måndag 10 oktober 2011

DHR måste lyssna och agera för att få medlemmar

DHR måste bli glasklara Vi agerar utifrån våra medlemmars berättelser som vi tar på allvar Det är dessa berättelser vi gör rättighetspolitik av. Hos DHR blir du som medlem hörd och blir mött med respekt. Utan medlemmar inget DHR och utan medlemmarnas berättelser/erfarenheter ingen rättighetspolitik

Det finns några debatter i Sht Svensk handikapptidskrift som är värda att notera Det är dels den debatt om medlemsvärvning som två funktionshinderforskare från Göteborg drog igång om hur vida lotter bör vara det främsta dragplåstret för att värva medlemmar för en funktionshinderorganisation. En annan debatt är den debatt om medlemsavgiften för dhr där han föreslår att organisationerna skulle göra sig av med sin personal för att minska behovet av intäkter från medlemmarna. Sant är att medlemsavgiften i DHR är för hög med tanke på att våra medlemmar till stor del tillhör fattigare delen av Sverige med en drygt 60% arbetslöshet och en inkomst som ligger under en medelinkomst från A-kassan. Ska våra presumtiva medlemmar tycka att det är värt att gå med i DHR måste vi ha något att erbjuda som går långt utöver en lott om jag värvar en medlem. Medlemskapet måste ge ett mervärde som är större än den uppoffring som avgiften faktiskt innebär för många medlemmar

Man värvar inga medlemmar genom lotter och man värvar inga medlemmar genom att försämra resurserna att bedriva verksamhet. DHR måste vara glasklart vårt uppdrag är att tillvarata och synliggöra rättigheter för människor med nedsatt rörelseförmåga måste vara glasklart. Detta uppdrag gäller dig som har en rörelsenedsättning oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. Sitter du på kåken och inte kan delta i kurser och andra aktiviteter på grund av din rörelsenedsättning så ska du veta att du har DHR bakom ryggen. Samma sak om du är 80 och inte kan komma ut och handla för att du inte kan få hjälp från hemtjänsten då måste DHR finnas där för dig också. Ibland är inte våra liv så där väldigt prydliga, ibland är vi kriminella, gamla dementa, eller också kanske vi är mitt i livet och känner att vi gång på gång kör huvudet i en cementvägg på grund av att ”makten” skiter i oss Var och hos vilka kan jag få bli mött med respekt och allvar. Var blir vår berättelse tagen på allvar. Jag hoppas att DHR tar våra berättelser på allvar och att vi medlemmar tillsammans kanaliserar dem vidare i ett rättighetspolitiskt arbete.

söndag 9 oktober 2011

DHR Göteborgsavdelningen en rättighetspolitisk förening

Maria Johansson
DHR:s hövding






DHR är en rättighetspolitisk organisation slog DHR Göteborgsavdelningen fast vid en kurs förra helgen. DHR:s förbundsordförande prövade begreppet rättighetspolitik istället för intressepolitik på oss och vi och vi tände direkt för vi kom vi fram till att vi inte en intresseorganisation som t.ex. Sveriges kommuner och landsting utan en människorättsorganisation som kämpar för våra juridiska och moraliska rättigheter. Ser vi inte den skillnaden så är det lätt att vi börjar se oss som offer. Vi såg också att begrepp som mod och rättighetspolitik går ihop. Lika väl som att många av oss är trötta på begrepp som ett gott bemötande när det enda vi egentligen vill ha är respekt. På Västerhav kändes det som vi kom närmare varandra och började våga närma oss frågor som politik mod ansvar och moral och hur vi ska stötta varandra för att nå fram till ett jämlikt samhälle.
Ett stort tack till Jonas Franksson, Veronica Svensk, och Maria Johansson för en spännande helg och tack till DHR-Göteborgsavdelningen och deras stiftelser som gjorde helgen möjlig att genomföra. Det ska bli

Jonas Franksson och Veronica Svensk
X hövdingar i Unga rörelsehindrade


Nästa helg är repskapet samlat bl.a. för att se förslag till ny idé och målskrift hoppas att man då också har möjlighet att föra en lika spänstig ideologisk diskussion som vi fick göra på Västerhav.


lördag 8 oktober 2011

Man är ju inte sjuk bara för att man sitter i rullstol

Jag åkte med en färdtjänstchauför här om dagen, och han sa till min förvåning, man behöver ju inte vara sjuk för att man sitter i rullstol. Jag blev glad i hela kroppen. Tänk en helt vilt främmande människa som förstod detta enkla att jag inte är sjuk för att jag sitter i rullstol. Att rullstolen i säg inte gör mig särskilt speciell utan bara är ett sätt för mig att ta mig fram. Den gör mig varken gladare eller ledsnare än jag vore utan den. Om man inte kan gå är det helt enkelt väldigt mycket enklare att ta sig fram.





Detta med att leva med ett sjukdomsstigma är ett elände inte nog med att omgivningen ser oss som sjuka och orkeslösa utan vi ser oss ofta så ockspå, me incloded





Detta med att man får sjukdomsstämpel på sig som rullstolsanvändare är tydligt i hela funktionshindersvängen. Assistansen handhas av försäkringskassan som har hand om sjukskrivningar och sjukersättningar. Våra hjälpmedel skrivs ut som en del av hälso och sjukvårdslagen som också har hand om sjukvård.





Att vi som behöver hjälpmedel för att ta sig fram får automatiskt ett sjukdomsstigma på oss ett sjukdomsstigma som vi själva också gärna sätter på oss