tisdag 22 februari 2011

Därför har jag inget att säga

En liten skrivövning

I kväll skall jag på VSA - Föreningen Very Special Art och gå en skrivarkurs. Titeln på kvällens övning är ironisk. Därför har jag inget att säga.

Det har de sista veckorna rasat en debatt på media om journalisternas framtida roll. Oron har funnits kring om det kommer att finnas kvar någon journalistik och proffesionella journalister i framtiden. Jag förstår inte debatten. Journalister kommer nog även i framtiden att behövas. Kanske i ännu större grad än tidigare. Den roll som ligger under störst förändring är utgivarsidan. I dag är själva utgivningssidan inte särskillt kostnadskrävande utan problemet för utgivarna är att göra bra affärer på grund av jysta redaktioner. Bra texter som läses är det som i framtiden är det som kommer att dra annonsörer. Sökmotorer och sociala medier är ju det som snor annonsintekter men ju längre tid jag som aktör/kund lägger på mediaprodukten lägger i tid på produkten ju intresantare blir produkten för annonsören.

Nu till detta med att inte ha något att säga. Även en blogg är en produkt. För att den ska vara intresant är det viktigt att ha något att säga och gärna ha att säga ofta.

Jag som skriver mest om funkisfrågor ska altså för att bli läst ha något att säga om funkisfrågor varje dag och helst flera gånger om dagen.

Sedan räcker det inte med det utan jag skall också göra läsvärda inlägg så att andra tycker att det är kul och engagerande att läsa bloggen. Ja det är där som journalismen kommer in. Jag är dyslektiger och då gäller det verkligen att kunna skriva läsvärt så att mina bloggbrukarna ska tycka att det är värt att engagera sig på bloggen. Så hjälp vad gör jag om jag inte har något att säga