söndag 27 februari 2011

Snart slår nyfattigdomen till för våra unga vuxna - Tänk om Maria Larsson







Jag tror att nyfattigdomen kommer att sprida sig som en virvelvind bland de av oss som nu har aktivitetsstöd från försäkringskassan. För de flesta kommer att hamna i klorna på fas tre geschäftet. Läs Katrine Kielos utmärkta ledare här Med det nya regelverket så återstår bara socialbidrag enligt den av Maria Larsson bejublade socialtjänstlagen. Hur ska funkisrörelsen bli en relevant rörelse för de av våra medlemmar som knappast kommer att få täckning för en medlemsavgift via kommunernas socialkontor. Då kanske man kanske får spara in på kläder för att vara med i föreningen Då måste det finnas starka skäl att vara med och driva intressepolitiska frågor

Biskop Esbjörn från Värmlands stift beskriver i sin blogg hur man oftare och oftare måste gå in med kontantstöd från svenska kyrkans församlingar för att föräldrar ska ha råd att köpa julklappar till sina barn. Familjer är alltså beroende av välgörenhet för att kunna fira jul. Men hur går det med medlemskapet i olika föreningar kommer den möjligheten också att vara beroende av välgerenhet. Om Kalle ska få danslektioner, Lisa ska få kicka boll i föreningen eller Sarah ska kunna delta i Unga rörelsehindrades aktiviteter. Detta är en framtid som vi inte vill ha för våra medlemmar


Hur kommer livet att gestalta sig för de som haft aktivitetsersättning kommer de att få arbete eller kommer de att få leva ett helt liv på socialbidragsnorm. Detta måste vi förhålla oss till om vi ska vara trovärdiga och relevanta för våra unga vuxna medlemmar. Det handlar inte bara om att hitta ett sätt att kunna betala medlemsavgiften utan att behöva avstå från kläder. det handlar också om att reagera adekvat på den oro som många känner som blir av med ersättningar utan att få något likvärdigt i stället. Här måste vi tänka till inom dhr om vi menar allvar med delaktighet och handlingskraft, för har man inte råd med något då ger man nästan f-n i tillgängligheten delaktigheten sabbas ju ändå av att man inte har råd att leva.



Mona Sahlin sa i sitt sista linjetal att socialdemokraterna ändå har oss som väljare. Tänk om regeringen tänker på samma sätt, deras röster får vi ändå inte så buss på dem bort med sjukersättningarna och bort med assistansen. Då måste vi kunna säga Tänk om Maria Larsson


1 kommentar:

Eva Olofsson sa...

Så rätt Håkan. Ett viktigt första steg låt inte diskussionen om faqttigdomen i Sverige tystna. Stora klyftor skapar en fattigdom frö dem som öever i vårt välfärdsland. Sätt arbeta och försörjning lika högt på agendan som tillgänglighetsfrågorna. Och de som inte kan arbeta skall ändå kunna leva på en värdig nivå. Sedan hoppas jag ideerna om ett nytt påskupprop0 från svenska kyrkan mot utfrösäkringen av sjuka blir av.