Av Håkan Högberg juli 2025
Vissa domar ändrar i praktiken lagen
När Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) förändrar hur den
tolkar LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – får det
genomgripande konsekvenser. Dessa konsekvenser sträcker sig långt bortom strikt
juridiska paragrafer och påverkar djupt människors liv, deras vardag och deras
förmåga att leva ett självständigt och värdigt liv. I det här inlägget tittar
vi närmare på tre viktiga effekter av den nya, mer restriktiva rättspraxisen
och hur de tillsammans skapar en ny och mer utmanande verklighet för personer
med funktionsnedsättning i Sverige.
1. Rättssäkerheten urholkas: En oviss väg till stöd
Rättssäkerhet är en grundbult i ett fungerande
demokratiskt samhälle. Den innebär att medborgare ska kunna förstå och förutse
hur lagen fungerar, samt att de kan lita på att lagar tillämpas konsekvent och
rättvist. Men när HFD går från en ursprunglig tillitsbaserad modell –
där individens berättelse och det faktiska behovet stod i centrum – till en
alltmer dokumentationsbaserad modell, blir denna förutsägbarhet
allvarligt hotad. Idag räcker det inte att ha ett tydligt och påtagligt behov
av personlig assistans; du måste också kunna bevisa det på ett sätt som
uppfyller alltmer detaljerade och formella krav. Och att navigera i detta landskap
av intyg, medicinska utlåtanden och detaljerade beskrivningar är inte alltid
lätt, särskilt inte för dem som redan kämpar med omfattande
funktionsnedsättningar.
Begrepp som ”grundläggande behov” och ”integritetskänslig
karaktär” är centrala i LSS, men har blivit anmärkningsvärt otydliga i
domstolarnas tolkningar. Detta skapar en situation där samma behov kan bedömas
helt olika i olika kommuner, eller till och med i olika instanser inom
rättsväsendet. En person i en kommun kan beviljas assistans för ett visst
behov, medan en annan person med exakt samma behov i en annan kommun nekas.
Denna brist på konsistens skapar inte bara osäkerhet och stress för den
enskilde, utan underminerar också grundläggande principer om likabehandling och
rättvisa. När besluten blir svåra att förstå, motivera eller effektivt
överklaga, blir lagen i praktiken otillgänglig för dem den är avsedd att
tjäna.
2. Lagstiftarens vilja försvagas: Ett demokratiskt
glapp
När riksdagen stiftade LSS 1994 var syftet kristallklart:
att möjliggöra för människor med stora funktionsnedsättningar att leva som
andra, med rätt till självbestämmande, delaktighet och ett fullvärdigt liv i
samhället. LSS var tänkt som en rättighetslag, inte en utgiftslag. Men
när domstolen genom sina prejudikat tolkar lagen betydligt snävare än vad
förarbetena (de dokument som visar lagstiftarens intentioner) föreslår, uppstår
ett allvarligt glapp mellan lagens anda och dess tillämpning. Detta är
inte bara en juridisk fråga; det är en fråga som rör demokratin och
maktfördelningen i samhället.
Bengt Westerberg, som var socialminister när LSS infördes,
har uttryckt sin oro över denna utveckling. Han konstaterar att: "Lagen
tillämpades på ett ganska generöst och korrekt sätt fram till en bit in på
2000-talet. Då kom en del rättsfall där man gjorde en mycket snävare bedömning
än vad vi som skrev lagen tyckte." [1] Westerbergs ord understryker att
den ursprungliga ambitionen att hjälpa och möjliggöra har ersatts av en
uppenbar vilja att begränsa och kontrollera. När domstolarna
systematiskt avviker från lagstiftarens uttalade intentioner, skapas en
situation där den demokratiskt fattade lagen urholkas av rättspraxis. Detta
riskerar att undergräva folkstyret och flytta makten från folkvalda politiker
till icke-folkvalda domstolar, vilket är en farlig utveckling för varje
demokratiskt samhälle.
3. Medborgaren hamnar i kläm: Misstro och isolering
För den som lever med funktionsnedsättning är LSS ofta skillnaden
mellan delaktighet och isolering, mellan ett aktivt liv och att vara
hänvisad till hemmets fyra väggar. Personlig assistans är inte bara en praktisk
insats; den är en förutsättning för frihet, arbete, utbildning, sociala
kontakter och fritidsaktiviteter. Men när domstolen tolkar insatser snävt och
ställer allt högre krav på bevisföring, blir det markant svårare att få det
nödvändiga stödet. Det är ofta de som har svårast att dokumentera och överklaga
– de som är mest sårbara och har störst behov av hjälp – som drabbas hårdast av
dessa förändringar.
Denna utveckling skapar en djupgående misstro mot
systemet. När lagen, som var tänkt som ett stöd och en rättighet, upplevs som
ett hinder snarare än en hjälp, förlorar människor tilliten till
välfärden och de samhällsfunktioner som ska skydda dem. Människor blir
utmattade av att ständigt behöva kämpa för sina grundläggande rättigheter, och
i värsta fall slutar de söka den hjälp de är berättigade till. När medborgare,
av ren uppgivenhet eller brist på resurser, slutar söka hjälp, har vi ett
system som sviker dem det var tänkt att skydda och stärka. Detta leder i
förlängningen till ökad ensamhet, social isolering och en kraftigt försämrad
livskvalitet för en av samhällets mest utsatta grupper.
Funderingar att ta med sig
Det här är inte bara en torr juridisk diskussion. Det
handlar om människors vardag, om deras grundläggande rättigheter och om vilket
samhälle vi vill bygga. När domstolar, genom sin rättspraxis, börjar prioritera
kontroll och ekonomiska begränsningar framför värdighet, självbestämmande
och delaktighet, måste vi ställa oss den avgörande frågan: Vem är lagen
till för? Är den till för att tjäna statens intressen av kontroll och
besparingar, eller är den till för att tjäna medborgarnas intressen av frihet
och ett värdigt liv?
I denna text har jag använt mig av AI för resurch och redigering
Referenser:
[1] LSS-grundaren om dagens system: ”Man har
urholkat det” (SVT Nyheter)
