Jag sitter och lyssnar på Sven-Ingvars Dansband är egentligen inte min melodi men Sven Ingvars har en stor måbra faktor för mig. När jag var liten på Bräcke Östergård så var jag slav under Svensk-Toppen. Jag var en stolt liten Värmlänning och att höra Sven-Ingvars var som att höra min släkt. Det var en slags bekräftelse var hemma var. Hemma fick helt enkelt inte vara Bräcke. Hemma var med mamma pappa mostrar morbröder och kusiner Hemma var inte Göteborg. Hemma var Filipstad i Värmland Mycket viktigt. Det fanns en klassskilnad mellan oss barn Nämligen de som kallade Bräcke Östergård för hem och dem som kände sig mer hemma med föräldrarna. Det går inte att sticka under stol med att det fanns föräldrar som inte tog hem sina ungar oftare än de behövde. Vi barn hade en stark känsla för hur det var ställt. Samtidigt var man alltid rädd för att bli en av dem som hade skäl att kalla internatet för hemma.
När jag skriver om det här så känner jag att jag blir väldigt negativ. Jag gick på internat från det att jag var 3-15 och fram till att jag var tonåring så var det en annan historia då kunde det till och med hända att jag valde att stanna på skolan över helgen men barndomen gav sår som går upp varenda gång jag råkar ut för någon kris. Just nu mår jag inte så bra i sinnet och jag känner hur internatångesten sätter in. Då funkar Sven Ingvars bra som napp även för en som snart fyller 50
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar