torsdag 23 juni 2011

Assistans etik och delaktighet - länge leve den individuella kollektivismen



Den personliga assistansen är personlig individuell och kollektiv och har samhällsekonomiskt varit en socialpolitisk vinstlott

J
ag satt och snackade med en kompis om integritet och personlig assistans. - Vi berättade om hur vi själva gjorde. Jag berättade om mitt och hustruns "hem i hemmet". Hon berättade om det förbjudna rummet där ingen assistent får gå in utan att hon är närvarande. Jag tycker att det är spännande detta med hur olika assistansen ser ut från berättigad till berättigad. För vissa är det just detta med att ha ett hem i hemmet som är det viktiga. För andra kan det vara att alltid vara med över a
llt. T.ex. att alltid vara med och öppna dörren. Medan jag t.ex. är mer känslig om assistenten lägger sig i mina relationer, t.ex. deltar i samtal mellan mig och mina vänner.


Just detta med att assistansen är så individuell från brukare till brukare tycker jag visar på hur väl assistansen generellt sett fungerar. Trots avslöjanden om missbruk måste man säga att det är en av de mer lyckade socialpolitiska greppen under den senaste 20 års perioden. Det som skiljer assistansen från andra socialpolitiska reformer är att så mycket inflytande har lämnats till den enskilde brukaren. Den enskilde får bestämma vad vem och hur assistansen ska genomföras. Detta har i stort fungerat även om vi naturligtvis har sett avarter. Det mest spännande är att den verkligen blivit väldigt individuell. Jag har aldrig sett en person som har exakt samma organisation och förhållningssätt till sin assistans. Men man kan däremot se att fler med stora funktionshinder rör sig ute i samhället så delaktigheten har utan tvekan ökat. Jessica Smaalands bok Våga arbete visar i samma riktning delaktigheten har ökat. När man nu kommer att titta över assistansens kostnad måste vi verkligen hålla koll hur man räknar. Delaktighet har både en pluss och minus i en ekonomisk annalys