Just nu funderar jag mycket på det där med psykisk hälsa ohälsa och sjukdom. Jag gick ju ut öppet att jag var sjuk, deprition, anledningen till att jag gjorde det handlade inte om att jag ville få sympati. Jag har verkligen underbara vänner både här på Facebook och in real life. så jag har verkligen fått både kärlek och sympati. Men jag är så trött på all mystisism och rädsla kring psykisk sjukdom. Jag vill varken smyga med min egen hälsa eller hustruns. Jag har har haft en tuff tid men jag har fått hjälp både från min underbara Tori och Susanne Nilsson Andersson samt ett fantastiskt team på #vuxenhabiliteringen i Göteborg. Vårdcentralen har också gjort sitt jobb. Nu är jag mycket bättre. Kanske inte helt tillbaka men ändå så mycket bättre. Tack alla både vänner och proffesionella. Rent hälsomässigt har jag fortfarande lite ångest och lite orationell rädsla men med lite stöd kommer jag nog över detta med. Psykisk sjukdom är ingen livstidsdom och blir den en del i livet, en funktionsnedsättning kan man oftast hitta strategier för att fungera bara man slipper att bli för stigmatiserad. Men i min värld är det skillnad på en funktionsnedsättning och sjukdom Jag har varit sjuk och nu är jag snart frisk. Min fru har fått dras med sin skit i sedan hon var i 20-års åldern. Först de senaste fem sex åren fått adekvat hjälp och det är för jävligt. Jag undrar också mycket över var forskningen ligger när det gäller psykiatri. Varken som anhörig eller patient tycker jag det verkar vara någon större spänst i forskningen i allafall inte här i Göteborg. Frågan är också vilken plats forskare med egen erfarenhet av psykisk skörhet får i forskarsamhället
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar