söndag 23 augusti 2009

Varför gillar jag cp-mamman så mycket

En av mina favoritbloggar är CP-mamman. Hon skriver nära om sig själv och sin dotter Teckla. Av någon anledning så tycler jag den bloggen slår det mesta. Ingen tycka synd om attityd men också befriande fritt från superföräldrasymdromet. Jag andas lättare när jag läser Toves texter och tänker på vad häftigt det vore om min egen morsa och Tove kunde träffats. För jag känner igen mycket av morsans attityder hos CP-mamman. Just detta att älska sin unge vilkorslöst och låta den kärleken vara bärande inte funktionsnedsättningen när CP eller omgivningen ställer till problem.

Men en sak slipper förhoppningsvis Tecklas mamma: När jag var tre så tvingades mamma att lämna ifrån sig mig för första gången för en tre månaders vistelse på en specialskola för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Bräcke Ostergård i Göteborg, när hon senare kom för att hämta mig kände jag inte igen henne. När jag sedan kom upp i tonåren så var det åren på internatskola som mina föräldrar och då särskillt min mor. En fullt naturlig reaktion från mig och morsan tuff som vanligt lät mig domdera och såg till att jag fick annat att tänka på som att skivka mig på läger med en massa snygga tjejer för även om jag var CP tyckte hon det var onödigt att jag skulle vara okysst. Så heja alla sunda CP-föräldrar