I dag har jag varit hos min duktiga sjukgymnast Lille-Mor. Jag hade ståträning så jag stönade en hel del och då kom en tjej fram och frågade om jag var jag vilket jag ju var. Då berättade hon att h0n hade haft hand om mig när jag var sju år och gick på Bräcke Östergård
Det var som att bli fysiskt kastad bakåt i tiden. För jag kom faktiskt ihåg henne. Hon var väl i 20 årsåldern och på helgerna när jag var ensam kvar på min avdelning så brukade hon ta med mig hem. En gång fick jag ett hänglås som man öppnade med siffror. För oss barn var det så oerhört viktigt att någon gång få betyda mer än någon annan för de vuxna. Att inte bara få kärlek på tjänstetid. Jag vet inte om jag kommer ihåg rätt men Tack Inger för att du hade hjärta och mod att ge det där lite extra till en liten värmländsk maskros som trots kärleksfulla och normalt välfungerande föräldrar var tvungen att slåss för att få kärlek
