Del 7: När verkligheten överraskade politiken – om kostnaderna för personlig assistans

 

av Håkan Högberg juli 2025

När LSS-reformen infördes 1994 var det med stora visioner om frihet, självbestämmande och jämlikhet. Personlig assistans blev snabbt en symbol för dessa värden. Men redan från början fanns en kluvenhet i politiken – mellan viljan att ge människor frihet och rädslan för vad det skulle kosta.

Två stora felräkningar

Redan under 1990-talet stod det klart att kostnaderna för personlig assistans skenade jämfört med vad staten hade räknat med. Det fanns framför allt två orsaker:

1. Fler än väntat ansökte och beviljades assistans
   Man trodde att cirka 7 000 personer skulle omfattas av reformen. Men antalet växte snabbt. Fler än väntat uppfyllde kriterierna – och fler fick kännedom om sina rättigheter.
2. Antalet timmar per person blev mycket högre än beräknat
   Staten räknade med ett genomsnitt på 40 timmar per vecka. Men redan första året låg snittet på 67 timmar. Det är alltså inte bara antalet personer som ökade – utan också hur mycket hjälp varje person behövde.

En generös lag – men utan bromsar

LSS var medvetet skriven för att vara generös. Den skulle inte styras av budget, utan av individens behov. Det var en revolutionerande tanke – men också en som gjorde det svårt att kontrollera kostnaderna.

Politikens dubbla budskap

Här uppstår den politiska kluvenheten:

• Å ena sidan vill man stå upp för rättigheter, självbestämmande och inkludering.
• Å andra sidan oroar man sig för kostnader, och systemets hållbarhet.

Det här dubbla förhållningssättet har präglat debatten om personlig assistans ända sedan starten. Och det märks än idag – i utredningar, åtstramningar och i hur rättigheterna ifrågasätts.

En reflektion – och en fråga till dig som läser

När propositionen om personlig assistans lades fram 1994 skrev dåvarande socialminister Ingela Thalén:

"Det är viktigt att slå fast att det handlar om rättigheter – inte om förmåner."

1

Det är ett kraftfullt uttalande Men hur skall regering och riksdag leva upp till detta, när det är många som slåss om penningpungen

Vad det för dig, känns personlig assistans är en rättighet?

Jag har använt AI som hjälpmedel för redigereing och resurtch

Del 6: Från rätt till kamp: Vad händer när domstolen ändrar kurs?

 

Av Håkan Högberg juli 2025

Vissa domar ändrar i praktiken lagen

När Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) förändrar hur den tolkar LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – får det genomgripande konsekvenser. Dessa konsekvenser sträcker sig långt bortom strikt juridiska paragrafer och påverkar djupt människors liv, deras vardag och deras förmåga att leva ett självständigt och värdigt liv. I det här inlägget tittar vi närmare på tre viktiga effekter av den nya, mer restriktiva rättspraxisen och hur de tillsammans skapar en ny och mer utmanande verklighet för personer med funktionsnedsättning i Sverige.

1. Rättssäkerheten urholkas: En oviss väg till stöd

Rättssäkerhet är en grundbult i ett fungerande demokratiskt samhälle. Den innebär att medborgare ska kunna förstå och förutse hur lagen fungerar, samt att de kan lita på att lagar tillämpas konsekvent och rättvist. Men när HFD går från en ursprunglig tillitsbaserad modell – där individens berättelse och det faktiska behovet stod i centrum – till en alltmer dokumentationsbaserad modell, blir denna förutsägbarhet allvarligt hotad. Idag räcker det inte att ha ett tydligt och påtagligt behov av personlig assistans; du måste också kunna bevisa det på ett sätt som uppfyller alltmer detaljerade och formella krav. Och att navigera i detta landskap av intyg, medicinska utlåtanden och detaljerade beskrivningar är inte alltid lätt, särskilt inte för dem som redan kämpar med omfattande funktionsnedsättningar.

Begrepp som ”grundläggande behov” och ”integritetskänslig karaktär” är centrala i LSS, men har blivit anmärkningsvärt otydliga i domstolarnas tolkningar. Detta skapar en situation där samma behov kan bedömas helt olika i olika kommuner, eller till och med i olika instanser inom rättsväsendet. En person i en kommun kan beviljas assistans för ett visst behov, medan en annan person med exakt samma behov i en annan kommun nekas. Denna brist på konsistens skapar inte bara osäkerhet och stress för den enskilde, utan underminerar också grundläggande principer om likabehandling och rättvisa. När besluten blir svåra att förstå, motivera eller effektivt överklaga, blir lagen i praktiken otillgänglig för dem den är avsedd att tjäna.

2. Lagstiftarens vilja försvagas: Ett demokratiskt glapp

När riksdagen stiftade LSS 1994 var syftet kristallklart: att möjliggöra för människor med stora funktionsnedsättningar att leva som andra, med rätt till självbestämmande, delaktighet och ett fullvärdigt liv i samhället. LSS var tänkt som en rättighetslag, inte en utgiftslag. Men när domstolen genom sina prejudikat tolkar lagen betydligt snävare än vad förarbetena (de dokument som visar lagstiftarens intentioner) föreslår, uppstår ett allvarligt glapp mellan lagens anda och dess tillämpning. Detta är inte bara en juridisk fråga; det är en fråga som rör demokratin och maktfördelningen i samhället.

Bengt Westerberg, som var socialminister när LSS infördes, har uttryckt sin oro över denna utveckling. Han konstaterar att: "Lagen tillämpades på ett ganska generöst och korrekt sätt fram till en bit in på 2000-talet. Då kom en del rättsfall där man gjorde en mycket snävare bedömning än vad vi som skrev lagen tyckte." [1] Westerbergs ord understryker att den ursprungliga ambitionen att hjälpa och möjliggöra har ersatts av en uppenbar vilja att begränsa och kontrollera. När domstolarna systematiskt avviker från lagstiftarens uttalade intentioner, skapas en situation där den demokratiskt fattade lagen urholkas av rättspraxis. Detta riskerar att undergräva folkstyret och flytta makten från folkvalda politiker till icke-folkvalda domstolar, vilket är en farlig utveckling för varje demokratiskt samhälle.

3. Medborgaren hamnar i kläm: Misstro och isolering

För den som lever med funktionsnedsättning är LSS ofta skillnaden mellan delaktighet och isolering, mellan ett aktivt liv och att vara hänvisad till hemmets fyra väggar. Personlig assistans är inte bara en praktisk insats; den är en förutsättning för frihet, arbete, utbildning, sociala kontakter och fritidsaktiviteter. Men när domstolen tolkar insatser snävt och ställer allt högre krav på bevisföring, blir det markant svårare att få det nödvändiga stödet. Det är ofta de som har svårast att dokumentera och överklaga – de som är mest sårbara och har störst behov av hjälp – som drabbas hårdast av dessa förändringar.

Denna utveckling skapar en djupgående misstro mot systemet. När lagen, som var tänkt som ett stöd och en rättighet, upplevs som ett hinder snarare än en hjälp, förlorar människor tilliten till välfärden och de samhällsfunktioner som ska skydda dem. Människor blir utmattade av att ständigt behöva kämpa för sina grundläggande rättigheter, och i värsta fall slutar de söka den hjälp de är berättigade till. När medborgare, av ren uppgivenhet eller brist på resurser, slutar söka hjälp, har vi ett system som sviker dem det var tänkt att skydda och stärka. Detta leder i förlängningen till ökad ensamhet, social isolering och en kraftigt försämrad livskvalitet för en av samhällets mest utsatta grupper.

Funderingar att ta med sig

Det här är inte bara en torr juridisk diskussion. Det handlar om människors vardag, om deras grundläggande rättigheter och om vilket samhälle vi vill bygga. När domstolar, genom sin rättspraxis, börjar prioritera kontroll och ekonomiska begränsningar framför värdighet, självbestämmande och delaktighet, måste vi ställa oss den avgörande frågan: Vem är lagen till för? Är den till för att tjäna statens intressen av kontroll och besparingar, eller är den till för att tjäna medborgarnas intressen av frihet och ett värdigt liv?

I denna text har jag använt mig av AI för resurch och redigering

 

Referenser:

[1] LSS-grundaren om dagens system: ”Man har urholkat det” (SVT Nyheter)

Del 5: Fyra rättsfall – en resa från frihet till kontroll

 

Av Håkan Högberg juli 2025

Jag har använt mig av AI som hjälpmedel i redigering och resurtch för denna text

Den personliga assistansen, en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen för personer med omfattande funktionsnedsättningar, har genomgått en betydande förändring. Denna förändring har i stor utsträckning formats av domstolarnas tolkningar av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Genom att granska fyra avgörande rättsfall från olika decennier kan vi följa denna utveckling – från en lag med fokus på självbestämmande till en alltmer kontrollerande och snävt tolkad praxis. Denna resa belyser hur juridiska tolkningar kan omforma en lags intentioner i praktiken, och därmed påverka tusentals människors liv.

En tidslinje av prejudikat:

1. 1990-talet – RÅ 1997 ref. 25: Självbestämmande i centrum

   Detta tidiga rättsfall från Regeringsrätten, föregångaren till dagens Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), är ett exempel på hur LSS initialt tolkades med fokus på individens frihet. Domstolen slog fast att personlig assistans ska utformas efter den enskildes behov och önskemål, med tonvikt på att stärka självbestämmandet och inflytandet över det egna livet. Här betonades lagens intentioner: att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra, med möjlighet att forma sin vardag utifrån egna val.

   Signal: Lagen tolkades generöst och i linje med lagstiftarnas ursprungliga idé om att empowerment och delaktighet skulle genomsyra assistansinsatsen. Det handlade om att frigöra människor från institutioner och ge dem en meningsfull tillvaro i samhället.

2. 2000-talet – RÅ 2009 ref. 57: Delmoment räcker inte

   I början av 2000-talet började vi se en förskjutning i domstolarnas tolkning. I detta fall slog HFD fast att hjälpbehov måste vara av viss omfattning för att räknas som grundläggande. Det blev tydligt att man inte längre kunde lägga ihop flera små, separata behov för att nå upp till det lagstadgade kravet på assistans. Detta markerade en övergång från en helhetssyn till en mer fragmenterad bedömning av assistansbehov.

   Signal: Detta prejudikat ledde till en mer teknisk och snäv tolkning av vad som räknas som grundläggande behov. Fokus flyttades från individens sammantagna behov och livssituation till en granskning av enskilda, isolerade moment. Detta gjorde det svårare för personer med komplexa behov att få den assistans de behövde.

3. 2010-talet – HFD 2015 ref. 46: Psykisk funktionsnedsättning krävs

   Under 2010-talet fortsatte trenden med snävare tolkningar att förstärkas. Ett uppmärksammat fall var HFD 2015 ref. 46, där domstolen ansåg att begreppet "annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om personen" – en viktig del av lagen som syftar till att inkludera stöd för personer med kognitiva eller psykiska funktionsnedsättningar – bara gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Detta begränsade drastiskt tillämpningen av en central del av LSS för personer med andra typer av funktionsnedsättningar som också är i behov av personkännedom för att kunna hantera sin vardag.

   Signal: Domstolen införde här nya villkor som inte uttryckligen stod i lagtexten. Detta är ett tydligt exempel på hur rättspraxis kan inskränka medborgarnas rättigheter utan att riksdagen ändrar lagen. Rättigheterna krympte genom juridiska tolkningar, vilket skapade en mer restriktiv bedömningsmodell.

4. 2020-talet – HFD 2025 mål 7023-23: Korttidsvistelse ersätter inte alltid assistans

   I den senaste tidens praxis har vi sett en viss nyansering, men fortfarande inom ramarna för en striktare kontroll. Ett exempel är HFD 2025 mål 7023-23. Under pandemin nekades en person tillfällig utökning av assistans eftersom hon redan hade korttidsvistelse beviljad – trots att hon på grund av pandemirestriktioner inte kunde använda den. HFD slog fast att behovet inte anses tillgodosett om insatsen inte är faktiskt tillgänglig.

   Signal: Även om detta fall kan ses som en mer nyanserad bedömning där individens faktiska situation beaktas, sker det fortfarande inom en strikt ram där individens valfrihet och flexibilitet är begränsad. Det visar att systemet fortfarande präglas av en kontrollerande syn, där beviljade insatser ska kunna ersätta andra, även om de inte är praktiskt möjliga att utnyttja.

---

Vad betyder det här: Från intention till tolkning – och tillbaka?

Dessa rättsfall visar en tydlig rörelse i domstolarnas tolkning av LSS:

• 1990-talet: Domstolen tolkar lagen i ljuset av dess syfte – att stärka individens frihet, självbestämmande och rätt till delaktighet. Lagen ses som ett verktyg för att möjliggöra ett liv som andra.

• 2000–2010-talet: Fokus skiftar dramatiskt till detaljer, avgränsningar och formella krav. Nya, restriktiva villkor införs genom praxis, vilket begränsar lagens tillämpningsområde och gör det svårare att få assistans. Kontroll och ekonomi blir styrande, snarare än individens behov.

• 2020-talet: Vi ser en viss återgång till ett mer nyanserat individperspektiv, där det faktiska behovet och tillgängligheten av insatser tas i beaktande. Men detta sker fortfarande inom ett system där kontroll, dokumentation och byråkratiska processer dominerar. Friheten som LSS en gång lovade är fortfarande starkt begränsad.

Denna utveckling har haft djupgående konsekvenser för tusentals människor som är beroende av personlig assistans. Vad tänker du om denna utveckling? Har du själv märkt hur rättigheterna förändrats i praktiken, och hur har det påverkat din eller dina närståendes vardag? Dela gärna dina erfarenheter.

---

Källor:

Här är en översikt av källor som beaktades i denna text:

• HFD 2016 ref. 7 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Mål: 3527-14 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)

• Dom i mål om assistansersättning - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• HFD 2016 ref. 87 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Mål: 1057-17 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)

• Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade (domstol.se)

• 1-12 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Högsta förvaltningsdomstolen - Avgörandedokument - HFD, dom (domstol.se)