Mina barndoms hjältar har dött

 Jag har alltid varit en politisk nörd. Som liten lyssnade jag lika gärna på en politisk debatt som på ett barnprogram.  Naturligtvis hade jag idoler. Det var CH Hermansson, Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Jag brydde mig inte så mycket om det politiska innehållet men det jag senare fick lära mig hette retorik var viktigt. Att höra dessa gubbar gräla i all vänskaplighet var en njutning. För mig var nog Tage Erlander den störste Hade jag fått önska mig en farfar hade nog varit Tage. men C H Hermansson kom inte långt efter. Han gick igenom rutan som en ärlig människa som visste vad han talade om. Nu är alla tre döda och jag undrar i mitt stilla sinne hur det har gått för deras partier efter att de avgick. Centerpartiet lyfte  efter Gunnar Hedlunds avgång, Socialdemokraterna började sin kräftgång och CH fick han någon jävla ordning i sitt parti

Nu är alla min barndoms hjältar döda. Kommer vi någonsin mer få småle eller till och med skratta när vi hör en politisk debatt i det här landet igen. Jag menar jag absolut inte att vi ska förvandla politiska debatter till någon slags Parlamentet eller stand up comedian. Gubbarna var också bra på att förklara ganska komplicerade politiska frågor så till och med jag som var ett politiskt intresserat lågstadiebarn kunde förstå vad de talade om.

CH Hermansson cc Emma Jones

Gunnar Hedlund cc

Tage Erlander 1952

David Lega V/S Jesper Odelberg

I går på Dahlheimers hus inför en fullsatt samlingssal skedde en historisk händelse. En valdebatt mellan två rullstolsburna riksdagskandidater på valbar plats. Nämligen Jesper Odelberg (V) och David Lega (KD). Det var befriande att höra en partipolitisk debatt som lämnat den allmänna välviljans snömos och faktiskt vågade ha olika åsikter. David förde fram typiskt borgliga åsikter betydligt tydligare än vad en politiker utan funktionsnedsättningar skulle ha vågat göra. Jesper drev en rödgrön linje tydligt. Välsignat skönt. Bägge politikerna använde sig av sin livserfarenhet för att få sympati för respektive linje, men jag tror att David tog poäng på att verka mer inläst och förberedd. Jesper var mer i linje med funkisrörelsens politiska agenda där han drev frågan om den fysiska tillgängligheten som en diskrimineringsfråga medan David utan tvekan var mycket skeptisk till en diskrimineringslagstiftning och i stället ville arbeta för en tillgänglighetsmilijard och på detta sätt uppmuntra till ökad tillgänglighet.

Vid fråga om vilka frågor de ville driva så svarade Jesper Diskrimineringsfrågor Kulturfrågor och bostadsfrågor. David ville driva tillgänglighetsfrågor arbetsmarknadsfrågor och företagande.

Det kändes som Jesper drevs av känslan av förtryck och diskriminering medan David drevs av individens möjlighet till utveckling. Jag kommer att komma tillbaka till den här debatten till ex så tycker jag Davids åsikter om tillgänglighet och diskriminering är intressant och väl värd att ifrågasätta efttersom den delvis är mycket intresant och delvis är endera stupid eller blåögd likväl som Jespers sätt att vara oförberedd inför en viktig debatt som han visste var historisk är värd ett studium eftersom jag tycker att det visar på en dålig respekt för välgarna men mer om det i morgon