1/5 Vad har hänt med Högsta förvaltningsdomstolen

 

Inledning

Den här texten handlar om hur Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har förändrat sin syn på Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) – en lag som en gång i tiden sågs som ett genombrott för mänskliga rättigheter i Sverige. Vi undersöker tillsamans varför domstolen blivit mer restriktiv i sina bedömningar, varför förarbetena till lagen inte längre väger lika tungt, och om det finns ett samband mellan denna utveckling och införandet av styrfilosofin New Public Management (NPM) i svensk förvaltning.

Texten bygger både på min egen erfarenhet som brukare av personlig assistans sedan lagens införande, och på rättsfall, lagförarbeten och förändringar i svensk rättskultur. Den är uppdelad i fem delar och riktar sig till dig som vill följa med i min kamp att förstå hur juridik, politik och förvaltningsideologi påverkar människors vardag – och i förlängningen rättsstatens grundvalar. Jag kommer att publicera den i fem avsnitt. Håll till godo!

Införandet av LSS

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft 1994 med ett tydligt syfte: att ge personer med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Det var en rättighetslag, inte en behovsprövande välfärdsinsats. Den skulle garantera goda levnadsvillkor, inte bara skäliga. Men tre decennier senare är det många som frågar sig: vad hände med den ursprungliga andan i LSS?

Jag har själv haft personlig assistans sedan lagen infördes. Jag minns tydligt den dag då den dåvarande socialministern presenterade propositionen om LSS för DHR:s förbundsstyrelse, där jag deltog. Det var en dramatisk dag – räntan hade just skjutit i höjden till över 100 procent – men trots det ekonomiska kaoset valde den borgerliga regeringen att fatta ett revolutionerande beslut. Det var ett uttryck för en stark politisk vilja att skapa verklig jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Vad har hänt med andan i LSS/copilot 2025

En förändrad rättskultur

Tidigare domar från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) visade ofta en vilja att tolka lagen i ljuset av dess förarbeten och syfte. Men efter millennieskiftet har domstolen i allt högre grad börjat betrakta LSS som en kostnadsdrivande faktor snarare än en rättighetslag. Det märks bland annat i hur man bedömer rätten till insatser som kontaktperson eller personlig assistans.

I fallet HFD 2021:12[1] slog domstolen fast att ett tidigare beviljat stöd inte kunde dras in, trots att kommunen ansåg att individens behov hade förändrats

Domstolen hänvisade till den nya förvaltningslagen (2017:900), som kraftigt begränsar möjligheten att ändra gynnande beslut – om det inte finns särskilda förbehåll eller säkerhetsskäl.

Detta innebär att rättssäkerheten för brukare har stärkts i vissa avseenden. Men samtidigt har domstolen i andra fall valt att tolka LSS snävt, särskilt när det gäller vad som räknas som grundläggande behov. Det har lett till att många personer med omfattande funktionsnedsättningar har förlorat sin rätt till personlig assistans, trots att deras behov inte förändrats. Jag har använt Microsoft Copilot för korukturläsning och redigering av texten

Vad styr domstolens tolkningar?

En central fråga är varför HFD har ändrat sin linje. Är det ett uttryck för en ny rättspolitisk hållning? Eller speglar det en bredare förändring i svensk förvaltning, där ekonomisk effektivitet och kontroll blivit viktigare än individens rättigheter?

Många forskare pekar på påverkan från New Public Management (NPM) – en styrfilosofi som hämtat inspiration från näringslivet. Inom NPM betonas mätbarhet, resultatstyrning och kostnadskontroll. När dessa principer får genomslag i rättstillämpningen riskerar rättighetslagar som LSS att förlora sin kraft. Det är inte längre individens behov som står i centrum, utan systemets hållbarhet.

En rättsstat i förändring

LSS är fortfarande en lag som ger rättigheter. Men när domstolar och myndigheter tolkar lagen på ett sätt som försvagar dessa rättigheter, uppstår en klyfta mellan lagens ord och dess tillämpning. Det är en utveckling som väcker frågor om rättsstatens roll: Ska domstolar vara garant för individens rättigheter – eller för statens budgetdisciplin?

I nästa del går vi djupare in på LSS som en “främmande fågel” i svensk sociallagstiftning, och hur NPM har påverkat förvaltningens syn på stöd till personer med funktionsnedsättning.

Håkan i juli 2025

---

[1] HFD 2021 ref. 12, se domstol.se

 

New public management: Från förföriskt löfte till välfärdens förfall

 

För mig, som har varit aktiv i DHR sedan tidigt 80-tal, är New Public Management (NPM) ingen abstrakt teori. Det är en omvälvande verklighet som har genomsyrat svensk välfärd och förändrat vardagen för tusentals människor med funktionsnedsättning. Jag minns tydligt hur NPM presenterades i början av 90-talet, när jag själv jobbade i hemtjänsten. På chefsutbildningar målades en förförisk bild upp: ökat inflytande för både vårdtagare och personal, valfrihet och effektivitet. Det var ett ”säljsnack” som lovade en modernisering av välfärden som skulle gynna alla. Idag ser vi att löftena var tomma.

NPM:s rötter finns i 80-talets Storbritannien och USA, där marknadens logik skulle effektivisera offentlig sektor. Konkurrens, mätbara resultat och kostnadseffektivitet blev ledord. I Sverige anammades dessa idéer, och argumenten om ”kundorientering” och ”valuta för pengarna” var svåra att motstå. Men för oss som levt i systemet har NPM inneburit en förskjutning från mänskliga behov till systemets effektivitet – ofta med katastrofala följder.

Hemtjänsten: Tiden som fiende

Hemtjänsten är ett smärtsamt tydligt exempel. Kommunen har blivit beställare, och ofta  privata utförare konkurrerar om att leverera tjänster. Förr hade man en stabil personalgrupp som kände ens rutiner. Idag möter brukare en ständig ström av nya ansikten. Kontinuiteten, avgörande för trygghet, är borta. Detta är helt följdriktigt då kontinitet inte är något som prioriteras i NPM

Det mest förödande är tidsstyrningen. Varje insats tilldelas exakta minuter. Att hjälpa en person med demens att äta, eller en person med smärta att klä sig, kan inte pressas in i en fyrkantig tidsmall. Det skapar en omänsklig press på personalen att arbeta snabbt, inte omsorgsfullt. Den lilla stunden för samtal eller den extra minuten som gör skillnad, prioriteras bort. Det är en kamp mot klockan, inte ett fokus på människan. Prispressen i upphandlingarna förvärrar detta, med låga löner, dåliga arbetsvillkor och hög personalomsättning som följd.

När meedmänskligheten tidsutsatts/foto AI Google Gemany

Personlig assistans: Från frihet till förvaltning

LSS och den personliga assistansen, som infördes 1994, var en revolution. Den byggde på självbestämmande och rätten att leva ett liv som andra. Det var en seger för handikapprörelsen. Men även här har NPM:s logik slagit rot. De senaste åren har vi sett en brutal åtstramning och ökad kontroll av assistansersättningen. Fokus har flyttats från individens behov till att ”stoppa fusk” och kontrollera kostnader.

Människor som levt med assistans i åratal får plötsligt sin rätt ifrågasatt. Strikta tolkningar av lagen, som ”fem-timmarskravet”, har lett till indragen assistans och tvingat individer in i kommunala insatser som inte ger samma frihet. Det är en tillbakagång till en tid då personer med funktionsnedsättning sågs som objekt för omsorg, inte som medborgare med rättigheter. Vi som kämpade för LSS ser med fasa hur lagens intentioner urholkas av en misstroende byråkrati. Varje timme granskas, varje insats ifrågasätts. Det handlar inte bara om pengar; det handlar om frihet, värdighet och rätten att delta i samhälle. Värdem som inte betyder särskilt mycket för en NPM byrokrat men mer för medborgarna/kunderna.

Konsekvenser och vägen framåt

NPM har urholkat tilliten mellan medborgare och det offentliga. Systemen är komplexa, fokus flyttas från mänskliga behov till administrativa krav. Den påstådda effektiviteten är en skenbar effektivitet, där kortsiktiga besparingar leder till långsiktiga kostnader i form av sämre hälsa och ökad otrygghet. Det har också bidragit till ökade klyftor, där de sköraste riskerar att hamna i kläm.

För att vända denna utveckling krävs ett paradigmskifte. Vi måste återgå till grundläggande principer om mänskliga rättigheter, självbestämmande och tillit. Det handlar om att återigen sätta människan i centrum, inte systemet.

Detta innebär att:

• Återinföra tillit: Ge professionella mer utrymme och tillit att göra bedömningar utifrån individens behov.

• Prioritera kvalitet: Upphandlingar måste värdera kvalitet, kontinuitet och goda arbetsvillkor högre än lägsta pris.

• Stärka självbestämmandet: Rätten till personlig assistans måste värnas, och lagens intentioner om frihet återupprättas. LSS är en rättighetslag, inte en bidragslag.

• Öka resurserna: En välfungerande välfärd kräver tillräckliga ekonomiska resurser. Att se välfärden som en kostnadspost är kortsiktigt och skadar samhället.

Vi som kämpat för ett mer inkluderande samhälle vet att förändring är möjlig. Men det kräver en stark politisk vilja att prioritera människors välmående och rättigheter framför systemeffektivitet. Det är dags att återigen bygga ett samhälle där alla kan leva ett fullvärdigt liv, och där tillit och mänsklighet står i centrum.

Ingen smakstart för Västra Götalandsregionen

 

Västra Frölunda i april 2026

Förord

En ledare från Sensation nr, 1 1999.Första januari 1999 såg landstinget Västra Götalandsregionen dagens ljus. Regionen var en sammanslagning av Bohuslän, Dalsland,Göteborg  Skaraborg och Älvsborg. Jag skrev den här ledaren utifrån ett göteborgskt perspektiv, då Göteborg hade varit ett eget landsting. Så här i efterhand kan man se att reformen var fullständigt nödvändig men med utsikt från göteborgsk funktionsrättsrörelse innebär om organisationen att vi på det lokala planet fick längre till landstingets tjänstemän och politiker. Det är problem som vi fortfarande lever med. Regionen samverkar ogärna med den lokala funktionsrättsrörelsen, Man samverkar hellre med våra länsorganisationer Vilket ökat avståndet till invånare med funktionsnedsättning och sjukvårdsbyråkraterna. Som jag tänkte då, stämmer nog på fler, Hoppas att någon kan tycka att texten är intressant. Texten är lätt redigerad i förhållande till orginalert

💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛

Sedan årsskiftet är vi alla en del av en ny storhet, Västra Götalandsregionen. Vad kommer det att innebära för oss som på något sätt berörs av "funktionshindervärlden"?

Den nya regionen ansvarar bland annat för sjukvård, rehabilitering och habiliteringsinsatser, råd och stöd enligt LSS samt vissa kulturfrågor.

En dålig entré

Västra Götalandsregionen har inte gjort någon strålande debut i människors medvetande. Genom att införa ett krångligt och dyrt system för sjukresor för färdtjänstberoende i Göteborg har regionen ställt till det för många. För en person med pension är ett högkostnadsskydd 1200 kronor mycket att betala på kort tid. Dessutom är blanketter och kvitton svåra att hantera för de som har vissa typer av funktionshinder. Tillgångarna är helt är inte bara handikapptoaletter och avfasade trottoarkanter. Det är också en fråga om tillgänglighet till tjänster och information. Varför har man valt en sådan krånglig lösning? Ett enklare system kunde införts genom att låta färdtjänsten debitera Västra Götalandsregionen direkt efter insamling av beloppet från individen.

Hjälpmedel och betalningsansvar

Situationen för hjälpmedel är också problematisk. Många med funktionshinder vittnar om långa väntetider för att få nödvändiga hjälpmedel. Brukare med personlig assistans hamnar i kläm eftersom oenighet råder om vem som ska betala för hjälpmedel som till exempel liftar. Regionen anser att detta är ett arbetstekniskt hjälpmedel, vilket borde bekostas av assistansföretagen. Det strider dock mot vad både landstingsförbundet och Riksförsäkringsverket har klargjort – dessa hjälpmedel är ett ansvar enligt Hälso- och sjukvårdslagen.

Råd och stöd

Västra Götalandsregionen har även tagit över beslut om råd och stöd enligt LSS. Fyra nya handläggare har börjat sitt arbete. I skrivande stund har vi inte mer information, men räknar med att ge utrtmme för dem i kommande nummer av Sensation. Vi hälsar dessa välkomna och hoppas att de ska utföra sitt arbete med empati, respekt och förståelse för skilda behov.

En utmaning

Projektet Västra Götaland är en stor utmaning för alla inblandade – politiker, tjänstemän, handikapporganisationer och vanliga medborgare. Det är viktigt att inte se människor med funktionshinder som sjuka, utan som medborgare med särskilda behov. Dessutom bör erfarenheter och kunskaper tas tillvara för att göra Västra Götaland till något bra för alla, inte bara för de rika och starka.

Håkan Högberg 

Ansvarig utgivare

Hur mycket pengar förlorar du på ditt funktionshinder

 

Ur Sensation nr 2 2001

Västra Götalands Handikappkommitté.

I slutet på april var jag på ett bra och intressant seminarium anordnat av Västra Götalands Handikappkommitté. Seminariet handlade om oss med funktionshinder och de merkostnader vi får på grund av att vi ser ut som vi gör och är som vi är. Egentligen var det inga större nyheter, men jag blev arg på en del saker som man sa. Ilskan kom när man påstod att vi med funktionshinder inte har några merkostnader när vi arbetar. För mig var det ett helt vansinnigt påstående. Jag behöver bara titta i mitt lönekuvert och jämföra vad jag får ut i lön med vad mina kollegor får.

Kollegorna får mer i plånboken

Jag jobbar halvtid på grund av mitt funktionshinder. Den andra halvan finansierar jag via en halv förtidspension och bostadsbidrag. Om jag slår ihop lön, bostadsbidrag och pension, drar bort skatten och jämför med mina kollegor så har de mellan 4000—5000 mer i plånboken än jag. Det kallar jag en rejäl merkostnad! Om man räknar på ett år blir det 60 000 kronor efter skatt. Tänk om man betalade en kvinnlig sjuksköterska 60 000 mindre om året än hennes manliga kollega, vem skulle acceptera det? I dagens samhälle diskuteras ofta, och med all rätt, lönediskriminering på grund av kön men när ska vi höra lika upprörda toner om den diskriminering vi utsätts för på grund av våra funktionshinder?

Lönebidragsanställda diskrimineras

En annan typ av ekonomisk diskriminering mot oss med funktionshinder kom fram på seminariet; nämligen en diskriminering mot dem som har lönebidrag. Vi har ofta lägre lön än våra kollegor, trots att arbetsgivaren kompenseras för att vi till exempel kanske jobbar i långsammare takt. Detta känner man till på länsarbetsnämnden och hos facken, men ingen vågar ta fram  siffror på hur det ser ut i verkligheten- Det är helt enkelt bara något man vet men inte vill få bekräftat i raka siffror. Fick man veta det vore man kanske tvungen att göra något! Till detta kommer att vi fortfarande har en fruktansvärt stor arbetslöshet bland funktionshindrade, och det kanske är ett av skälen till att man ser mellan fingrarna när det gäller den här typen av lönediskriminering. En annan sak retade mig också: på seminariet redogjorde ett antal myndigheter för vilket slags stöd de betalar ut; i det gänget fanns naturligtvis Försäkringskassan.

Merkostnader godtyckligt bedömda

Försäkringskassan berättade om handikappersättningen. Handikappersättningen får vi för att kompensera merkostnader vi har på grund av våra funktionshinder. Frågan är: Vilka merkostnader? Problemet är att det är Försäkringskassan och inte jag, som avgör vad som år merkostnader för mig

Om man får sina merkostnader godkända eller inte, beror till allt för stor del på vilken kassa och kanske till och med vilken tjänsteman som gör utredningen. Naturligtvis kan jag överklaga, men då måste jag vara skicklig på att argumentera både skriftligt och muntligt. Detta är något som man kan ha svårt med om man till exempel har ett psykiskt eller kognitivt funktionshinder. På det sättet kan ju en advokat bli en merkostnad eftersom jag på grund av mitt funktionshinder kan behöva hjälp när jag ska överklaga.

Jag skulle vilja se den kassa som godtog advokatarvoden som merkostnad i handikappersättningen. Kan alla bevaka sina rättigheter? Det gäller som funktionshindrad att man har kunskap om sina rättigheter för att kunna påminna       myndigheterna om deras skyldigheter. Tittar man på överklagade LSS-beslut så ser man att personer med rörelsehinder överklagar betydligt oftare än personer

med psykiska eller kognitiva funktionshinder. En av de saker detta tyder på är att personer med psykiskt och kognitivt funktionshinder inte får det stöd de behöver. För att råda bot på detta och andra problem för psykiskt funktionshindrade ska man på försök ge vissa ett personligt ombud. Det är tänkt att ett personligt ombud ska ta till vara dina intressen och vara ett stöd i kontakter med myndigheter och andra. Personligt ombud skulle kanske vara en bra sak för fler än för personer med psykiska funktionshinder Det ska bli spännande att se om detta stora försök kommer att göra nytta. Både stat, landsting och kommun tjänar många sköna kronor på att vi inte har kunskapen och inte kan tillvarata våra rättigheter

Håkan Högberg

Ur Sensation nr 2/2001

Efterord

Naturligtvis har saker och ting färändrats på 24 år. Språkbruk och belopp t.ex. Men strukturen är den samma.

Jag har också en känsla av att merkostnaderna har ökat mer än kostnadsutvecklingen De merkostnader jag tänker på är Färdtjänst, sjukresor och medicin, medan avgifterna för sjukvård verkar mer kommit i kapp den vanliga kostnadsutvecklingen.

Jag trodde att det skulle vara kul att läsa texterna i Sensation, men jag blir faktiskt sorgsen

Västra Frölunda den 28 april 2025

Håkan Högberg

t

Ge oss ett redskap som kan påverka diskrimineringen ur tidskriften Sensation nr 1/2001

 

 

Den här texten skrev jag för Sensation. Sensation var en tidning som skrev om funktionshinder ur ett västsvenskt perspektiv. Den kom ut under några år kring sekelskiftet. För läsbarheten har jag lagt till den sista rubriken om Förstärkt diskrimineringslag. Idag finns diskrimineringslagstiftningen på plats. Men i övrigt kan man bli lite ledsen över hur lite som har hänt. Det här är troligen min första ledare i tidningen Sensation nr. 1/2001.

Hur dålig tillgänglighet och hur dåligt bemötande måste man tåla om man lever med funktionshinder? Vad säger lagen egentligen?

Eftersom jag är född med mitt rörelsehinder har jag alltid varit i ständig kontakt med sjukvården. En sjukvård som ofta är dålig både när det gäller tillgänglighet och bemötande.

Ytterligare ett exempel på detta upplevde min fru när hon skulle till gynekologen. Efter mycket letande hittade hon till slut en gynekolog som var villig att ta emot henne trots att hon sitter i rullstol.

Spydig läkare undersökte inte

När hon väl kom dit blev hon nekad undersökning. Läkaren ansåg inte att hustrun kunde komma upp i gynekologstolen, trots att hon hade både lift och assistent med sig. Han kunde därför inte undersöka henne, utan skrev en remiss till Sahlgrenska för att de där skulle kunna genomföra undersökningen. Till detta kom att han var spydig mot henne och hon var tvungen att gå in på detaljer i samlivet. Jag undrar i mitt stilla sinne om han hade vågat "skämta" så med en kvinna utan funktionshinder. Sedan fick hon gå hem, med remiss men utan undersökning och behandling, 200 kronor fattigare.

Fördomar och diskriminering

Den här historien visar tydligt på den dubbla vardagsdiskriminering som personer med funktionshinder utsätts för. Den dåliga tillgängligheten som gjorde att min fru inte fick någon behandling. Det dåliga bemötandet i form av spydigheter. Jag tycker det luktar kraftiga fördomar. Kan det tyda på att den manliga gynekologen inte såg hustrun som en riktig kvinna?

Se till att sjukvården blir tillgänglig

Västra Götalandsregionen har i två år prioriterat arbetet med tillgänglighet. Man har arbetat med att finna kriterier för tillgänglighet när det gäller den allmänna trafiken, och nu håller man till exempel på med tillgängligheten till Regionens hus. Vad vi med funktionshinder också behöver är en tillgänglig sjukvård, där man inte blir nekad undersökning och vård på grund av att lokaler och utrustning är undermåliga.

 Är funktionshinder-diskriminering tillåten?

Funktionshindrade kvinnor och män blir inte trodda och får ett dåligt bemötande exempelvis vid polisanmälningar om sexuellt ofredande. Läkare och andra professionella med makt beter sig ofta på ett kränkande sätt, medvetet eller omedvetet, utan att vi som behöver hjälp och stöd kan göra något åt det. Trakasserier på grund av kön har länge varit förbjudet i lagstiftningen, men trakasserier på grund av funktionshinder verkar vara fullt tillåtet.

Det behövs en skärpt lagstiftning

Den känsla av maktlöshet detta för med sig hos den enskilde individen är ett av de största hindren som finns för en full delaktighet.

Förstärkt diskrimineringslag

Vi måste därför få en skärpt lagstiftning om rätten till ett jämlikt bemötande utan fördomar. Vi måste få möjligheten att gå ett steg till när information, utbildning och fina deklarationer inte räcker. Det måste kosta, för den som är professionell och utövar makt över andras liv, att ha fördomar och ge ett dåligt bemötande. Även när den så kallade myndighetsutövningen är korrekt. Som enskild brukare måste jag ges möjlighet att påverka min situation när jag blir kränkt på grund av mitt funktionshinder.

Håkan Högberg

Detta är en lätt bearbetad text från Sensation 1/2001

 

Funktionsnedsättning är generellt en fattigdomsstämpel

 

Mycket har blivit bättre

När jag föddes 1960 hade kommunerna ingen skyldighet att ge barn med nedsattrörelseförmåga vanlig skolgång.  Jag fick från tre års ålder delvis vistas på institution. Att använda allmänna kommunikationer var inte att drömma om, ofta fick jag som ung åka i godsvagnarna för att få plats med min rullstol. När jag som 20 åring flyttade till Göteborg var jag hänvisad till ett särskilt boende både på grund av att jag behövde en lägenhet som fungerade och för att jag behövde hjälp av hemtjänsten i punktinsatser under i princip all min vakna tid. I dag har jag personlig assistans och bor med min fru i Västra Frölunda, åker 83:an till jobbet varje dag. Mycket har blivit bättre och mer jämlikt tack vara kampen från DHR, den övriga funktionsrättsrörelsen och politiker som var öppna och ville göra samhället mer jämlikt. 

Vi  utstraffas på grund av funktionsnedsättning

Ett område som däremot inte förbättrats om man jämför med befolkningen i övrigt, är den ekonomiska situationen för oss som lever med stora funktionsnedsättning. Som 63-åring med rullstol och CP-skada har jag råddat ett arbetsliv präglat av både utmaningar och framgångar. Trots att jag debuterade sent, på arbetsmarknaden har jag haft en karriär på mellanchefsnivå, stora delar av mitt yrkesliv. Men på grund av min funktionsnedsättning har jag bara kunnat jobba halvtid och har därför också haft halv förtidspension. Förtidspension och bostadsbidrag täcker ungefär hälften av inkomstbortfallet

Detta har lett till en betydligt lägre disponibel inkomst än mina icke funktionshindrade kollegor. En ojämlikhet som förstärks av högre kostnader för medicin, sjukvård och färdtjänst på grund av min funktionsnedsättning. Min situation är inte på något sätt unik och min ekonomi är bättre än för många av mina vänner som bara har förtidspension och övriga bidrag

I[1] en kortanalys från SCB 2022 räknar man med att ungefär dubbelt så många med funktionsnedsättningar lever i ekonomisk utsatthet än befolkningen i övrigt. Det finns inte heller någon politisk vilja att förändra sakernas tillstånd.

Att slå mot fattigas plånböcker är okej för politiker

Den nyligen höjda färdtjänstavgiften i Göteborg illustrerar problemet. Budgetstyrande beslut drabbar de mest utsatta. Välfärdssystemet  blir mer USA-likt: rättigheter om man har råd att ta dem till vara.

---

[1] Sämre ekonomi för personer med funktionsnedsättning (scb.se) läst 2024-05-18

 

 

Högsta förvaltningsdomstolen visar ett politikerförakt- med politikens goda minne

Igår läste jag en artikel som var cirka 25 år gammal. Det var min fru som blev intervjuad om hur det var att arbetsleda sin personliga assistans.

Jag slogs av hur den personliga assistansen har förändrats på 30 år. att det var lättare för oss med personlig assistans. Det var färre regler och restriktioner att ta hänsyn till. Men också vilken fantastisk frihetsreform den personliga assistansen varit för oss med omfattande funktionsnedsättningar

Min fru berättade för journalisten att hon rest på en tre veckors spa resa till Ungern och då bara haft med sig en assistent. Det skulle med rätta vara en omöjlighet i dag Ingen skulle nog komma på tanken att låta en assistent jobba 24/7 i tre veckor. Att införliva   den personliga assistansen i arbetstidslagen är ett exempel på bra förändringar inom assistansen

Myndigheterna ges möjlighet att förändra LSS utan att lagstiftningen ändras

Även om alla förändringar inte är av ondo, kan man inte vara annat än kritisk till hur kommuner och Försäkringskassan tolkar LSS-lagstiftningen och rätten till personlig assistans. Jag menar att dessa myndigheter är mer intresserade av att spara pengar än att ge personer med funktionsnedsättning den assistans de behöver.

Ändrat synsätt på lagtolkning, hemlig överenskommelse med politiken?

Justitsieråden i Högsta förvaltningsdomstolen

Ännu mer kritisk är jag till hur högsta förvaltningsrätten tolkar LSS. Ett exempel på underlig tolkning är hur Högsta Förvaltningsdomstolen har tolkat begreppet "goda levnadsvillkor" i LSS. I en dom har domstolen slagit fast att "goda levnadsvillkor" och "skälig levnadsnivå" i princip är samma sak. Denna tolkning är i strid med vad som står i LSS förarbeten, där det framgår att "goda levnadsvillkor" ska ses utifrån vad en medelinkomsttagare kan göra.

Allt tyder på att detta förändrade synsätt på hur vad högre rätter väger in när de tolkar en lagstiftning, är en ”under bordet” beställning, från den politiska makten. Ett resultat av att den politiska makten vill minska kostnaderna för personlig assistans utan att man behöver ta politiskt ansvar för det.

Det är viktigt att komma ihåg att personlig assistans är en grundläggande rättighet för personer med stora och varaktig funktionsnedsättningar. Assistansen är nödvändig för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt och aktivt liv. Det är därför viktigt att LSS-lagstiftningen tolkas på ett sätt som säkerställer att personer med funktionsnedsättning får den assistans de behöver.

Några förslag på hur LSS-lagstiftningen kan förbättras:

• Högsta Förvaltningsrätten bör tolka LSS-lagstiftningen på ett sätt som är i linje med riksdagens intentioner när LSS infördes.
• Högsta Förvaltningsdomstolen bör ta hänsyn till LSS-förarbetena när den tolkar lagstiftningen.
• En parlamentarisk utredning kring samhällets stöd till invånare med funktionsnedsättning behöver genomföras där Funktionsrättskonventionen skall vara en utgångspunkt och funktionsrättsrörelsen ska ha insyn och vara sakkunniga. Där skall LSS samtliga rättigheter utvärderas och utredningen skall komma med förslag som kan tillförsäkra medborgare med funktionsnedsättning jämställda levnadsvillkor med Sveriges övriga befolkning

Håkan Högberg

Verksamhetsstöd 

LSS-Partner

Denna text är redigerad med hjälp av ett

AI instrument men är författat av skribenten

I