Jag har använt mig av AI som hjälpmedel i redigering och resurtch för denna text
Den personliga assistansen, en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen för personer med omfattande funktionsnedsättningar, har genomgått en betydande förändring. Denna förändring har i stor utsträckning formats av domstolarnas tolkningar av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Genom att granska fyra avgörande rättsfall från olika decennier kan vi följa denna utveckling – från en lag med fokus på självbestämmande till en alltmer kontrollerande och snävt tolkad praxis. Denna resa belyser hur juridiska tolkningar kan omforma en lags intentioner i praktiken, och därmed påverka tusentals människors liv.
En tidslinje av prejudikat:
1990-talet – RÅ 1997 ref. 25: Självbestämmande i centrum
Detta tidiga rättsfall från Regeringsrätten, föregångaren till dagens Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), är ett exempel på hur LSS initialt tolkades med fokus på individens frihet. Domstolen slog fast att personlig assistans ska utformas efter den enskildes behov och önskemål, med tonvikt på att stärka självbestämmandet och inflytandet över det egna livet. Här betonades lagens intentioner: att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra, med möjlighet att forma sin vardag utifrån egna val.
Signal: Lagen tolkades generöst och i linje med lagstiftarnas ursprungliga idé om att empowerment och delaktighet skulle genomsyra assistansinsatsen. Det handlade om att frigöra människor från institutioner och ge dem en meningsfull tillvaro i samhället.
2000-talet – RÅ 2009 ref. 57: Delmoment räcker inte
I början av 2000-talet började vi se en förskjutning i domstolarnas tolkning. I detta fall slog HFD fast att hjälpbehov måste vara av viss omfattning för att räknas som grundläggande. Det blev tydligt att man inte längre kunde lägga ihop flera små, separata behov för att nå upp till det lagstadgade kravet på assistans. Detta markerade en övergång från en helhetssyn till en mer fragmenterad bedömning av assistansbehov.
Signal: Detta prejudikat ledde till en mer teknisk och snäv tolkning av vad som räknas som grundläggande behov. Fokus flyttades från individens sammantagna behov och livssituation till en granskning av enskilda, isolerade moment. Detta gjorde det svårare för personer med komplexa behov att få den assistans de behövde.
2010-talet – HFD 2015 ref. 46: Psykisk funktionsnedsättning krävs
Under 2010-talet fortsatte trenden med snävare tolkningar att förstärkas. Ett uppmärksammat fall var HFD 2015 ref. 46, där domstolen ansåg att begreppet "annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om personen" – en viktig del av lagen som syftar till att inkludera stöd för personer med kognitiva eller psykiska funktionsnedsättningar – bara gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Detta begränsade drastiskt tillämpningen av en central del av LSS för personer med andra typer av funktionsnedsättningar som också är i behov av personkännedom för att kunna hantera sin vardag.
Signal: Domstolen införde här nya villkor som inte uttryckligen stod i lagtexten. Detta är ett tydligt exempel på hur rättspraxis kan inskränka medborgarnas rättigheter utan att riksdagen ändrar lagen. Rättigheterna krympte genom juridiska tolkningar, vilket skapade en mer restriktiv bedömningsmodell.
2020-talet – HFD 2025 mål 7023-23: Korttidsvistelse ersätter inte alltid assistans
I den senaste tidens praxis har vi sett en viss nyansering, men fortfarande inom ramarna för en striktare kontroll. Ett exempel är HFD 2025 mål 7023-23. Under pandemin nekades en person tillfällig utökning av assistans eftersom hon redan hade korttidsvistelse beviljad – trots att hon på grund av pandemirestriktioner inte kunde använda den. HFD slog fast att behovet inte anses tillgodosett om insatsen inte är faktiskt tillgänglig.
Signal: Även om detta fall kan ses som en mer nyanserad bedömning där individens faktiska situation beaktas, sker det fortfarande inom en strikt ram där individens valfrihet och flexibilitet är begränsad. Det visar att systemet fortfarande präglas av en kontrollerande syn, där beviljade insatser ska kunna ersätta andra, även om de inte är praktiskt möjliga att utnyttja.
Vad betyder det här: Från intention till tolkning – och tillbaka?
Dessa rättsfall visar en tydlig rörelse i domstolarnas tolkning av LSS:
1990-talet: Domstolen tolkar lagen i ljuset av dess syfte – att stärka individens frihet, självbestämmande och rätt till delaktighet. Lagen ses som ett verktyg för att möjliggöra ett liv som andra.
2000–2010-talet: Fokus skiftar dramatiskt till detaljer, avgränsningar och formella krav. Nya, restriktiva villkor införs genom praxis, vilket begränsar lagens tillämpningsområde och gör det svårare att få assistans. Kontroll och ekonomi blir styrande, snarare än individens behov.
2020-talet: Vi ser en viss återgång till ett mer nyanserat individperspektiv, där det faktiska behovet och tillgängligheten av insatser tas i beaktande. Men detta sker fortfarande inom ett system där kontroll, dokumentation och byråkratiska processer dominerar. Friheten som LSS en gång lovade är fortfarande starkt begränsad.
Denna utveckling har haft djupgående konsekvenser för tusentals människor som är beroende av personlig assistans. Vad tänker du om denna utveckling? Har du själv märkt hur rättigheterna förändrats i praktiken, och hur har det påverkat din eller dina närståendes vardag? Dela gärna dina erfarenheter.
Källor:
Här är en översikt av källor som beaktades i denna text:
HFD 2016 ref. 7 - Sveriges Domstolar (domstol.se)
Mål: 3527-14 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)
Dom i mål om assistansersättning - Sveriges Domstolar (domstol.se)
HFD 2016 ref. 87 - Sveriges Domstolar (domstol.se)
Mål: 1057-17 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)
Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade (domstol.se)
1-12 - Sveriges Domstolar (domstol.se)
Högsta förvaltningsdomstolen - Avgörandedokument - HFD, dom (domstol.se)
