torsdag 25 oktober 2018

Solidaritet - Ja tack..Välgörenhet - Nej Tack



I år kommer Musikhjälpen kommer att Samla in pengar till  till förmån för människor med funktionshinder internationellt. Många av mina kamrater inom funktionshinderrörelsen reagerar med ilska på detta tilltag, men jag kan tycka att vi borde vänta och se på vilket sätt insamlingen kommer att ske. Sker insamlingen utifrån en solidaritetstanke så tycker jag att det kan vara okej. Sker det utifrån ett "tyck synd om" perspektiv jag ska insamlingen naturligtvis brännmärkas. Jag kan faktiskt må lite dåligt när vi inte kommenterar insamlingar till cancerforskningen men sedan i nästa stund brännmärker insamlingar som vi skulle kunna använda i vårt rättspolitiska arbete. Min uppfattning är tydlig, varken cancer forskning eller kampen för mänskliga rättigheter för människor Det är funktionsnedsättningar borde vara beroende av enskilda människors välvilja Jag tycker att det är principiellt obehagligt att viktig medicinsk forskning är så beroende av välgörenhet men jag tror att verkligheten är sådan att 90% av all cancerforskning utanför medicinindustrin finansieras av de olika cancerfonderna DHR Göteborg där jag är aktiv finansieras vår verksamhet med mer än hälften av människor som testamenterat delar av sina tillgångar till oss. Det är solidaritetshandlingar som jag bara känner mig stolt och glad för.

Uppdatering 
Den 24 oktober 2018

©Sveriges Radio 2018

Jag har nu sett insamlingens logga och den gör mig kraftigt betänksam. Alla som läst Hans Roslings sista bok factfulness känner sig nervösa över en text som menar att stödet pengarna räddar liv för det är inte katastrofhjälp som behövs
Funktionshinderrörelsens biståndsorganisation  My right är mycket mer pang på rödbetan föt det handlar om empowerment
MyRight logotyp, tillbaka till startsidan
©Myright 2018

Det är hjälp till skolgång, arbete, att färdas och få praktisk hjälp i vardagen, samt informationskampanjer för att minska fördomar och utanförskap. Det handlar alltså om ett malande vardagsarbete byggt på fakta och kamp




onsdag 24 oktober 2018

Extremism är inte olagligt

Bild av Astrid Eriksson Tropp Eget arbete CC BY-SA 4.0, Länk 
Ann Sofie Hermansson Bokmässan 2018

Alla tycker vi att fanatism och extremism är obehagligt. Extremism och fanatism kan också leda till olagliga handlingar men varken extremism fanatism är det olagligt I sig.

Den göteborgska socialdemokratiska gruppledaren  Ann-Sofie Hermansson har på ett förtjänstfullt sätt vågat ta strid för alla människors rätt att klä sig som man vill, visa och också mot antisemitism Det har inte varit någon lätt debatt att föra eftersom hon har blivit anklagad för både rasism och islamofobi Vilket bara är fånigt och visar på hur polariserat debattklimatet är i Sverige

I sin blogg @soffangbg skriver hon om den stämning som lämnats in mot henne till tingsrätten i Göteborg. Utifrån detta för hon för en diskussion om extremism där hon tyvärr blandar  friskt mellan olaglig extremism och laglig extremism. Jag anser att man måste hålla en rågång mellan detta när man för debatten.

Detta är en rättighet

Att bära sjal och att förespråka att kvinnor ska bära sjal är inte olagligt.
Inte ens en idiotisk synpunkt som att kvinnliga präster är emot kristen tro eller att propagera för det är inte heller illegalt  

Detta är absolut inte en rättighet

Att tvinga någon att bära sjal är olagligt. Tvångsgifte barnaga hustruaga är olagligt i Sverige oavsett om man kan hävda att det finns i hemlandets kultur. Eller att för den skull som medarbetare mobba ut kvinnliga kollegor utifrån en religiös uppfattning det är olagligt
Ekonomiskt stöd till kultur är ingen rättighet. Den som ger pengar har rätt att ställa krav
på en t.ex. en värdegrund som är antireligiös eller demokratisk vill man ha pengarna så får man anpassa sig. En islamsk eller kristen församling skulle knappast söka pengar där där kraven är antiereligiösa.

Ann-Sofi Hermansson är en alldeles för skicklig skribent för att blanda äpplen och päron i en sådan här känslig diskussion.

måndag 10 juli 2017

En lyx att åka kollektivt



Nästan dagligen åker jag precis som många andra göteborgare kollektivt, med buss eller spårvagn. För mig som använder rullstol för att ta mig fram känns det både lyxigt och exotiskt, att få dela vardagsliv med er gående göteborgare. Efter ett helt liv som helt beroende av färdtjänst, är det en häftig känsla av frihet, att rulla ombord på bussen eller spårvagnen, utan att behöva redovisa för någon, om jag skall till sjukhus, jobbet eller bara till affären, eller för den den delen ta en öl med kompisarna på Avenyn. Visst blir det förseningar, men jag lovar, Västtrafiks förseningar är inget emot färdtjänstens. Om jag skulle råka vara försenad till en buss eller spårvagn kan jag om jag har otur kan jag få vänta en halvtimme på nästa tur. I samma situation med färdtjänst får jag för det första betala för resan, oavsett om jag reser eller inte. Resan dras också från min begränsade pott av resor, vilket nästan smärtar mer, så kära medresenärer, ni förstår varför jag föredrar vanlig kollektivtrafik framför färdtjänst.
Fotograf: Caroline Bräutigam 


Smolken i bägaren är att jag träffar många andra andra som tycker att det är en onödig lyx att jag och andra som lever med med funktionsnedsättning ska kunna åka med den vanliga kollektivtrafiken. Visst kan vanliga passagerare stöna lite, när det tar en liten stund för rampen att fällas ut och in på spårvagnen, men det tar jag inte så illa vid mig av. Det som sårar mig och som känns mest diskriminerande är när det inte finns ramp på vagnen eller bussen. Detta är vad man kallar strukturell diskriminering. Ännu värre är det  när rampen inte fungerar.


När detta händer och det gör det dagligen så måste jag få hjälp av föraren för att lägga ut en ramp manuellt för att jag ska ta mig ombord. De flesta förare gör det, utan vidare spisning. Men varje vecka råkar jag ut för förare som tycker att det är uppenbart besvärligt och också ger luft åt det högt och tydligt. Detta görs både av chaufförer som uppenbart har svenska som modersmål och dem som inte har det.

20160715_140726.jpg
Håkan Högberg Ordförande DHR Göteborg
Man skulle tycka att de som dagligt blir utsatta för vardagsdiskriminering själva borde vara försiktiga med att diskriminera andra. Men vi vet alla att det inte fungerar så. Jag har både stött på funkofobi och rasism inom funktionshinderrörelsen. Skillnaden är den att  Reparatörerna på spårvägen diskriminerar varje gång de nedprioriterar att laga en ramp eller fixa högtalaren eller displayen ombord med sina arbetsgivarens goda minne, och fortfarande får förare som beter sig illa mot passagerare och är tydliga rasister eller funkofober behålla jobbet.

Håkan Högberg
Ordförande DHR-Göteborg


onsdag 28 december 2016

Fem saker som retar mig och varför 5:5

 Jag läser just nu Digital succé: Så lyckas du med sociala medier av @Frida Boisen. Den kom för några år sedan och fick blandad kritik. Det mesta av kritiken, var att hon var synisk. Det tycker jag inte stämmer. Det hon för fram skiljer sig inte nämnvärt från andra informationsstrateger som jag läst eller hört. Hon har däremot ett språk som är befriande lite elitistiskt så till och med en arbetargrabb från värmlandsskogarna förstår vad hon menar.Jag har boken fortfarande i hörlurarna så jag kanske ångrar mig när jag läst klart. Hon uppmanar oss att skriva om sådant som verkligen engagerar oss ett sätt att göra detta menar hon är att plocka fram det som verkligen retar oss och sedan vända på det. I det här inlägget tänker jag plocka fram fem saker som retar mig skvatt  till vansinne. Här kommer några inlägg på detta tema håll till godo. Kommentera och diskutera gärna men med en civiliserad ton 
5. Folk och ismer som tror att människan är en ö eller bara en del av ett kollektiv


Jag blir väldigt trött på ideologier och människor som tror att människan är en ö Där bara människans egen kraft är det som för än framåt. Å andra sidan blir jag lika trött på ismer tankeriktningar som tror att mina egna val inte spelar någon roll. De flesta skulle nog betrakta mig som ganska röd och det kanske jag är men jag blir väldigt trött på flåsröda debbatörer lika väl som jag blir väldigt irriterad på borgligt inriktade personer som inte tror på att vi föds med olika möjligheter utifrån klass,kön eller funktionalitet. Jag tycker att gråtonerna är intressanta till ex syntesen mellan arv och miljö. Jag gillar alltså när man vågar komplicera och jag uppskattar inte förenklingar som får mig att känna att debattören anser mig mindre vetande. Jag tycker att den mesta av den politiska debatten speglas av en sådan dumhet. Allt från när mer eller mindre etablerade debattörer Ta bara diskussionen om fundamenalism islam och terrorism. I min värld är all fundamentalism dumhet, men all fundamentalism eller radikalisering är inte det samma som terrorism. Jag skulle vilja för diskussionens skull till och med säga att all terrorism inte är av ondo. Jag kan inte få in i mitt huvud att de svenskar som kämpade på finska sidan under vinterkriget var terrorister eller att de kämpar som slogs för den demokratiskt valda regeringen i Spanien var terrorister. Under II världskriget hade kämparna från finska vinterkriget lättare att få vara med att skydda Sverige än vad spanienkämparna hade. Jag kan förstå detta. Sovjet var ju den enda stat som ställde upp på den spanska regeringens sida och att svenska politiker var skeptiska mot de som var lierade med Stalin är förståligt, men att deltagarna i Finska vinterkriget inte fick samma behandling är mer oförståligt, då Finland ju stora delar av kriget var lierade med Nazityskland. Jag är säker på att de som ansåg att Spanien var inne på fel väg ansåg alla spanienkämpar för terrorister och vi vet att bägge sidor bröt mot folkrätten. Detta innebär inte att jag har det minsta över för självmordsbombare eller legoknektar men jag gillar inte när man inte för reflekterade diskussioner. Vi måste våga föra diskussioner lite vidare Vi måste våga komplicera

CC Wikipedia Hönan eller ägget



I bland är inte svaren enkla Vad var först Hönan eller ägget


söndag 25 december 2016

Fem saker som retar mig och kanske varför 4:5

Jag läser just nu Digital succé: Så lyckas du med sociala medier av @Frida Boisen. Den kom för några år sedan och fick blandad kritik. Det mesta av kritiken, var att hon var synisk. Det tycker jag inte stämmer. Det hon för fram skiljer sig inte nämnvärt från andra informationsstrateger som jag läst eller hört. Hon har däremot ett språk som är befriande lite elitistiskt så till och med en arbetargrabb från värmlandsskogarna förstår vad hon menar.Jag har boken fortfarande i hörlurarna så jag kanske ångrar mig när jag läst klart. Hon uppmanar oss att skriva om sådant som verkligen engagerar oss ett sätt att göra detta menar hon är att plocka fram det som verkligen retar oss och sedan vända på det. I det här inlägget tänker jag plocka fram fem saker som retar mig skvatt  till vansinne. Här kommer några inlägg på detta tema håll till godo. Kommentera och diskutera gärna men med en civiliserad ton 

4 Komendoror

För många år sedan när jag med en god vän drev ett projekt kallat LaSSe-projektet var det en av våra deltagare som beskrev beskrev de biståndshandläggare som hon var tvungen att lägga ut sitt liv inför och vars välvilja hon var beroende av för att livet fungerar för komendoror. För oss som växt upp med Astrid Lindgren och Emil, var liknelsen oerhört välfunnen. Komandoran var ju föreståndare för fattighuset i Katthult. I dag ifrågasätts vår rätt till frihet och självständighet på många sätt. Det är utan tvekan så att många makthavare både inom politiken och förvaltningen inte ser insatserna inom hälso och sjukvården, LSS och Socialtjänstlagen som rättigheter utan mer som någon slags skattefinansierad välgörenhet och det får verkligen mitt blod att sjuda.



Bild: Ann Marie Begler  FK presstjänst













För många i Sverige är Ann Mari Begler, generaldirektör på försäkringskassan, överkommendoran själv.


lördag 24 december 2016

GOD JUL!

När ni läser detta firar jag förhoppningsvis jul på Sommarsol i Vejbystrand.
För de flesta av oss är julen i mycket en familjehögtid. Ett flera dagars fredagsmys. För oss kristna är det ju inte någon skillnad i det mellan oss och mer sekulariserade familjer. Men för oss är det också en högtid för att fira en ung bostadslös flicka som vi vet att hon enligt bibelns berättelser måste lämna sitt hemland för att rädda livet på sin nyfödda.

Vår jul firar vi alltså till minne av en bostadslös judisk flyktingfamilj. Den babyn blev en megakändis och en inspirationskälla till en världsreligion. Vi vet inte vad Maria och Josef tänkte, men inte var det att rädda livet på Guds son. Jag tror att de helt enkelt ville rädda livet på sin son. Jag funderar på vilka människor vi skyddar här i Sverige. Säkert ett antal rövare. Men tänk om vi också skyddar framtidens Mahatma Gandhi eller Nelson Mandela. Gandhi från Rosengård eller Mandela från Angered. 

Foto: ChurchAds.Net, julekampanjen i 2010



Julen handlar om Kristusbarnet. Men också alla barn som är hemlösa och på på flykt i och utanför Sverige


God Jul och Guds frid för oss alla från Tori och Håkan

fredag 23 december 2016

Fem saker som får mig att ilskna till och varför 3:5

Jag läser just nu Digital succé: Så lyckas du med sociala medier av @Frida Boisen. Den kom för några år sedan och fick blandad kritik. Det mesta av kritiken, var att hon var synisk. Det tycker jag inte stämmer. Det hon för fram skiljer sig inte nämnvärt från andra informationsstrateger som jag läst eller hört. Hon har däremot ett språk som är befriande lite elitistiskt så till och med en arbetargrabb från värmlandsskogarna förstår vad hon menar.Jag har boken fortfarande i hörlurarna så jag kanske ångrar mig när jag läst klart. Hon uppmanar oss att skriva om sådant som verkligen engagerar oss ett sätt att göra detta menar hon är att plocka fram det som verkligen retar oss och sedan vända på det. I det här inlägget tänker jag plocka fram fem saker som retar mig skvatt  till vansinne. Här kommer några inlägg på detta tema håll till godo. Kommentera och diskutera gärna men med en civiliserad ton 

3. Historielöshet

Historielöshet och  ger mig knottror över huden av obehag. Jag kan bli djupt orolig över hur historielösa människor är. För mig är det förflutna både en källa till inspiration och oro. Kan man sin historia är oron över den tid och de vindar som blåser i Västvärlden just nu. Har man inte den historiska känslan kan man förstå att Jimmy Åkesson, Le PenPutin och Trump verkligen står för något farligt. Vi är i ett läge där stämningsläget är väldigt nära 30-talet, med en sviken arbetar och medelklass, kombinerad med en unken protektionism och nationalism. Något som jag tror strör på tidsandan är att vi är i ett paradigmskifte mellan kapitalism och något nytt som kommer i digitaliseringens och globaliseringens spår, Det nya är varken socialism eller kapitalism så jag saknar idag motkrafter mot Le Pen och hennes anhang runt om i världen. Denna oförmåga att forma en vision om framtiden bortanför liberalism och socialism skrämmer verkligen slag på mig eftersom det ger mörkerkrafter fritt spelrum.

En liknande historielöshet ser vi bland oss som finns i funktionshindersammanhang. Vi diskrimineras indirekt på alla samhällsområden till detta kommer den diskriminering vi utsätts för på grund av de andra diskrimineringsgrunder.

En politisk sekreterare hos TCO har haft mage att tala om att vi måste bygga upp de goda institutionerna. Det vänder sig i magen på mig och mina vänner som helt eller delvis tvingades växa upp på institution. Att ens tänka sig institutionsvård för oss med behov av personlig assistans. Tvärt om skulle staten be oss som fick vår barndom sabbad och gjorde oss till gäster i våra egna familjer om ursäkt.
 

Historielösheten kommer att ge oss en obehaglig bakfylla.

cc Charlie Christensen