 |
När du var liten, och självklar
Var ingen lika stark som Far
Och ingen smart som Mor
Ni var en treenighet en helhet
När du blev större,
blev världen mer greppbar
Du började se dig som dig
din pappa som din pappa
din mamma var din mamma
Ni var inte längre ett
I världen där utanför
Mätte du dina krafter
Men kom alltid hem,
Till skydd och kärlek
Du såg dina föräldrar
I mänskliga drag
deras mänsklighet skrämde
Ett svek som tvingade dig till
ansvar
Ett svek som gav dig insikt
om din och allas ensamhet
Du sökte din flock undan
ensamheten,
Du sökte din människa, bland
alla människor,
Som planeter möttes era hjärtan
då och då
Sakta finner du din stam.
Sakta lyssnar du i vinden
förhoppningsvis innan du når
dödsskuggans dal
hör du fädernas far,
mödrarnas mor
och förstår att under hennes
vingars kärlek
är du åter självklar
