torsdag 30 december 2010

Blir man en bättre älskare av att ha en rörelsenedsättning


Som ni vet följer jag flödet kring #prataomdet som är en väldigt spännande möjlighet att lägga ut dålig sex som ligger i gråzonen till sexuellt utnytjande ett inlägg från
Mia där hon berättar om hur en killkompis kastar sig över henne och har sex med henne utan någon som helst komunikation. Jag skrev följande kommentar på hennes inlägg:

" Jag blir förbannad och förbluffad över hur en man i dag kan bete sig så. Har många män förmågan att bli blinda, döva och stumma när de har sex. Helt obegripligt. Jag skulle aldrig kunna ha sex utan att använda ögon för att se min partner gärna i ansiktet, mina öron, för att höra kärleksord och kåtord andning ja mina ord som förhoppningsvis ökar vår gemensamma eld. Visst har jag haft dålig sex, som bara bestått av någon slags uttömning för oss bägge. Det du beskriver är inte bara dålig sex det är också förbannat tråkig sex för bägge parter. Genom att läsa prataomdet har jag börjat fundera på om jag har en fördel av att ha nedsatt rörelseförmåga och därför varit beroende av att kommunicera för att sex överhuvudtaget skall fungera. Visst visste jag att detta med att leva med en funktionsnedsättning kan ha en fördel, men jag trodde inte att det kanske har gjort mig till en bättre älskare"

Kanske raljerar jag lite med den beskrivna mannen och hans kommunikationsblockeringar när han har sex. Men tänk om jag har rätt att jag fått en vinst genom att tvingas kommunicera för att fungera även i mitt sexliv och detta har tillfört både mig och mina partners större njutning är det inte en härlig tanke för alla oss som haft komplex i kärlekslivet på grund av våra funktionsnedsättningar.




Har (H)järnkoll koll

Åsa Olsson är en av ambassadörerna för projektet Hjärnkoll. Foto: Agneta Nilsson Sveriges Radio.

Åsa är (h)järnkoll ambassadör i Jämtland och gjorde en bra insats i dag på P4 jämtland, när det gällde att slå hål på myter och fördomar kring psykisk ohälsa. Problemet är bara att hon inte själv hade erfarenhet av psykisk ohälsa i alla fall inte vad som kom fram i programmet. Hon har en diagnos Aspergers syndrom en neuropsykiatrisk diagnos och har enligt min mening ingenting att göra med psykisk ohälsa. Lika lite som CP som jag själv har. Genom att betrakta Aspbergers syndrom som en del av psykisk ohälsa förflackar man både begreppet psykisk ohälsa och neurologiska funktionshinder. Jag ser i princip ingen skillnad mellan min CP-skada och Åsas Aspbergers. Jag ser varken hos mig själv eller hos Åsa någon automatik i att vi skulle drabbas av psykisk ohälsa på grund av våra diagnoser.

Jag menar naturligtvis inte heller att vi skulle vara emuna. Själv har jag haft både depressioner och vanföreställningar, men det innebär inte att jag skyller på min CP för det. Jag skyller mer på ett liv där tryggheten försvann mer och mer.