måndag 28 februari 2011

Vem definierar mitt liv eller funktionshinder våra dagars invalid


Jörgen Lundälv forskare från institutionen för socialt arbete i Göteborg, håller på att skriva någon form av dokument om funktionshinderörelsens inställning till ICF. Vad är då ICF? ICF är ett sätt att klassificera oss med funktionsnedsättningar, som kommer från WHO. Detta instrument klassificerar våra fysiska, psykiska, neurologiska, sexuella, sociala och ekonomiska funktioner, enligt en matris. I detta kategoriseringsarbete krävs det också att man skiljer ut oss från resten av befolkningen och detta gör man genom att slopa begreppet handikapp och ersätta det med begreppet funktionshinder. På detta sätt tydliggör man att det som händer i relation med omgivningen är speciellt för oss med funktionsnedsättningar och inte är att blanda ihop med tex. den otillgänglighet som småbarnsföräldrar med barnvagn råkar ut för när de behöver åka med en otillgänglig spårvagn. På detta sätt missar vi en viktig möjlighet identifikation och generalisering För mig får nu begreppet funktionshinder att få stora likheter med det gamla begreppet vanför eller invalid. Naturligtvis med den skillnaden att funktionshinder inte tar sikte på någon särskild typ av funktionsnedsättning. Vad man kan fundera över är att funktionshinderrörelsen har köpt detta utan någon debatt. Ur ett nordiskt perspektiv kan jag inte se detta som något annat än en som en tillbakagång till exluderande begrepp som vanför eller invalid som utmönstrades dels för att de var exluderande och för individuallisrande. Men vi från funktionshinderrörelsen har köpt medicinarnas och myndigheternas perspektiv i gammal god tysk förvaltningstradition


söndag 27 februari 2011

Snart slår nyfattigdomen till för våra unga vuxna - Tänk om Maria Larsson







Jag tror att nyfattigdomen kommer att sprida sig som en virvelvind bland de av oss som nu har aktivitetsstöd från försäkringskassan. För de flesta kommer att hamna i klorna på fas tre geschäftet. Läs Katrine Kielos utmärkta ledare här Med det nya regelverket så återstår bara socialbidrag enligt den av Maria Larsson bejublade socialtjänstlagen. Hur ska funkisrörelsen bli en relevant rörelse för de av våra medlemmar som knappast kommer att få täckning för en medlemsavgift via kommunernas socialkontor. Då kanske man kanske får spara in på kläder för att vara med i föreningen Då måste det finnas starka skäl att vara med och driva intressepolitiska frågor

Biskop Esbjörn från Värmlands stift beskriver i sin blogg hur man oftare och oftare måste gå in med kontantstöd från svenska kyrkans församlingar för att föräldrar ska ha råd att köpa julklappar till sina barn. Familjer är alltså beroende av välgörenhet för att kunna fira jul. Men hur går det med medlemskapet i olika föreningar kommer den möjligheten också att vara beroende av välgerenhet. Om Kalle ska få danslektioner, Lisa ska få kicka boll i föreningen eller Sarah ska kunna delta i Unga rörelsehindrades aktiviteter. Detta är en framtid som vi inte vill ha för våra medlemmar


Hur kommer livet att gestalta sig för de som haft aktivitetsersättning kommer de att få arbete eller kommer de att få leva ett helt liv på socialbidragsnorm. Detta måste vi förhålla oss till om vi ska vara trovärdiga och relevanta för våra unga vuxna medlemmar. Det handlar inte bara om att hitta ett sätt att kunna betala medlemsavgiften utan att behöva avstå från kläder. det handlar också om att reagera adekvat på den oro som många känner som blir av med ersättningar utan att få något likvärdigt i stället. Här måste vi tänka till inom dhr om vi menar allvar med delaktighet och handlingskraft, för har man inte råd med något då ger man nästan f-n i tillgängligheten delaktigheten sabbas ju ändå av att man inte har råd att leva.



Mona Sahlin sa i sitt sista linjetal att socialdemokraterna ändå har oss som väljare. Tänk om regeringen tänker på samma sätt, deras röster får vi ändå inte så buss på dem bort med sjukersättningarna och bort med assistansen. Då måste vi kunna säga Tänk om Maria Larsson


lördag 26 februari 2011

Att utnytja någon sexuellt är ok så länge tjejerna är på fyllan eller har en funktionsnedsättning

Det är den signal som kom från hovrätten i södra Sverige i en dom om sexuellt utnyttjande och koppleri , där en intellektuellt funktionsnedsatt kvinna uppenbarligen inte blev trodd. Det hävdar i alla fall Ida Legnmark i ett utmärkt inlägg: "Sluta ursäkta sexuella övergrepp,"som handlar om vår förmåga att under vissa förutsättningar vara mer accepterande när det gäller sexuellt våld och utnyttjande om det gäller en kvinna med funktionsnedsättningar eller en kvinna som på andra sätt befinner sig utanför ramen. Hur länge ska vi anse att kvinnor behöver ta ansvar när män inte kan se skillnad mellan våld och sex.

Det här är ingen ny fråga, så länge som jag har varit vuxen inom funktionshinderrörelsen har det varit ett känt faktum att både män och kvinnor med funktionsnedsättningar som blivit utsätta för sexuella övergrepp har svårare att få sin sak prövad i domstol. Vågar sedan en åklagare väcka åtal så är det ännu svårare att få en rimlig dom till stånd. Detta gäller framför allt för personer som har sin funktionsnedsättning knutet till problem att uttrycka sig verbalt. De blir helt enkelt inte trodda

Jag undrar när vi inom funktionshinderörelsen ska börja våga prata om det här. Det borde vara eb stor fråga. Det handlar om så många oförlösta övergrepp och ingen vågar tala om det. Polis och åklagare har ju arbetat med kompetensutveckling när det gäller barn. När kan vi förvänta oss en liknande kompetensutveckling när det gäller bemötande och metodik omkring människor som på grund av funktionsnedsättning har svårt att uttrycka sig utan stöd eller hjälpmedel.

torsdag 24 februari 2011

Liten bitch i rullstol är både le och pretty in pink



Jag läste ett inlägg på från liten bitch i rulls
  • Bitchen är le på snön



  • Bitchen är trött på försäkringskassans sätt att bedöma personlig assistent



  • Bitchen är trött på kärlekens och erotikens osäkerhet








CP - Clever and Pretty svarar:


  • Jag är trött på kylan
  • Jag är trött på socialminister Maria Larsson som ostraffatkan håna oss från riksdagens talarstol genom att hänvisa dem som blir utan assistans till hemtjänst
  • Jag är trött på tidens spel med kärleken
  • Jag undrar förvånat vart erotikens drivkraft tagit vägen




tisdag 22 februari 2011

Därför har jag inget att säga

En liten skrivövning

I kväll skall jag på VSA - Föreningen Very Special Art och gå en skrivarkurs. Titeln på kvällens övning är ironisk. Därför har jag inget att säga.

Det har de sista veckorna rasat en debatt på media om journalisternas framtida roll. Oron har funnits kring om det kommer att finnas kvar någon journalistik och proffesionella journalister i framtiden. Jag förstår inte debatten. Journalister kommer nog även i framtiden att behövas. Kanske i ännu större grad än tidigare. Den roll som ligger under störst förändring är utgivarsidan. I dag är själva utgivningssidan inte särskillt kostnadskrävande utan problemet för utgivarna är att göra bra affärer på grund av jysta redaktioner. Bra texter som läses är det som i framtiden är det som kommer att dra annonsörer. Sökmotorer och sociala medier är ju det som snor annonsintekter men ju längre tid jag som aktör/kund lägger på mediaprodukten lägger i tid på produkten ju intresantare blir produkten för annonsören.

Nu till detta med att inte ha något att säga. Även en blogg är en produkt. För att den ska vara intresant är det viktigt att ha något att säga och gärna ha att säga ofta.

Jag som skriver mest om funkisfrågor ska altså för att bli läst ha något att säga om funkisfrågor varje dag och helst flera gånger om dagen.

Sedan räcker det inte med det utan jag skall också göra läsvärda inlägg så att andra tycker att det är kul och engagerande att läsa bloggen. Ja det är där som journalismen kommer in. Jag är dyslektiger och då gäller det verkligen att kunna skriva läsvärt så att mina bloggbrukarna ska tycka att det är värt att engagera sig på bloggen. Så hjälp vad gör jag om jag inte har något att säga

onsdag 16 februari 2011

Kärlek en del av livets pussel

DHRG:s nätverk livets pussel träffades i går i den långvariga och
vardagliga romantikens tecken

Maria Norberg Präst i Högsbo och långvarig medlem i DHR Göteborg gästade nätverket Livets pussel, i går för att prata om livslånga förhållanden. Maria menade att alla långvariga förhållanden måste bygga på kärlek, ömsesidighet och respekt för varandras egenheter.Ett 17 tal människor med rörelsenedsättningar hade mitt i den stress det innebär att få familjeliv jobb och funktionsnedsättningar att gå i hop, mött upp på Dahlheimers hus för att diskutera detta med att leva i "livslånga förhållanden. Som en av deltagarna sa:
- Kärlek intreserar mig.
Det kan bara vi andra som var med instämma i. Kärlek intresserar oss. Med hjälp av Marias inspirerande tankar gav vi varandra många fina tankar och funderingar. En helt vanlig vardagskväll med den långvariga kärleken i centrum

lördag 12 februari 2011

DHR måste få folk att kliva ur garderoben om vi ska överleva



För några veckor sedan var jag på en workshop om sex och funktionsnedsättningar. En av föreläsarna var Kaj Heino från RFSL i Göteborg. Han gick igenom HBT begreppen. Han gjorde där skillnad mellan den biologiska sexualiteten och den sexuella identiteten. Det är altså skillnad mellan att vara t.ex, Lesbisk och att leva ut sin lesbiska sexualitet. Denna process brukar gå under betäckningen ”att komma ut ur garderoben. ” '

Bild: Kaj Heino , ordförande RFSL Göteborg

Processen kan se olika ut men ett ex finns på rfsl Kronoberg. Frågan är hur mycket vi inom dhr vet om processen för att komma ut ur garderoben när det gäller funktionsnedsättningar. Det räcker inte med att ha en rörelsenedsättning man måste också ta det till sig. Ska man vara riktigt krass så finns det för RFSL dubbla skäl för att hjälpa människor ur garderoben. Dels mår naturligtvis inte bra om de inte kan acceptera sin sexualitet men naturligtvis krävs det mer eller mindre att man kommit ur garderoben innan man kan känna sig som en preventiv medlem

Inom DHR känner vi igen problematiken. Människor som inte hittar strategier för att leva med sin funktionsnedsättning krånglar ofta till det i sina liv. Men de ser sig inte heller som presumtiva medlemmar. Samma problematik men med en stor skillnad. Vi har ingen strategi.

Frågan är hur ska vi hjälpa människor att komma ur garderoben och få dem att de är funkisar men att det inte behöver vara ett nedköp i tillvaron, Vad vet vi om den process det innebär för våra medlemmar att komma ut. En annan intressant fråga är vilken social självbild vi som DHR:are vill förmedla till allmänheten. Alltså hur är det att leva som ”öppet” rörelsenedsätt i Sverige. Vilka fördelar har man som DHR:are och kan vi överhuvudtaget snacka i dessa termer.