Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Jag har tänkt börja skriva om konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Min tanke är att gå igenom rättighet för rättighet och diskutera vad det skulle innebära i våra liv om konventionen var genomförd  och vad det innebär att den fortfarande känns som en illusion Ska försöka hinna med en artikel i veckan. Vi måste höja oss över trädtopparna samtidigt som vi röjer i skogen så att säga.

Bort med funktionshinderråden!

Vi pratar ofta om hur vi vill bli inkluderade i samhället. Samtidigt samlar vi oss i olika typer av "smågetton". Här i Göteborg har vi t ex Dahlheimers hus. En annan typ av "gettobildningar" är våra funktionshinderråd där vi sitter och gullar med stadens tjänstemän. Är det inte dags att sluta med att sitta med i olika organ som ändå inte vill ha oss där? Jag har funderat på om vi inte istället borde slåss för att skapa mångfaldsråd där alla grupper som omfattas av diskrimineringslagstiftningen finns representerade. Vi borde där ha ungefär 20% av platserna. Människor med utländsk bakgrund borde ha en majoritet av platserna. Flator och bögar bör också vara representerade.

Genom att slåss för att vara en del av mångfalden, så kanske vi kommer ur den politiska "våta filt" som funktionshinderpolitiken utgör.

DHR måste lyssna och agera för att få medlemmar

DHR måste bli glasklara Vi agerar utifrån våra medlemmars berättelser som vi tar på allvar Det är dessa berättelser vi gör rättighetspolitik av. Hos DHR blir du som medlem hörd och blir mött med respekt. Utan medlemmar inget DHR och utan medlemmarnas berättelser/erfarenheter ingen rättighetspolitik

Det finns några debatter i Sht Svensk handikapptidskrift som är värda att notera Det är dels den debatt om medlemsvärvning som två funktionshinderforskare från Göteborg drog igång om hur vida lotter bör vara det främsta dragplåstret för att värva medlemmar för en funktionshinderorganisation. En annan debatt är den debatt om medlemsavgiften för dhr där han föreslår att organisationerna skulle göra sig av med sin personal för att minska behovet av intäkter från medlemmarna. Sant är att medlemsavgiften i DHR är för hög med tanke på att våra medlemmar till stor del tillhör fattigare delen av Sverige med en drygt 60% arbetslöshet och en inkomst som ligger under en medelinkomst från A-kassan. Ska våra presumtiva medlemmar tycka att det är värt att gå med i DHR måste vi ha något att erbjuda som går långt utöver en lott om jag värvar en medlem. Medlemskapet måste ge ett mervärde som är större än den uppoffring som avgiften faktiskt innebär för många medlemmar

Man värvar inga medlemmar genom lotter och man värvar inga medlemmar genom att försämra resurserna att bedriva verksamhet. DHR måste vara glasklart vårt uppdrag är att tillvarata och synliggöra rättigheter för människor med nedsatt rörelseförmåga måste vara glasklart. Detta uppdrag gäller dig som har en rörelsenedsättning oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. Sitter du på kåken och inte kan delta i kurser och andra aktiviteter på grund av din rörelsenedsättning så ska du veta att du har DHR bakom ryggen. Samma sak om du är 80 och inte kan komma ut och handla för att du inte kan få hjälp från hemtjänsten då måste DHR finnas där för dig också. Ibland är inte våra liv så där väldigt prydliga, ibland är vi kriminella, gamla dementa, eller också kanske vi är mitt i livet och känner att vi gång på gång kör huvudet i en cementvägg på grund av att ”makten” skiter i oss Var och hos vilka kan jag få bli mött med respekt och allvar. Var blir vår berättelse tagen på allvar. Jag hoppas att DHR tar våra berättelser på allvar och att vi medlemmar tillsammans kanaliserar dem vidare i ett rättighetspolitiskt arbete.

DHR Göteborgsavdelningen en rättighetspolitisk förening

Maria Johansson

DHR:s hövding

DHR är en rättighetspolitisk organisation slog DHR Göteborgsavdelningen fast vid en kurs förra helgen. DHR:s förbundsordförande prövade begreppet rättighetspolitik istället för intressepolitik på oss och vi och vi tände direkt för vi kom vi fram till att vi inte en intresseorganisation som t.ex. Sveriges kommuner och landsting utan en människorättsorganisation som kämpar för våra juridiska och moraliska rättigheter. Ser vi inte den skillnaden så är det lätt att vi börjar se oss som offer. Vi såg också att begrepp som mod och rättighetspolitik går ihop. Lika väl som att många av oss är trötta på begrepp som ett gott bemötande när det enda vi egentligen vill ha är respekt. På Västerhav kändes det som vi kom närmare varandra och började våga närma oss frågor som politik mod ansvar och moral och hur vi ska stötta varandra för att nå fram till ett jämlikt samhälle.

Ett stort tack till Jonas Franksson, Veronica Svensk, och Maria Johansson för en spännande helg och tack till DHR-Göteborgsavdelningen och deras stiftelser som gjorde helgen möjlig att genomföra. Det ska bli

Jonas Franksson och Veronica Svensk

X hövdingar i Unga rörelsehindrade

Nästa helg är repskapet samlat bl.a. för att se förslag till ny idé och målskrift hoppas att man då också har möjlighet att föra en lika spänstig ideologisk diskussion som vi fick göra på Västerhav.

Man är ju inte sjuk bara för att man sitter i rullstol

Jag åkte med en färdtjänstchauför här om dagen, och han sa till min förvåning, man behöver ju inte vara sjuk för att man sitter i rullstol. Jag blev glad i hela kroppen. Tänk en helt vilt främmande människa som förstod detta enkla att jag inte är sjuk för att jag sitter i rullstol. Att rullstolen i säg inte gör mig särskilt speciell utan bara är ett sätt för mig att ta mig fram. Den gör mig varken gladare eller ledsnare än jag vore utan den. Om man inte kan gå är det helt enkelt väldigt mycket enklare att ta sig fram.





Detta med att leva med ett sjukdomsstigma är ett elände inte nog med att omgivningen ser oss som sjuka och orkeslösa utan vi ser oss ofta så ockspå, me incloded





Detta med att man får sjukdomsstämpel på sig som rullstolsanvändare är tydligt i hela funktionshindersvängen. Assistansen handhas av försäkringskassan som har hand om sjukskrivningar och sjukersättningar. Våra hjälpmedel skrivs ut som en del av hälso och sjukvårdslagen som också har hand om sjukvård.





Att vi som behöver hjälpmedel för att ta sig fram får automatiskt ett sjukdomsstigma på oss ett sjukdomsstigma som vi själva också gärna sätter på oss

Sociala medier bara för en snabb elit

Emanuel Karlsten är en kille jag beundrar mycket, vid sidan av Mymlan Miriamsdotter anser jag honom vara en av de bästa vad gäller insikter och reflektion kring sociala medier. Båda förfäktar de sociala mediernas förtjänster, och visst jag håller med. Det är ingen tvekan om att de sociala plattformar som skapats på nätet har ökat tillgängligheten på nätet och jag tror att begåvade skribenter har lättare att komma fram. På detta sätt har de sociala medierna ökat tillgängligheten till debatten. Man kan göra sig hörd och väcka uppmärksamhet i media även utan kontakter och inflytande, under förutsättning att man har förmågan att skriva på ett sätt så att texten når fram.

Det som är det stora problemet är att man inte behöver begåvning för att slå igenom i mediabruset man behöver också vara snabb. Där kommer min brist, jag behöver tid att tänka och fila på en text för att den ska bli bra. Den tiden har man inte i de sociala medierna bloggdebatt, twitter, och facebook kan man inte vara eftertänksam och långsam När jag skriver är jag ganska långsam till min natur. Min funktionsnedsättning sätter också ner min hastighet vesäntligt gör det mig till en omöjlig aktör i socala medier?

Från patient till forskare

Människor med funktionsnedsättningar behöver bli mer inblandande i funktionshinderforskningen menar Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson funktionshinderforskare från instuitionen för socialt arbete, Göteborgs universitet i en debattartikel i GT/Exsperessen. De tar WHO:s rapport kring funktionsnedsättningar som utgångspunkt.

Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson vid institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet

Tydligen ger rapporten vid hand att vi har dålig kunskap om vår hälsa och vilka sociala faktorer som spelar in i hur t.ex. hälsan påverkas. De manar att forskarna att släppa in oss i hela forskningsprocessen. Jag kan inte mer än att hålla med. Jag är själv inte forskare men jag har arbetat forskningsinriktat i många år och jag ser hur viktigt det är att vi med egen erfarenhet av att leva med funktionsnedsättningar är med och skapar forskning. Just i socialt arbete som Larsson/Lundälv kommer från har till och från gjort ansatser att närma sig oss som lever med funktionsnedsättningar och våra organisationer. Men var finns just hälso och sjukvårdsforskningen där är vi fortfarande bara med som forskningsobjekt i undersökningar och inte med i själva processen.

Hälso och sjukvården är ju fortfarande ju fortfarande ett hierarkiskt system med Läkarna i toppen, Paramedicinarna i mitten och patienterna i botten. I Nordeuropeiska traditionen finns inte heller traditionen av att jobba med förebilder som det gör i den Nordamerikanska traditionen. I Sverige är en patient alltid en patient och en patient är alltid ett objekt för sjukvårdens insatser. Att se patienten som ett subjekt svär mot svensk sjukvårdstradition. Både hälso och sjukvårdsforskningen och patientorganisationerna måste riva pyramiderna i hälso och sjukvårdsforskningen om Sverige ska ha en chans att ligga i internationell framkant.