Politik i två tredjedelssamhället Vart hamnar vi

Mona Sahlin på förtroenderådet”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.” Var hamnar vi som finns i denna verklighetsbeskrivning. Vi som är en del av den sista tredjedelen.

Jag har flera gånger lyssnat på Mona Sahlins tal för representantskapet den 4/12. Ett tal där många tycker att hon tog avstånd från den rödgröna valplattformen förtroenderåd Jag tycker att talet rent retoriskt är strålande. Det var inte överraskande, partiet har alltid sett tillväxt som en väg till ett reformarbete. Det som var det problematiska med hennes tal var argumenten för hennes slutsatser. Hela argumentationen utgår från en dold agenda. Nämligen att ge upp kampen mot två tredjedelssamhället. Det kommer fram i följande sitat ”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.”

Två tredjedelssamhället är ett begrepp som funnits inom den ideologiska vokabulären för den demokratiska arbetarrörelsen sedan 80-talet och beskriver hur två tredjedelar av befolkningen i en välfärdsstat genom att de är flest tar kontrollen över ett samhälle och gynnar sig själva på bekostnad av den tredjedel som ligger i den tredje delen. Utifrån sin numerär driver de fram lösningar som mer utgår från att två tredjedelar av befolkningen gynnas medan en tredjedel kommer längre och längre bort från välfärdens köttgrytor,

Vad Sahlin egentligen säger i sitt tal är att partiet har fallit offer för tvåtredjedelssamhället och att partiet pragmatiskt måste förhålla sig till att tvåtredjedelssamhället är en verklighet. Det är inget konstigt med det. Analysen verkar riktig. Frågan är bara vilket angreppssätt hon har. Ändera kan man arbeta för att stärka de svagare grupperna eller också ger man upp och blir ett parti som rättar in sin politik i fållan som passar två tredjedelar av befolkningen. Socialdemokraternas avgående ordförande menar tydligen att partiet ska sträcka vapen och anpassa sig till den starka majoriteten. Att göra det

Vad får det här för konsekvenser för oss som en slags minoritet. En grupp beroende av en stark fördelningspolitik. En grupp där tvåtredjedelssamhället är omkastad, alltså en tredjedel som har och två tredjedelar som inte har.

Oavsett vad vi som individer står partipolitiskt måste vi förstå att huvuddelen av våra medlemmar finns i den tredje tredjedelen och det måste vi förhålla oss till. Vi inom DHR och övriga funkisrörelsen företräder generellt människor som vid sidan av sina funktionsnedsättningar är arbetslösa, fattigpensionärer med stora anspråk på den gemensamma välfärden. Vår majoritet är den sista tredjedelen Men kanske måste vi inse att det vi kämpar för är den sista tredjedelen och funkisrörelsen är den enda del av folkrörelse Sverige som effektivt organiserar denna grupp. Det ger oss ett stort ansvar inte bara för oss som lever med funktionsnedsättningar utan vi blir också om än motvilligt talespersoner för alla som lever sitt liv i fel tredjedel.

Livets årsringar i även i den kollektiva erfarenheten.

Professor Bodil Jönsson var med i SVT 1 i fredags. talar om åldrandet Jag tycker detta om årsringarna i ens liv. Hon menar att livet består av årsringar. Hon menar att en människa inte här en ålder utan man lever i många åldrar samtidigt. Hon använder en bild nämligen årsringar. Det hon menar också att årsringarna binds ihop till en erfarenhet. Jag är alltså en kombination av en ung människa och en person på femtio men också fyra år som ligger i sängen och gråter av längtan efter kram. Det häftiga är att jag samtidigt är 50 år och den erfarenheten jag har i dag gör att jag kan använda mig mig av.

Om man däremot använder tiden till att vara nostalgisk är man däremot fel ute. Livet är nu - och det enda vi har är nu-läget och vår historia, men samtidigt så är syftet med det vi gör måste alltid sikta mot framtiden.

.

I frågor kring funktionshinder måste vi fundera på hur vi ska hantera årsringarna både när det gäller både den kollektiva som individuella erfarenheten. Om vi inte hittar metoder för att ta vara på dessa berättelser kommer vi att sakna den gemensamma berättelse vi måste ha för att analysera den framtid vi vill ha

The broken of Britain , full delaktighet.nu goes Europe

Världen ter sig ganska lika. Läste en nyårskrönika från en blog The broken Of Britain. Där skriver de om att den lilla assistans som finns i England ifrågasätts av regeringen. Här är Riksdagen på väg att göra inskränkningar i våra möjligheter att leva ett normalt liv genom att sabba assistansen. Argumentationen i bägge parlamenten verkar likna varandra med att utgifterna är för stora i förhållande till hur liten grupp som kommer i åtnjutande av förmånen.

I England håller man på med att försöka införa ett testinstrument för att se om man ska ha rätt till stöd på arbetsmarknaden. I Sverige försöker man införa mätinstrument för den personliga assistansen. I bägge länderna upplever man hur myndigheterna försöker mörka hur instrumentet ska se ut. I England förämras en förmån som verkar vara en typ av blandning av förtidspension och handikappersättning, så samtidigt som man försämrar möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden så försämrar man möjligheten till ekonomisk kompensation. De öka de svårigheterna att få ekonomisk kompensation känns igen. Även om vår regering har satsat lite pengar på stöd via t.ex. lönebidrag så finns det inget hjärta i satsningen. Arbetsförmedlingen har t.ex. inga resurser att ge kvalificerat stöd för att till människor som ska in på arbetsmarknaden ganska sent i livet eller

har varit borta under några år på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning så i det stora hela verkar det vara samma drivkrafter som rör sig i politiken i bägge länderna.

Det verkar nästan som om politikerna även inom vårt område pratar med varandra inom EU. Skulle inte vi också prata med varandra kunna och kunna ta stöd av varandra.

I Sverige har vi full delaktighet.nu som blivit en slags plattform för to

ngivande aktivister. Jag är säker på att det finns liknande initiativ runt om i EU och det vore spännande med en internationell workshop både i real life och på nätet.

Dessa tongivande skribenter har alla olika organisationer bakom sig så som DHR, Ifa IL föräldrakraft och det skulle nog gå och få fram pengar för ett sådant här projekt för att kunna bjuda in bloggande aktivister med nedsatt funktionsförmåga. Själv skulle jag vilja vara med på en sådan här happening

Det finns inga normala kroppar

Samira Ariadad

I ETC har skribenten Samira Ariadad i en krönika börjat en diskussion om vårt och samhällets förhållande till kroppen utifrån begreppet/fenomenet ätstörningar Just det att att hon tar ett grepp där hon både kollar in det individuella förhållandet som samhällets förhållande till kroppen. Jag tänker inte relatera hennes krönika här utan rekommenderar att ni läser den här. När man har en funktionsnedsättning där kroppen är inblandad så funderar man naturligtvis mycket kring detta med vad det är som styr min relation till min kropp. Är det besvikelsen över att kroppen svikit. En slags kränkning som kan göra att man förtränger kroppens betydelse. Kan kroppen fungera som social indikator där en person med en allt för avvikande kropp alltid kommer i socialt underläge. Eller är är det ett socialt stigma som man genom mental träning kan få en fungerande relation till kroppen.

Som en troende när det gäller upplevelsens kompetens har jag hela mitt aktivistiska liv befunnit mig i samtal om kroppen och samhällets syn på kroppen och dess avikelse.

En konstnär och aktivist från USA Ed Bruckner ställde ut den här bilden för fyra år sedan och jag bara älskar den för den förenar skönhet expresslitet samtidigt som man skulle kunna fråga sig hur funkar bilden utan rullstolen. Kunde uttrycket bli det samma? Blir modellen den samma?

Jag kommer i ett inlägg titta på kroppen i förhållande till samhället och i ytterligare ett inlägg kommer jag att fundera lite över psykologi och dis funktionella kroppar. Sedan kommer jag att avsluta med ett inläggg om kroppen och den kollektiva kontra individuella identiteten.

Regeringsrätten och försäkringskassan i maskopi?

Bild:Vilhelm Ekeensten IfA:s stridbare ordförande

SHT har en väldigt bra sammanfattning över vad som hänt på assistansområdet 2010. Vilhelm Ekensteen är en av mina hjältar. Läste nyss ett inlägg han gjort på bloggen full delaktighet.nu om nedrustningen av den personliga assistansen Strålande skrivet och helt klart en riktig analys. Vilhelm skriver:

"Det pågår sedan drygt två år en oreglerad nedmontering av assistansreformen, skött av Försäkringskassan med påhejade av regeringsrätten".

Detta är helt riktigt och gör att myndigheterna i realiteten kan förändra lagstiftningen utan att riksdagen behöver bry sig. Snacka om taskig rättstrygget.

Det finns en annan fara i detta, det är att vår tilltro till myndigheter och domstolsväsende blir tilltufsat. Men också för lagstiftaren blir detta ett problem. Känner medborgarna att det är domstolar och myndigheter som i realiteten skapar lagarna Då finns det inget för riksdagen att göra och då är vi verkligen i en teknokrati och dit vill vi inte.

För att undvika att hamna där ska myndigheter och domstolar vara så offentliga som möjligt. Öppenheten är en förutsättning för samverkan med medborgarrepresentanter och myndigheter som företrädare måste du ha mandat för att föra diskussioner i sina organisationer, och inte stänga in företrädarna med olika former av diskussioner om sekretess etc. Kanske borde Socialstyrelsen regeringsrätten och försäkringskassan bli utsatta för wikileaks. Det skulle vara välgörande att få veta hur beslutsfattarna på socialstyrelsen resonerar när brukarreprepresentanterna inte är närvarande.

Blir man en bättre älskare av att ha en rörelsenedsättning

Som ni vet följer jag flödet kring #prataomdet som är en väldigt spännande möjlighet att lägga ut dålig sex som ligger i gråzonen till sexuellt utnytjande ett inlägg från Mia där hon berättar om hur en killkompis kastar sig över henne och har sex med henne utan någon som helst komunikation. Jag skrev följande kommentar på hennes inlägg:

" Jag blir förbannad och förbluffad över hur en man i dag kan bete sig så. Har många män förmågan att bli blinda, döva och stumma när de har sex. Helt obegripligt. Jag skulle aldrig kunna ha sex utan att använda ögon för att se min partner gärna i ansiktet, mina öron, för att höra kärleksord och kåtord andning ja mina ord som förhoppningsvis ökar vår gemensamma eld. Visst har jag haft dålig sex, som bara bestått av någon slags uttömning för oss bägge. Det du beskriver är inte bara dålig sex det är också förbannat tråkig sex för bägge parter. Genom att läsa prataomdet har jag börjat fundera på om jag har en fördel av att ha nedsatt rörelseförmåga och därför varit beroende av att kommunicera för att sex överhuvudtaget skall fungera. Visst visste jag att detta med att leva med en funktionsnedsättning kan ha en fördel, men jag trodde inte att det kanske har gjort mig till en bättre älskare"

Kanske raljerar jag lite med den beskrivna mannen och hans kommunikationsblockeringar när han har sex. Men tänk om jag har rätt att jag fått en vinst genom att tvingas kommunicera för att fungera även i mitt sexliv och detta har tillfört både mig och mina partners större njutning är det inte en härlig tanke för alla oss som haft komplex i kärlekslivet på grund av våra funktionsnedsättningar.

Har (H)järnkoll koll

Åsa Olsson är en av ambassadörerna för projektet Hjärnkoll. Foto: Agneta Nilsson Sveriges Radio.

Åsa är (h)järnkoll ambassadör i Jämtland och gjorde en bra insats i dag på P4 jämtland, när det gällde att slå hål på myter och fördomar kring psykisk ohälsa. Problemet är bara att hon inte själv hade erfarenhet av psykisk ohälsa i alla fall inte vad som kom fram i programmet. Hon har en diagnos Aspergers syndrom en neuropsykiatrisk diagnos och har enligt min mening ingenting att göra med psykisk ohälsa. Lika lite som CP som jag själv har. Genom att betrakta Aspbergers syndrom som en del av psykisk ohälsa förflackar man både begreppet psykisk ohälsa och neurologiska funktionshinder. Jag ser i princip ingen skillnad mellan min CP-skada och Åsas Aspbergers. Jag ser varken hos mig själv eller hos Åsa någon automatik i att vi skulle drabbas av psykisk ohälsa på grund av våra diagnoser.

Jag menar naturligtvis inte heller att vi skulle vara emuna. Själv har jag haft både depressioner och vanföreställningar, men det innebär inte att jag skyller på min CP för det. Jag skyller mer på ett liv där tryggheten försvann mer och mer.