Vem definierar mitt liv eller funktionshinder våra dagars invalid

Jörgen Lundälv forskare från institutionen för socialt arbete i Göteborg, håller på att skriva någon form av dokument om funktionshinderörelsens inställning till ICF. Vad är då ICF? ICF är ett sätt att klassificera oss med funktionsnedsättningar, som kommer från WHO. Detta instrument klassificerar våra fysiska, psykiska, neurologiska, sexuella, sociala och ekonomiska funktioner, enligt en matris. I detta kategoriseringsarbete krävs det också att man skiljer ut oss från resten av befolkningen och detta gör man genom att slopa begreppet handikapp och ersätta det med begreppet funktionshinder. På detta sätt tydliggör man att det som händer i relation med omgivningen är speciellt för oss med funktionsnedsättningar och inte är att blanda ihop med tex. den otillgänglighet som småbarnsföräldrar med barnvagn råkar ut för när de behöver åka med en otillgänglig spårvagn. På detta sätt missar vi en viktig möjlighet identifikation och generalisering För mig får nu begreppet funktionshinder att få stora likheter med det gamla begreppet vanför eller invalid. Naturligtvis med den skillnaden att funktionshinder inte tar sikte på någon särskild typ av funktionsnedsättning. Vad man kan fundera över är att funktionshinderrörelsen har köpt detta utan någon debatt. Ur ett nordiskt perspektiv kan jag inte se detta som något annat än en som en tillbakagång till exluderande begrepp som vanför eller invalid som utmönstrades dels för att de var exluderande och för individuallisrande. Men vi från funktionshinderrörelsen har köpt medicinarnas och myndigheternas perspektiv i gammal god tysk förvaltningstradition

Blir man en bättre älskare av att ha en rörelsenedsättning

Som ni vet följer jag flödet kring #prataomdet som är en väldigt spännande möjlighet att lägga ut dålig sex som ligger i gråzonen till sexuellt utnytjande ett inlägg från Mia där hon berättar om hur en killkompis kastar sig över henne och har sex med henne utan någon som helst komunikation. Jag skrev följande kommentar på hennes inlägg:

" Jag blir förbannad och förbluffad över hur en man i dag kan bete sig så. Har många män förmågan att bli blinda, döva och stumma när de har sex. Helt obegripligt. Jag skulle aldrig kunna ha sex utan att använda ögon för att se min partner gärna i ansiktet, mina öron, för att höra kärleksord och kåtord andning ja mina ord som förhoppningsvis ökar vår gemensamma eld. Visst har jag haft dålig sex, som bara bestått av någon slags uttömning för oss bägge. Det du beskriver är inte bara dålig sex det är också förbannat tråkig sex för bägge parter. Genom att läsa prataomdet har jag börjat fundera på om jag har en fördel av att ha nedsatt rörelseförmåga och därför varit beroende av att kommunicera för att sex överhuvudtaget skall fungera. Visst visste jag att detta med att leva med en funktionsnedsättning kan ha en fördel, men jag trodde inte att det kanske har gjort mig till en bättre älskare"

Kanske raljerar jag lite med den beskrivna mannen och hans kommunikationsblockeringar när han har sex. Men tänk om jag har rätt att jag fått en vinst genom att tvingas kommunicera för att fungera även i mitt sexliv och detta har tillfört både mig och mina partners större njutning är det inte en härlig tanke för alla oss som haft komplex i kärlekslivet på grund av våra funktionsnedsättningar.

Varför är vi fortfarande som exotiska

I bland får man ju konstiga reaktioner när man rör sig bland sina medmänniskor

Ibland upplever jag en nästan sjuklig nyfikenhet som när något överförfriskade män kommer och slår sig ner hos mig när jag sitter på krogen för att fråga hur jag gör när jag ska genomföra ett samlag.

Bruckner IL Canada 2008

Andra verkar nästan avsky att se mig, tittar bort och verkar allmänt besvärade. I det ena fallet så verkar det som om detta med sex och funktionsnedsättningar verkar exotiskt och lite äckelspännande och i det andra fallet verkar man vara rädd för oss exotiska människor ungefär som jag kanske reagerar på tiggarna som sitter på marken i centrala Göteborg. Lite rädd men mest äcklad över att något sådant ska få finnas och få förstöra gatubilden.

Det är just därför våra upplevelser av dåligt bemötande och diskriminering är så likt andra gruppers upplevelser av diskriminering för egentligen är det samma instinkter igång när jag blir kasst bemött och diskriminerad som den diskriminering och de attityder som tiggarna i Göteborg antagligen mött i hela sitt liv. Ett liv som exotiska och obehagliga i medmänniskornas ögon.

Varför denna blandning av äckel och fascination? Fascinationen över det ovanliga och äcklet över det främmande. Hade vi inte skrivit 2010 utan året varit 1910 hade inte detta varit så underligt. Men i dag efter all samhällsinformation och alla politiska viljeyttringar fortfarande bli utsatt för en exotism och ett främlingsgörande i ett samhälle som man levt i hela livet.

Selma Lagerlöf en funkis

Jag har en ny favorit i bloggträsket Elin Grelsson Frilandsjournalist från Göteborg med kultur som område Hon skrev på sin blogg om alla genialiska kvinnliga författare som tvingar henne att då och då kvotera in manliga författare i sin läsning. En av böckerna hon kvoterat in är Röda rummet av Strindberg och här gör hon en jämförelse med en av mina husgudar Selma Lagerlöf. Och visst Strindbergs Röda rummet står sig slätt mot den fantastiska realismen i Gösta Berlings saga. Båda författarna försöker beskriva ett upplevt utanförskap också här blir Selma mer trovärdig än August då Selmas personliga fond hade mer att ta ur. Hennes klasstillhörighet, hennes sexuella läggning och hennes funktionshinder var alla utmärkta färger att hämta ur sig själv för att beskriva utanförskapet. Selma visar också på ett tydligt sätt att fysisk och psykisk styrka inte behöver hänga ihop. Någon gång när jag känner mig glad och stark skall jag försöka skriva om Selma ur ett funkisperspektiv. Jag tror att det kan vara både fruktbart och spännande. Jag tror att Selmas fysiska funktionsnedsättning är mer spännande att gräva i än August psykiska tillkortakommanden.

En liten språkfråga

Av olika skäl lever jag delvis i en engelsktalande miljö. Så jag tänker delvis på engelska även om jag inte skriver på engelska men det finns ett ord där jag inte kan hitta ett bra svenskt ord för att täcka in begreppet och det är ordet comunity. Ska det översättas med gemenskap eller samhälle eller grupp. Jag vet att döva använder samhällstermen som i dövsamhället och ibland termen dövvärlden inom den övriga funkisrörelsen används ofta begreppet grupp men bägge begreppen håller inte när man granskar det Men smaka på ett sammansatt ord som funkisvärlden eller cp-samhället det känns inte bra.slätt Finns det någon som har några idéer.

Inkludera in mig

I bland talar man om integrering och i bland pratar man om inkludering För mig tog det ett tag att förstå skillnaden. Integrerar man så är det individen man integrerar. Inkluderar man i skolan erkänner man från början att det finns en variation av behov bland eleverna. Då spelar det ingen roll om eleven behöver mer avancerade studier i matte en annan elev behöver en studiesituation där man tar hänsyn till att rörligheten ser olika ut för olika elever. Detta ses inte som problem utan som situationer som skall lösas.



För mig som gått integrerad är det en väldig skillnad att anpassa mig till skolan eller att skolan också fungerar utifrån mina behov. Vem vill bli integrerad utan att hli inkluderad jag bara frågar

Att leva som andra är det att leva sitt eget liv

Jag har ganska ofta tänkt på begreppet som finns i LSS "Att leva som andra"
Vad betyder det egentligen? En studie över min dag i dag så har sett ut ungefär så här. Vid halv nio i morse vaknade jag sedan åt jag frukost i sängen En macka och en kopp the. Frugan låg och sov bredvid mig sedan gick jag in på nätet och kollade på västtrafik vilken buss jag skulle ta till kyrkan. Där fick jag bestämma mig om jag skulle ha noll eller ett byte det med noll byten gav mig en halv timme mindre i bingen, men jag orkade inte kolla om det fanns rullstolsplatser hela vägen eller inte på bytet så jag fick sätta fräs.
och jag hann bli klar på tio minuter och 20 minuter senare var jag på bussen. Efter en väldigt vacker Gudstjänst i en fullsatt kyrksal och gott kyrkfika så bar det i väg hem, där visade det sig att frugan var dålig och behövde åka in till akuten så jag hjälpte henne och packa medan hon gjorde sig i ordning. Sedan åkte hon in medan jag började titta på en text om skröppelteori som jag håller på att arbeta med. Sedan ringde jag hustrun och hon lät så nere så jag stack till Sahlgrenska via Frölunda Torg där jag tog mig en kebabb i farten för att sedan ta spårvagnen till Sahlgrenska. På Sahlgrenska satt jag och pratade med kvinnan i mitt liv, min och hennes assistenter. Till slut fick min äkta hälft nog av allt tjaffs och bad oss hålla tyst. Jag satt hos henne till kvart i åtta. Sedan åkte jag hem via Frölunda Torg där jag slängde i mig en donut och en kopp kaffe för att sedan ta bussen hem och lägga mig i sängen för att börja skriva på min blogg.

Jag har skrivit detta som om jag inte hade haft assistent men de flesta av de aktiviteter jag har beskrivit skedde med hjälp av mina assistenter t.e.x. Göra och äta frukost, ta fram datorn, ta mig till och från hållplatser hitta till mina destinationer klä på mig plocka fram plånboken ja snart sagt varje moment som kräver praktiskt handlande. Frågan är lever jag ett liv som andra?

Kompenserar assistenterna för sådant som jag inte kan göra p.g.a. min funktionsnedsättning.

Tack kära assistenter ni hjälper mig att leva mitt liv men är det som andras?

Carsson Brainstorm kultur att njuta av

Två kompisar till mig Johnny Larsson och gjorde en fantastisk performence Jag försökte lägga upp videon men jag lyckades inte. Jag brukar vara ganska kritisk mot kulturutövare för jag anser att många åker snålskjutts på sina funktionshinder och på grund av funktionsnedsättningen får oförtjänt uppmärksamhet p.g.a. sin funktionsnedsättning. Däremot beundrar jag kulturutövare som använder sina funktionsnedsättning i sitt utövande så att ingen missförstår mig

Är Gud CP del 2 av 3 Funkis i världsreligionerna

Hur ställer man sig till funktionsnedsättningar i världsreligionerna.

Ja Föreningen Furuboda tillsammans med unga rörelsehindrade och Sveriges muslimska råd ett projekt Teo om teologi och funktionsnedsättningar.Om jag från minnet försöker gå igenom världsreligionerna så börjar jag med den näst äldsta

Buddismen

Buddismen håller allt levande som heligt så därför håller man också allt mänskligt liv som heligt. Allt liv är en form av lidande så därför är också funktionsnedsättning en form av mänskligt liv och därför också ett lidande. Funktionsnedsättning är ändå inte ett hinder för att nå upplysning men man måste då ha förmågan att frigöra sig från de band funktionsnedsättningen innebär. Föreläsaren nämnde sin egen lärare som var en kvinna med så stark reumatism så att hon inte längre kunde ta sig till sitt tempel i London som var otillgängligt.

Hinduism

Hinduismen är svår att kalla för en religion utan det är en mängd religiösa föreställningar med den gemensamma grunden att man tror på återfödelse. En grundmurad föreställning är också kastföreställningarna men också föreställningen om religiös renlighet Lyckas man med sin funktionsnedsättning navigera rätt så har inte funktionsnedsättningen någon större betydelse.

Islam

I islam har man bara problem med människor med inkontinensproblem för det svär mot de renlighetsregler som finns när man skall besöka moskén. Det är naturligtvis också bra om man kan förstå Koranen och de olika regelsamlingar som finns men enligt den Imamen som föreläste så försvårar inte ett intellektuellt funktionshinder i sig inte att komma in i paradiset utan då jämställs man med barn.

Judendom

Judendom står Islam mycket nära religiöst Bägge religionerna är regelreligioner och även om judendomen har ett något oklarare förhållande till paradiset I judendomen finns absolut inga hinder att ha ett funktionshinder så länge man inte har inkontinens då får man inte röra vid skriftrullarna.

Kristendom

Kristendomen är en relativistisk religion och synen på funktionsnedsättningar går från att se det som svaret på en individuell synd via arvssynden till att funktionsnedsättningar är en naturlig del av Guds skapelse och alltså inte har något med synden att göra.

Ett varningens ord.

Den här beskrivningen är verkligen summarisk och det blir intressant att se om några reagerar på det jag skrivit. En annan brist är den stora välviljans snömos som kan ha gett bajas på föreläsningen som jag relaterar ovan eftersom ingen av företrädarna i seminariet ville framstå som bakåtsträvare. En annan brist var att bara den kristna företrädaren hade en egen funktionsnedsättning.

År Gud CP del 1 av 3

Jag är utövande kristen. Att meditera och använda buddistiska/hinduiska tanke mönster är trots min religion naturligt för mig Jag är intresserad av islam särskilt då Sufismen och deras förhållande till musik och kroppsrörelse Varför är jag kristen borde inte mina livserfarenheter efter nörnare 50 år med CP-skada göra att jag borde komma fram till att vi människor är lämnade åt vårt öde och att det här med Gud är mest mumbo jumbo.

I allt detta söker jag hitta min väg som människa. Att hela mitt liv bli betraktad som en begåvad jäkel med ett funktionshinder, och att detta betraktats som något av en motsägelse, har tvingat mig att tänka i existentiella banor. Likväl som det verkar vara en motsägelse i att vara kunnig och svag har fått mig att fundera mycket kring detta med att vara människa. Jag har mött existentiell klokskap från alla religioner Även ateister som jag mött har varit allt från fruktansvärda fascister till de djupaste humanister. Men för mig blev den kristna tron den bas jag utgår från i mitt sökande och andra avänder sig av andra utgångspunkter vilket bara berikar livet.

Ett problem man stöter på när man har en tro eller som utgågngspunkt för sitt sökande är naturligtvis religions historien för den historien är full av både ont och gott. Kristendom Islam Judendomen Buddism etc. har i sin nutid och i sin historia fullt av förtryck av människor med funktionsnedsättningar samtidigt som man också gjort mycket för att ge människor med funktionshinder fullt mänskligt berättigande. Detta måste man ha med som en reflekterande människa om man sysslar med existensiella frågor kring funktionsnedsättningar. En sak vi måste ta ställning till är människans okränkbara värde och om vi tror på en Gud vä vi än kallar den guden är varför finns vi med funktionsnedsättning. Om man är ateist måste man fundera på om funktionsnedsättning är något som har med den naturliga mångfalden att göra och om det man kommer fram till att så inte är fallet vad har vi då att falla tillbaka på om inte den gamla judiskt kristna föreställningen att alla människor har ett absolut livsvärde i sig själva. Jag har täkt ge mig ut på en resa och reflektera lite över detta om ni har lust att följa med.

Hur man gör vetenskap av funkisskräck

Torbjörn Tännsjö professor i praktisk filosofi vid stockholms universitet uttalar sig i aftonbladet som vanligt om rätten att få välja om man vill ha ett barn med funktionsnedsättning eller inte- Bakgrunden är att det föds färre barn med downs syndrom i dag än det gjorde förr medan fler och fler förstagångsföräldrar är över 30 år. Orsaken till detta är att antalet aborter på grund av befarad skada är fler än det var förr.

Han argumenterar utifrån två teser. 1. Alla måste ha rätt att välja om man vill ha ett barn med funktionsnedsättning eller inte. 2. Målet med varje människas liv bör vara att minska lidandet.

Problemet är att väldigt få som väljer att ta bort ett foster på grund av ett befarat funktionshinder vet inte vad man väljer eller väljer bort. Utifrån en sådan tes var det altså rätt av den kinesiska regeringen att ge medborgarna möjlighet att välja bort flickor. Det var ju föräldrarnas fria val och alltså en riktig handling om man tar de moraliska konsekvenserna av Tännsjös argumentation om det fria valet.

Den andra tesen är tesen om lidandet. Frågan är här vems lidande är det man tar ställning till. Jo föräldrarnas lidande. För jag har hittils aldrig träffat en enda person med downs cyndrom som tyckt att föräldrarna borde aborterat,

Jag har mött denna man ett antal gånger in real life och att han med sina mörkeråsikter har fått en sådan ställning i vårdsverige är väldigt skrämmande. Jag tycker att det är synd om de studenter som tvingas köpa hans böcker De har inget val. Han borde "aborteras" bort från Stockholms universitet och Karolinska. Fy

Funkisar behöver inte köpa sex.

Thomas Bodström hade rubriken handikappade och sexköpslagen på ett blogginlägg. tydligen hade han varit på något möte inom eu och fått på pälsen för att Sverige kränkte funktionshindrades rätt till sex genom vår sexköpslag. Mycket kan man säga för och emot vår sexköpslag men jag blir helt enkelt rasande när motståndarna till sexköpslagen använder oss för att argumentera emot sexköpslagen eller annan antiprostitutionslagstiftning Det reducerar min och andra funktionsnedsattas rätt till kärlek och sex till en fråga om prostitution och det är väldigt kränkande mot alla som lever med en funktionsnedsättning och har eller försöker få till ett fungerande kärlleks och sexliv. Rätten till stöd i frågor kring kärlek och sex borde skrivas in i både SOL och LSS. Jag tycker att Thomas också borde titta på svårigheten för personer som inte kan tala att få sexuellt utnytjande och våldtäckt lagfört. Thomas jag hoppas att du bet i från annars så kan du få funkislobbyisterna i EU på halsen.

CP- vi är inte bra på att hålla masken

I natt fick jag nästan slag på en av min frus assistenter som helt enkelt sa nej när jag bad honom att släcka ljuset- Nejet fick mig att börja koka. Trots att jag förstod att han behövde arbetsljus. Men varför behöver han mer arbetsljus än de andra assistenterna så det kändes som om han ville mästra mig. Det är kanske orättvist tänkt men min reaktion blev snabb och hård och sedan kokade jag hela natten och kunde inte sova. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat begrava känslorna inom mig för att senare i dag analysera om jag behövde göra något åt situationen När man lever med en CP-skada så har man ofta också av någon anledning nära till känslorna något åt situationen. Glädje och sorg har alltid skarpa ytor. Ja man skulle kunna säga att det är lite manodepressivt eller helt enkelt att vi har lite svårt att hålla masken.

CP:n i sig själv gör mig aldrig deprimerad. Men när jag är neråt så blir allt som har med funktionsnedsättningen mycket svårare att hantera. Jag menar livets små nödvändigheter som sjukgymnastik, hjälpmedel - för att inte tala om den personliga assistansen, när man blir irriterad så avslöjar jag mig med hela kroppen och jag får kämpa med både kropp och sinne för att inte bli inpulsstyrd Det intressanta är att jag såg precis samma beteende hos min mamma när hon nyss hade fått sin stroke.

Jag kunde nästan ta på hennes känslor och jag fick mig också ett par oförtjänta utskällningar Några veckor senare var min mamma mer lik sig själv. Medan jag fortfarande reagerar pinsamt öppet när jag är stressad nere eller för den delen när jag har flyt. Kan någon inte lära mig hur man blir bättre på att hålla masken.

Sorgen i arv

Bloggvärldsbloggen har som tema sorg. Jag är naturligtvis med mina snart femtio år ganska redan varit utsatt för olika slags sorg i livet.. Jag har redan från tidiga år varit med att goda vänner dött i från mig. Jag har upplevt sorgen att förlora en förälder. Jag har upplevt övergivenheten och sorgen efter mina föräldrar då jag och andra barn låg och grät oss till sömns första natten efter sommarlovet på internatskolan.

Jag är född med en funktionsnedsättning - En cp-skada, den har aldrig gett mig någon större anledning till sorg. Jag är tvärtom säker på att den har gett mig ett intressantare liv än om jag hade varit utan den. Ändå är min livssorg nära knutet till min skada. Nämligen sorgen över mina föräldrars sorg över mitt funktionshinder- Min fars besvikelse över att få en son han inte kunde idrotta med en son som varken hade motorik eller logik att bygga modellbilar. Eller min mors sorg över att aldrig bli farmor. Hos mig har den sorgen förvandlats till en känsla av ständigt dåligt samvete och otillräcklighet gentemot mina föräldrar. Så ibland känner jag att jag skulle vilja vara till stöd för dagens CP-föräldrar och deras härliga ungar. Då skulle jag kanske kunna kompensera mina föräldrar för all sorg jag givit dem mitt i föräldraglädjen.

Hela livet med Cerebral Pares

CP-mamman Towe är på konferens. "Hela livet med Cerebral Pares " Jag blev så nyfiken så jag kunde inte stilla mig utan gick in på nätet för att kolla. Det visade sig vara två kända förbund RBU och NHR som anordnade konferensen med stöd från ett av de större assistansföretagen. Vad som gjorde mig intresserad var just hela livet i konferensens namn. För i vanliga fall när man pratar om cp så talar man om en barndom med CP och behandlingsmetoder för barn med CP-skada. Urviktigt i och för sig men ändå för de flesta av oss som lever med CP både i den egna kroppen och som närstående är barndomen en kort del av livet Högt räknat ungefär 1/5 del av livslängden. Men ändå så är en klar majoritet av all forskning kring CP inriktat på det cp-skadade barnet. På något sätt känns det som om CP-skadan slutar att vara intressant den dag den är över 20 år. Denna fokusering på barnet gör på något sätt att vårt vuxenliv med skadan inte blir ligitimt. Så jag får säga att även om innehållet på konferensen fortfarande känns väldigt barnfokuserad, så uppskattar jag ansatsen att ta med hela livet.

En annan sak som jag tycker är slående är hur expertinriktad kursen är. Två personer deltar som har egen erfarenhet. En dotter till en förälder med CP-skada som gjort en film om sin uppväxt och sedan obligatorisk brukarmedverkan som sista punkt när ungefär halva gänget dragit i väg för att hinna hem i tid för fredagsmyset.

Jag hade gärna varit där och talat om att ge människor med CP-skada stöd ut i ett vuxenliv med hjälp av peer support. Man kan faktiskt vara expert och ha en CP-skada. Ibland kan till och med erfarenheten av skadan öka ens kompetens inom området.

Bra skuret Ruut

I går sändes ett fantastiskt stycke funkishistoria på SVT, Ruuts Gubbar. Genom sina trägubbar hade Rut Karis ”skurit sitt liv.” Det var ett liv med ett livslångt rörelsehinder, komplicerade föräldrarelationer. Inga hjälpmedel allt synliggjort med små trägubbar i dödhultarens stil. Jag satt som klistrad framför de små scener som stod skurna i trä. Plötsligt förstod jag att jag kände kvinnan i fråga. Hon är en gammal DHR-kämpe som jag haft många debatter med genom åren och samtidigt så förstod jag att det var en väldigt liten del av Rut som jag kände och hur jag önskade att jag fått den fördjupningen innan.

När vi möts i en sådan ram som föreningslivet utgör så lär man sig ofta att filtrera sin relation genom samma ram. För utan att gå in på detaljer är jag säker på att både Rut och jag skulle farit mer varligt fram med varandra i debatterna om vi kännt varandra lite utanför föreningsramen. Jag skulle förstå hennes vildsinta kamp för att inte låta DHR ge styrelseImakten till personer med rörelsehinder. Jag kan tänka mig att Rut upplevde det som en kränkning av hennes man Sven som var lika engagerad i funkispolitiken som hon själv var. Hon skulle kanske förstå bättre om hon varit beroende av samhällets stöd lika fysiskt som jag är.

I dag lever vi ett liv som på många sätt är avkollektiviserat och individualiserat så fungerar de gamla folkrörelserna illa. Inte för att man driver fel frågor utan för att man inte ser individerna man räknar medlemstal men man kollar inte vilka medlemmarna är. Då kan jag som gammal föreningsräv missförstå en individ som inte köpt och känner sig hemma i de kollektiva spelreglerna utan antagligen skulle vara mycket mer kreativ hemma vid Ruts köksbord dricka en kopp kaffe äta en tunnbrödsmacka och planera för nästa aktion tillsammans med kompisgänget. Hur förvandlar vi med andra ord mötesteknik till gemenskapsteknik och medlemmar till synliga individer.

Maskrosbarn med kärleksfulla föräldrar

I dag har jag varit hos min duktiga sjukgymnast Lille-Mor. Jag hade ståträning så jag stönade en hel del och då kom en tjej fram och frågade om jag var jag vilket jag ju var. Då berättade hon att h0n hade haft hand om mig när jag var sju år och gick på Bräcke Östergård

Det var som att bli fysiskt kastad bakåt i tiden. För jag kom faktiskt ihåg henne. Hon var väl i 20 årsåldern och på helgerna när jag var ensam kvar på min avdelning så brukade hon ta med mig hem. En gång fick jag ett hänglås som man öppnade med siffror. För oss barn var det så oerhört viktigt att någon gång få betyda mer än någon annan för de vuxna. Att inte bara få kärlek på tjänstetid. Jag vet inte om jag kommer ihåg rätt men Tack Inger för att du hade hjärta och mod att ge det där lite extra till en liten värmländsk maskros som trots kärleksfulla och normalt välfungerande föräldrar var tvungen att slåss för att få kärlek

Handikapp är inte pk

Vid jobbfikat diskuterade vi ordet handikapp. Handikapp har jag alltid tyckt vara ett bra ord. Det är för mig namnet på de situationer som jag borde klarat om jag inte hade fått hjärnskador när jag föddes. Det har för mig varit så bra och pedagogiskt Hjälpmedel som fungerar undanröjer t.ex handikapp. Ett par glasögon underlättar t.ex. livet för mig när jag skriver det här. Enligt regeringsens sida byts handikapp ut mot funktionshinder för att betäckna den vardag vi möter p.g.a. ett rörelsehinder. Jag skall försöka lära om.

Gå på konserter och titta på arslen

Sommaren brukar innebära en massa skön musik utomhus. Jag lever med personlig assistans och det innebär att jag skall ha goda levnadsvilkor. Bland det bästa jag vet är att gå på en konsert med gung ligga i gräset sippa på lite vin och låta mig svepas med. Men det går tyvärr inte då mina assistenter inte orkar lyfta mig från gräsmattan. (För fet.)

Men om jag nöjer mig med att sitta i min stol och låta vibrationerna fortplanta sig i kroppen. Nja jag tänkte gå på Kim Larsen men ticnet har inga särskilda platser för oss som använder rullstol så om jag ska jag gå så måste jag lägga ett antal hundra pix på att titta på arslen och det är inte goda levnadsvilkor .

Personlig assistans och föräldraskap

Att ta steget att bli förälder har inte blivit den här bloggaren förunnat. Detta är en livssorg som jag delar med många. Tack och lov lever vi i en tid då detta med att vara Clever and Pretty inte har med detta beslut att göra. Eftersom både jag och hustrun har personlig assistans.

Det som oroar mig mer är de som i dag inte har personlig assistans eller som kommer att förlora sin assistans pga av att de inte passar in i det nya nålsöga som assistanskommittén föreslår.

Vi borde kämpa för att barn under 12 år som helt eller delvis har hushållsgemenskap med funktionshindrad förälder som tillhör LSS personkrets, skulle utgöra ett grundläggande behov, när förälderns rätt till personlig assistans skall bedömmas.