söndag 20 september 2009

Bra skuret Ruut

I går sändes ett fantastiskt stycke funkishistoria på SVT, Ruuts Gubbar. Genom sina trägubbar hade Rut Karis ”skurit sitt liv.” Det var ett liv med ett livslångt rörelsehinder, komplicerade föräldrarelationer. Inga hjälpmedel allt synliggjort med små trägubbar i dödhultarens stil. Jag satt som klistrad framför de små scener som stod skurna i trä. Plötsligt förstod jag att jag kände kvinnan i fråga. Hon är en gammal DHR-kämpe som jag haft många debatter med genom åren och samtidigt så förstod jag att det var en väldigt liten del av Rut som jag kände och hur jag önskade att jag fått den fördjupningen innan.

När vi möts i en sådan ram som föreningslivet utgör så lär man sig ofta att filtrera sin relation genom samma ram. För utan att gå in på detaljer är jag säker på att både Rut och jag skulle farit mer varligt fram med varandra i debatterna om vi kännt varandra lite utanför föreningsramen. Jag skulle förstå hennes vildsinta kamp för att inte låta DHR ge styrelseImakten till personer med rörelsehinder. Jag kan tänka mig att Rut upplevde det som en kränkning av hennes man Sven som var lika engagerad i funkispolitiken som hon själv var. Hon skulle kanske förstå bättre om hon varit beroende av samhällets stöd lika fysiskt som jag är.

I dag lever vi ett liv som på många sätt är avkollektiviserat och individualiserat så fungerar de gamla folkrörelserna illa. Inte för att man driver fel frågor utan för att man inte ser individerna man räknar medlemstal men man kollar inte vilka medlemmarna är. Då kan jag som gammal föreningsräv missförstå en individ som inte köpt och känner sig hemma i de kollektiva spelreglerna utan antagligen skulle vara mycket mer kreativ hemma vid Ruts köksbord dricka en kopp kaffe äta en tunnbrödsmacka och planera för nästa aktion tillsammans med kompisgänget. Hur förvandlar vi med andra ord mötesteknik till gemenskapsteknik och medlemmar till synliga individer.