tisdag 9 juli 2024

Funktionsnedsättning är generellt en fattigdomsstämpel

 

Mycket har blivit bättre

När jag föddes 1960 hade kommunerna ingen skyldighet att ge barn med nedsattrörelseförmåga vanlig skolgång.  Jag fick från tre års ålder delvis vistas på institution. Att använda allmänna kommunikationer var inte att drömma om, ofta fick jag som ung åka i godsvagnarna för att få plats med min rullstol. När jag som 20 åring flyttade till Göteborg var jag hänvisad till ett särskilt boende både på grund av att jag behövde en lägenhet som fungerade och för att jag behövde hjälp av hemtjänsten i punktinsatser under i princip all min vakna tid. I dag har jag personlig assistans och bor med min fru i Västra Frölunda, åker 83:an till jobbet varje dag. Mycket har blivit bättre och mer jämlikt tack vara kampen från DHR, den övriga funktionsrättsrörelsen och politiker som var öppna och ville göra samhället mer jämlikt. 

Vi  utstraffas på grund av funktionsnedsättning


Ett område som däremot inte förbättrats om man jämför med befolkningen i övrigt, är den ekonomiska situationen för oss som lever med stora funktionsnedsättning. Som 63-åring med rullstol och CP-skada har jag råddat ett arbetsliv präglat av både utmaningar och framgångar. Trots att jag debuterade sent, på arbetsmarknaden har jag haft en karriär på mellanchefsnivå, stora delar av mitt yrkesliv. Men på grund av min funktionsnedsättning har jag bara kunnat jobba halvtid och har därför också haft halv förtidspension. Förtidspension och bostadsbidrag täcker ungefär hälften av inkomstbortfallet

Detta har lett till en betydligt lägre disponibel inkomst än mina icke funktionshindrade kollegor. En ojämlikhet som förstärks av högre kostnader för medicin, sjukvård och färdtjänst på grund av min funktionsnedsättning. Min situation är inte på något sätt unik och min ekonomi är bättre än för många av mina vänner som bara har förtidspension och övriga bidrag

I[1] en kortanalys från SCB 2022 räknar man med att ungefär dubbelt så många med funktionsnedsättningar lever i ekonomisk utsatthet än befolkningen i övrigt. Det finns inte heller någon politisk vilja att förändra sakernas tillstånd.

Att slå mot fattigas plånböcker är okej för politiker

Den nyligen höjda färdtjänstavgiften i Göteborg illustrerar problemet. Budgetstyrande beslut drabbar de mest utsatta. Välfärdssystemet  blir mer USA-likt: rättigheter om man har råd att ta dem till vara.