tisdag 25 augusti 2009

Håkan och kampen om tiden


Jag har alltid haft en kärleksrelation till Michael Endes bok Momo eller kampen om tiden. Tid är något som verkligen visar vilken status du har i samhällets ögon. Har du ett jobb där ingen kontrollerar din tid utan du förväntas helt enkelt göra ett bra jobb är ett högstatusarbete. Vi med funktionsnedsättningar är en lågstatusgrupp därför är det många som vill ha koll på vår tid. Eller i alla fall markera att vår tid inte är viktig. I dag var bara en sådan dag. Först så kollar jag på Västtrafik om bussen till Frölunda torg är rullstolsvänlig när bussen kommer så är den inte tillgänglig. Nästa buss var lika omöjlig att komma på då ringde jag Västtrafik och de lovade att nästa buss skulle vara tillgänglig men det var den inte.
Då ringde jag kommunens s.k. flexlinje och de kunde inte vara på plats förrän efter 40 minuter. Då ville jag få flexlinjen flyttad från kl 12-13 men nä si det gick inte så då fick jag inte åka hem före klockan två. Då blev jag sur så jag ringde den ordinarie färdtjänsten som jag använder så lite som möjligt och då kunde jag åka hem 13.20 förstår ni att jag blir trött så trött detta skå bara för att lämna tillbaka lite böcker på bibblan. Så kamrater upp till kamp för tid på lika vilkor. Vår tid är lika värdefull som komunbyråkraternas eller färdtjänstdirektörernas