När LSS infördes 1994 var det en revolution. Lagen gav
äntligen personer med omfattande funktionsnedsättningar en verklig chans till frihet,
självbestämmande och en naturlig plats i samhället. Assistansen blev ett
kraftfullt verktyg för att riva barriärer och möjliggöra ett liv som andra.
Men, som vi utforskat i den här artikelserien, har den visionen blivit
allvarligt hotad. Tolkningen av lagen har blivit allt snävare, ekonomin har
fått större makt än den enskildes faktiska behov, och grundläggande rättigheter
har förvandlats till något man ständigt måste bevisa – istället för något man
bara har. Denna utveckling är inte bara en juridisk detalj; den är ett svek mot
de principer LSS en gång byggdes på.
Vi står nu vid ett vägskäl. Ska vi passivt acceptera den
inslagna vägen – en väg där kontroll, budgetprioriteringar och en grundläggande
misstänksamhet mot den enskilde styr vår välfärd? Eller ska vi aktivt välja att
hitta tillbaka till det som var själva kärnan i LSS: människovärde, full
delaktighet och genuin frihet? Frågan är inte retorisk; den kräver ett
omedelbart och kraftfullt agerande.
En mörk tid kräver starka röster
Det är lätt att känna sig maktlös inför de trender vi nu
ser. Vi har gått från en lag som tolkades generöst och med tillit (som vi såg i
Del 5: RÅ 1997 ref. 25) till en verklighet där delmoment inte räcker och där
snäva bedömningar begränsar vem som ens anses ha rätt till assistans (som
framgick av RÅ 2009 ref. 57 och HFD 2015 ref. 46). Den ursprungliga tanken om självbestämmande
har ersatts av byråkratisk kontroll, där den enskildes integritet alltmer
inskränks genom krav på detaljerad dokumentation och bevisföring för de mest
grundläggande behov (som diskuterades i Del 4).
Denna utveckling har också urholkat rättssäkerheten (som
belystes i Del 6). Det är inte längre förutsägbart hur lagen kommer att
tillämpas, vilket skapar en ständig osäkerhet och frustration. Lagstiftarens
tydliga vilja, att stärka individens rättigheter, har försvagats av
domstolarnas tolkningar som i praktiken skriver om lagen. Den demokratiska
processen undergrävs när rättspraxis går emot de intentioner som riksdagen en
gång beslutade om. Denna "juridifiering" av LSS har skapat ett system
där medborgaren hamnar i kläm, tvingas in i en ständig kamp för sin rättighet,
vilket leder till misstro och isolering. Vi lever i en tid där det känns som om
friheten för funktionshindrade alltmer ersätts av begränsande ramar.
Men, historien visar oss att förändring är möjlig. LSS kom
inte till av en slump. Det var resultatet av en stark och ihärdig funktionsrättsrörelse
– modiga människor som vägrade acceptera att leva i skuggan av samhället. Den
rörelsen finns fortfarande. Och den behövs nu mer än någonsin.
Jag har använt AI som hjälpmedel i redigering och resurtch
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar