måndag 10 juli 2017

En lyx att åka kollektivt



Nästan dagligen åker jag precis som många andra göteborgare kollektivt, med buss eller spårvagn. För mig som använder rullstol för att ta mig fram känns det både lyxigt och exotiskt, att få dela vardagsliv med er gående göteborgare. Efter ett helt liv som helt beroende av färdtjänst, är det en häftig känsla av frihet, att rulla ombord på bussen eller spårvagnen, utan att behöva redovisa för någon, om jag skall till sjukhus, jobbet eller bara till affären, eller för den den delen ta en öl med kompisarna på Avenyn. Visst blir det förseningar, men jag lovar, Västtrafiks förseningar är inget emot färdtjänstens. Om jag skulle råka vara försenad till en buss eller spårvagn kan jag om jag har otur kan jag få vänta en halvtimme på nästa tur. I samma situation med färdtjänst får jag för det första betala för resan, oavsett om jag reser eller inte. Resan dras också från min begränsade pott av resor, vilket nästan smärtar mer, så kära medresenärer, ni förstår varför jag föredrar vanlig kollektivtrafik framför färdtjänst.
Fotograf: Caroline Bräutigam 


Smolken i bägaren är att jag träffar många andra andra som tycker att det är en onödig lyx att jag och andra som lever med med funktionsnedsättning ska kunna åka med den vanliga kollektivtrafiken. Visst kan vanliga passagerare stöna lite, när det tar en liten stund för rampen att fällas ut och in på spårvagnen, men det tar jag inte så illa vid mig av. Det som sårar mig och som känns mest diskriminerande är när det inte finns ramp på vagnen eller bussen. Detta är vad man kallar strukturell diskriminering. Ännu värre är det  när rampen inte fungerar.


När detta händer och det gör det dagligen så måste jag få hjälp av föraren för att lägga ut en ramp manuellt för att jag ska ta mig ombord. De flesta förare gör det, utan vidare spisning. Men varje vecka råkar jag ut för förare som tycker att det är uppenbart besvärligt och också ger luft åt det högt och tydligt. Detta görs både av chaufförer som uppenbart har svenska som modersmål och dem som inte har det.

20160715_140726.jpg
Håkan Högberg Ordförande DHR Göteborg
Man skulle tycka att de som dagligt blir utsatta för vardagsdiskriminering själva borde vara försiktiga med att diskriminera andra. Men vi vet alla att det inte fungerar så. Jag har både stött på funkofobi och rasism inom funktionshinderrörelsen. Skillnaden är den att  Reparatörerna på spårvägen diskriminerar varje gång de nedprioriterar att laga en ramp eller fixa högtalaren eller displayen ombord med sina arbetsgivarens goda minne, och fortfarande får förare som beter sig illa mot passagerare och är tydliga rasister eller funkofober behålla jobbet.

Håkan Högberg
Ordförande DHR-Göteborg