torsdag 21 juli 2011

Älskade Skrutt är död


Marguerite i sängen med Marianne vid sin sida
Marguerite Ågren av mig och många andra kallad för Skrutt är död. Jag kommer att sakna detta Nej nu är det Katastrof Håkan Hjälp och hennes försök att spela oskyldig blondin bakom sina mörka lockar. Nä tror du det. Vår historia går långt tillbaka ända till 69 så vid sidan av Lars Mullback är hon den som känt mig längst av alla mina vänner. Om det var någon som jag kände mig jämbördig med när jag var liten så var det Marguerite, Vi pratade lika mycket Gillade drama och dramatik och att stå i centrum lika mycket. MargueFörväntningarna mycket begåvad sångerska och vi kunde jobba (leka) tillsammans där hon var den stora sångerskan och jag var impressario och presentatör. Ett minne jag har är hur skrutt sjöng Taube utklädd till Carmencita och jag var programledare utklädd till någon ur Tusen och en Natt. Jag var helt säker på att hon skulle bli en stor sångerska och hon var lika övertygad att jag skulle bli stor politiker. Förväntningarna kom på skam, än i dag vet jag inte varför när det gäller Marguerite för hennes röst var benådad av Gud.

Även om vi under korta perioder tappade kontakt med varandra både som barn och som vuxna så fanns vi i varandras liv. En dag jag tror att jag bodde i Göteborg och hon i Linköping eller Helsingborg ringde hon mig och sa Nu är det kokta fläsket stekt de vill inte ge mig mina timmar. Hon faxade till mig beslutet och jag skrev ett överklagande eller rättare sagt ett tal som hon skulle kunna använda i rättssalen, sedan sa jag till henne ta det lugnt nu och då svarade hon det klarar jag inte. Då rådde jag henne att ta en stesolid. Hur vida hon gjorde detsamma eller inte vet jag inte även om hon sa att hon gjorde det. För Marguerite var en kvinna med två rävar alla bakom varje öra.

Älskade Skrutt vad jag kommer att sakna dig. Nu sitter du säkert och sjunger tillsammans med din mormor och väntar på oss andra. Jag kommer så småningom men där du är nu behöver du ingen impressario för att nå fram till de främstas öron sång vänta med att höra Nu är det kokta fläsket stekt Håkan

tisdag 5 juli 2011

Samma krymplingsskräck då som nu


Bild: Tori min älskling

Jag är femtio år och man kan säga att mitt liv har kantats av flera viktiga reformer funktionshinder politiska reformer. Tre reformer utmärker sig som extra viktiga.1963 - Införande om skyldighet för kommunerna att anordna grundskola för elever med funktionsnedsättningar. 1969 Införande om fysisk tillgänglighet i bygglagstiftningen. 1994 Införandet av LSS och LaSS.

1963 fastslogs alltså dels att vi var kommuninvånare, dels att vi är bildningsbara. 1969 blev vi synliggjorda som en grupp medborgare med rätt att röra oss i det offentliga rummet och 1996 blev vi myndiga att själva fatta beslut kring vår egen kropp. Vår rätt till personlig inig
Bild: Min vän Anna öppnar födelsedagspresenterna med hjälp av min gudson
I Lördags var jag hos min vän Anna H på födelsedagskalas och där var vi ett gäng cripp alla de andra var yngre än vad jag är. Och vad pratades det om jo riksgymnasierna. Alla var upprörda över den dåliga förberedelse riksgymnasiet är för livet utanför. Exakt samma diskussion som vi som gått på den gamla tidens institutioner, Bräcke Östergård, Folke Bernadotte, Norrbacka och de andra som fanns.
Bild: Annas vän Malin ger inte mycket för riksgymnasierna

Enda skillnaden var att vi gamlingar for mest illa av internatet och en undermålig skola som inte trodde oss omnågon prestationsförmåga, medan 70 och 80-talisterna morrade över ett riksgymnasium där skola och habilitering inte förbereder för vuxenlivets krav på studier och arbete. Det skrämmer mig lite. Har attityderna inte förändrats något mer på femtio år? Vad kommer det sig och vad kan vi göra åt denna krymplingsnoja hos professionen och föresten grattis Anna och tack för goda tårtbitar och en trevlig eftermiddag

lördag 2 juli 2011

Tystnadens politik



Två av mina forskarvänner Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson båda aktiva vid institutionen för socialt arbete är medförfattare i en debattartikel om socialarbetarnas tystnad i samhällsdebatten. artikeln är publicerad i föreningen mot alkohol och narkotikas tidskrift och i socionomen. Du läser artikeln här. Det är ett väldigt bra inlägg men jag vill fördjupa den med lite reflektioner. Artikeln är väldigt välskriven men slutar i ett konstaterande att det är ett fattigdomsbevis i ett samhälle när dess socialarbetare som är de som kommer närmast dem som vi traditionellt kallar för "de svaga" i samhället" Jag har funderat mycket på denna tystnad eftersom jag både identifierar mig själv som socialarbetare och som klient till socialarbetaren.

I hela mitt arbetsliv har jag pendlat mellan den ideella och den offentliga sektorn och jag tycker mig se två helt olika synsätt från i den ideella sektorn och från den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn strävar bort från offentligheten medan den ideella sektorn kämpar för att finnas i det offentliga rummet.

I Göteborg kan jag nästan sätta datum på när tystnadens politik genomdrevs. Det skedde någon gång under 1995. Stora sparkrav drevs igenom och ansvaret för dessa sparkrav lades i första hand på de olika stadsdelsnämnderna. Från då till nu har vi genomlevt ett antal besparingskrav och politiska skandaler. Mutor och anklagelser om sexuella trakasserier gör att förvaltningarna slöt sig ännu mer. I det projekt jag arbetar med och som vi haft glädjen av att ha Jörgen och Per-Olof som inspiratörer kan vi se en rädsla eller stress hos våra projektdeltagare som känner sig fientligt bemötta av myndigheter de kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Jag ser detta som en del av samma fenomen som tystnadens politik.

Mette Järvsen min modiga första chef i Göteborgs stad

I den ideella sektorn finns däremot gott om socialarbetare som i stället söker offentligheten. Vad kan det komma sig att socialarbetaren som arbetar för den ideella sektorn är modigare när det gäller att ta debatten. Det finns inte något enkelt svar på detta då bägge sektorerna i realiteten finansieras via skattemedel.

När jag gick grundkurserna i socialt arbete jobbade vi mycket med begrepp som den dolda disciplineringen. Vad kan vi gamla socialarbetare göra kanske tillsammans med universitetsvärlden för att föra denna diskussion och gjuta mod i varandra. Jag riktigt längtar att gå tillsammans med mina yrkesbröder och systrar från arbetsförmedlingen och försäkringskassan på barrikaderna för en humanare social och arbetsmarknadspolitik.