När välgörenheten blir vardag har välfärden tappat mark

 

Håkan Högberg -CP Clever and Pretty

Det finns ögonblick som stannar kvar. Inte för att de är dramatiska, utan för att de visar hur ett samhälle förändras. Jag har två sådana minnen. Ett från Johannesburg. Ett från Stockholm. Båda handlar om vad som händer när rättigheter försvagas och välgörenhet tar deras plats.

När teorin mötte verkligheten

För drygt tjugo år sedan lyssnade jag på några socialhögskolestudenter som berättade om en resa till Johannesburg. De kom från en utbildning där sociala rättigheter var en självklar del av samhällsbygget. Trygghet skulle vara lagstadgad, inte bero på välvilja.

På plats mötte de något helt annat.

Kyrkans kvinnor stod inte och diskuterade policy eller system. De kokade soppa. De samlade in kläder. De ordnade sovplatser. De gjorde det som behövde göras för att människor inte skulle gå hungriga eller sova ute.

Det som skakade studenterna var inte att kyrkan gjorde allt detta. Det var att kyrkan behövde göra det.

I Sydafrika är kyrkan inte bara en religiös gemenskap. Den är också ett skyddsnät. Många är med i kyrkan för att staten inte går att lita på. Genom kyrkan kan man få stöd, både praktiskt och socialt. Det är en del av vardagen.

Det väcker en obekväm fråga: Är vi på väg åt samma håll i ett av världens mest sekulariserade länder?

Nitton år och rasande

Studenternas berättelse väckte ett eget minne hos mig. Jag var nitton år och gick på folkhögskola i Sköldinge. Under en studieresa till Stockholm såg jag en man i rullstol som satt och tiggde.

Det som slog mig var inte medlidande. Det var ilska. Inte mot honom, utan mot det samhälle som hade placerat honom där. Som person med funktionsnedsättning hade jag vuxit upp med berättelsen om hur människor kämpat för att lämna välgörenhetssamhället bakom sig. Ingen skulle längre behöva stå med mössan i handen. Stöd skulle följa av medborgarskap, inte av andras godtycke.

Mannen på gatan blev en symbol för något som gått fel. Ett modernt samhälle borde klara bättre. Det var min fasta övertygelse.

När jag tänker tillbaka slås jag av hur mycket som har förändrats. Inte bara i samhället, utan i mig.

Tiggaren som vardagsbild

För några veckor sedan gick jag förbi en äldre kvinna utanför min matbutik. Hon satt med en mugg framför sig. Situationen liknade den jag såg som nittonåring. Men min reaktion var helt annorlunda. Jag noterade henne snabbt och tänkte att jag inte hade kontanter.

Det var först senare obehaget kom.

Det mest oroande var inte att hon satt där. Det mest oroande var att jag inte längre reagerade. Det som en gång väckte vrede har blivit en del av vardagen. Och kanske är det så stora förändringar sker. Inte när vi byter åsikt, utan när vi vänjer oss vid sådant vi tidigare såg som oacceptabelt.

Den farliga anpassningen

Vi talar ofta om budgetar, skatter och prognoser. Men samhällen förändras sällan genom enskilda beslut. De förändras när människor justerar sina förväntningar.

Det som en gång var skandalöst blir normalt.

Det gäller även välfärdens reträtt.

Tiggande människor var en gång ett tecken på att samhällskontraktet brustit. I dag är de en del av stadsbilden. Matutdelningar och soppkök lyfts fram som fina exempel på solidaritet. Och ja, de är viktiga. Men deras ökande betydelse säger också något annat: att samhället lämnar över uppgifter som tidigare var offentliga skyldigheter.

Det sker inte genom stora ideologiska beslut. Det sker steg för steg.

• En verksamhet läggs ned.
• En ersättning urholkas.
• En myndighet får mindre resurser.
• En anhörig förväntas ta mer ansvar.
• En ideell organisation fyller luckan.

Efter några år framstår det nya läget som normalt.

Kyrkans paradox

Här hamnar kyrkan i en svår position. Diakonin är inte ett misslyckande. Den är en del av kyrkans kärna. När människor far illa ska kyrkan agera. Men problemet uppstår när samhället börjar förutsätta att kyrkan ska täcka upp.

Ett samhälle ska inte bedömas efter hur imponerande dess välgörenhet är. Det ska bedömas efter hur få som behöver den.

Varje matkasse är en viktig insats. Men den är också ett tecken på att någon inte fick den trygghet hon borde ha haft från början.

Och här kommer den politiska dimensionen in, även om jag inte tänker skriva någon valbroschyr. Det räcker att konstatera att olika partier har olika syn på välfärdens roll. Vissa talar om rättigheter. Andra talar om ansvar som ska flyttas från staten till civilsamhället. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för en politik som gör människor mer beroende av frivilliga insatser. Men jag tror att läsaren själv ser hur riktningen har förändrats de senaste åren.

Vi riskerar att acceptera det oacceptabla

Den största faran är inte att välfärden har problem. Den största faran är att vi vänjer oss vid dem.

Vi har blivit bra på att lindra utsatthet. Vi är sämre på att reagera över orsakerna.

Det var detta studenterna såg i Johannesburg. Ett samhälle där människor tvingades förlita sig på välgörenhet eftersom det offentliga abdikerat.

Frågan är enkel: Hur långt från den situationen är vi själva?

Vägen framåt

För varje år hamnar fler människor i mellanrummet mellan politikens löften och människors verklighet. Där står anhöriga, föreningar och församlingar redo att fånga upp dem som faller. Tack och lov för det.

Men deras växande betydelse är inget styrkebesked. Det är en varningssignal.

Kyrkan och civilsamhället ska finnas där när människor drabbas. Problemet uppstår när makthavare börjar betrakta deras insatser som en lösning i stället för en nödbroms.

Politiker talar gärna om civilsamhällets kraft. Betydligt mer sällan talar de om varför allt fler människor behöver den. Det är enklare att hylla volontärer än att ta ansvar för de beslut som gjort deras insatser nödvändiga.

Välgörenhet kan lindra nöd. Den kan aldrig ersätta rättigheter.

Tack och lov att kyrkor, föreningar och frivilliga finns. Men ett samhälle ska inte fungera därför att människor är snälla. Det ska fungera därför att ingen ska behöva vara beroende av andras välvilja för att få den trygghet som borde vara självklar.

Eller ännu hårdare som slutstöt:

Politiker älskar berättelser om civilsamhällets kraft. De borde vara betydligt mer bekymrade över varför den behövs. Varje matkasse som delas ut är en viktig handling av medmänsklighet. Men den är också ett kvitto på ett samhälle som inte längre lever upp till sina egna löften.