DHR måste lyssna och agera för att få medlemmar

DHR måste bli glasklara Vi agerar utifrån våra medlemmars berättelser som vi tar på allvar Det är dessa berättelser vi gör rättighetspolitik av. Hos DHR blir du som medlem hörd och blir mött med respekt. Utan medlemmar inget DHR och utan medlemmarnas berättelser/erfarenheter ingen rättighetspolitik

Det finns några debatter i Sht Svensk handikapptidskrift som är värda att notera Det är dels den debatt om medlemsvärvning som två funktionshinderforskare från Göteborg drog igång om hur vida lotter bör vara det främsta dragplåstret för att värva medlemmar för en funktionshinderorganisation. En annan debatt är den debatt om medlemsavgiften för dhr där han föreslår att organisationerna skulle göra sig av med sin personal för att minska behovet av intäkter från medlemmarna. Sant är att medlemsavgiften i DHR är för hög med tanke på att våra medlemmar till stor del tillhör fattigare delen av Sverige med en drygt 60% arbetslöshet och en inkomst som ligger under en medelinkomst från A-kassan. Ska våra presumtiva medlemmar tycka att det är värt att gå med i DHR måste vi ha något att erbjuda som går långt utöver en lott om jag värvar en medlem. Medlemskapet måste ge ett mervärde som är större än den uppoffring som avgiften faktiskt innebär för många medlemmar

Man värvar inga medlemmar genom lotter och man värvar inga medlemmar genom att försämra resurserna att bedriva verksamhet. DHR måste vara glasklart vårt uppdrag är att tillvarata och synliggöra rättigheter för människor med nedsatt rörelseförmåga måste vara glasklart. Detta uppdrag gäller dig som har en rörelsenedsättning oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. Sitter du på kåken och inte kan delta i kurser och andra aktiviteter på grund av din rörelsenedsättning så ska du veta att du har DHR bakom ryggen. Samma sak om du är 80 och inte kan komma ut och handla för att du inte kan få hjälp från hemtjänsten då måste DHR finnas där för dig också. Ibland är inte våra liv så där väldigt prydliga, ibland är vi kriminella, gamla dementa, eller också kanske vi är mitt i livet och känner att vi gång på gång kör huvudet i en cementvägg på grund av att ”makten” skiter i oss Var och hos vilka kan jag få bli mött med respekt och allvar. Var blir vår berättelse tagen på allvar. Jag hoppas att DHR tar våra berättelser på allvar och att vi medlemmar tillsammans kanaliserar dem vidare i ett rättighetspolitiskt arbete.

DHR Göteborgsavdelningen en rättighetspolitisk förening

Maria Johansson

DHR:s hövding

DHR är en rättighetspolitisk organisation slog DHR Göteborgsavdelningen fast vid en kurs förra helgen. DHR:s förbundsordförande prövade begreppet rättighetspolitik istället för intressepolitik på oss och vi och vi tände direkt för vi kom vi fram till att vi inte en intresseorganisation som t.ex. Sveriges kommuner och landsting utan en människorättsorganisation som kämpar för våra juridiska och moraliska rättigheter. Ser vi inte den skillnaden så är det lätt att vi börjar se oss som offer. Vi såg också att begrepp som mod och rättighetspolitik går ihop. Lika väl som att många av oss är trötta på begrepp som ett gott bemötande när det enda vi egentligen vill ha är respekt. På Västerhav kändes det som vi kom närmare varandra och började våga närma oss frågor som politik mod ansvar och moral och hur vi ska stötta varandra för att nå fram till ett jämlikt samhälle.

Ett stort tack till Jonas Franksson, Veronica Svensk, och Maria Johansson för en spännande helg och tack till DHR-Göteborgsavdelningen och deras stiftelser som gjorde helgen möjlig att genomföra. Det ska bli

Jonas Franksson och Veronica Svensk

X hövdingar i Unga rörelsehindrade

Nästa helg är repskapet samlat bl.a. för att se förslag till ny idé och målskrift hoppas att man då också har möjlighet att föra en lika spänstig ideologisk diskussion som vi fick göra på Västerhav.

DHR måste få folk att kliva ur garderoben om vi ska överleva

För några veckor sedan var jag på en workshop om sex och funktionsnedsättningar. En av föreläsarna var Kaj Heino från RFSL i Göteborg. Han gick igenom HBT begreppen. Han gjorde där skillnad mellan den biologiska sexualiteten och den sexuella identiteten. Det är altså skillnad mellan att vara t.ex, Lesbisk och att leva ut sin lesbiska sexualitet. Denna process brukar gå under betäckningen ”att komma ut ur garderoben. ” '

Bild: Kaj Heino , ordförande RFSL Göteborg

Processen kan se olika ut men ett ex finns på rfsl Kronoberg. Frågan är hur mycket vi inom dhr vet om processen för att komma ut ur garderoben när det gäller funktionsnedsättningar. Det räcker inte med att ha en rörelsenedsättning man måste också ta det till sig. Ska man vara riktigt krass så finns det för RFSL dubbla skäl för att hjälpa människor ur garderoben. Dels mår naturligtvis inte bra om de inte kan acceptera sin sexualitet men naturligtvis krävs det mer eller mindre att man kommit ur garderoben innan man kan känna sig som en preventiv medlem

Inom DHR känner vi igen problematiken. Människor som inte hittar strategier för att leva med sin funktionsnedsättning krånglar ofta till det i sina liv. Men de ser sig inte heller som presumtiva medlemmar. Samma problematik men med en stor skillnad. Vi har ingen strategi.

Frågan är hur ska vi hjälpa människor att komma ur garderoben och få dem att de är funkisar men att det inte behöver vara ett nedköp i tillvaron, Vad vet vi om den process det innebär för våra medlemmar att komma ut. En annan intressant fråga är vilken social självbild vi som DHR:are vill förmedla till allmänheten. Alltså hur är det att leva som ”öppet” rörelsenedsätt i Sverige. Vilka fördelar har man som DHR:are och kan vi överhuvudtaget snacka i dessa termer.

Sins Invalid av Maria Palacios - Feminism som berör

Jag har stött på en fantastisk poet och feminist på nätet. Lyssna och se hennes skapelse crippeld sinn, Fantastiskt

Hon berör mig genom sin performence poetry.

Hade DHR råd borde vi bjuda in henne för ett uppträdande på någon kongress. En feminist aom slåss för rätten att vara sensuell samtidigt som hon står för nödvändigheten av funkisaktivism. Det går rätt in i hjärtat

Politik i två tredjedelssamhället Vart hamnar vi

Mona Sahlin på förtroenderådet”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.” Var hamnar vi som finns i denna verklighetsbeskrivning. Vi som är en del av den sista tredjedelen.

Jag har flera gånger lyssnat på Mona Sahlins tal för representantskapet den 4/12. Ett tal där många tycker att hon tog avstånd från den rödgröna valplattformen förtroenderåd Jag tycker att talet rent retoriskt är strålande. Det var inte överraskande, partiet har alltid sett tillväxt som en väg till ett reformarbete. Det som var det problematiska med hennes tal var argumenten för hennes slutsatser. Hela argumentationen utgår från en dold agenda. Nämligen att ge upp kampen mot två tredjedelssamhället. Det kommer fram i följande sitat ”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.”

Två tredjedelssamhället är ett begrepp som funnits inom den ideologiska vokabulären för den demokratiska arbetarrörelsen sedan 80-talet och beskriver hur två tredjedelar av befolkningen i en välfärdsstat genom att de är flest tar kontrollen över ett samhälle och gynnar sig själva på bekostnad av den tredjedel som ligger i den tredje delen. Utifrån sin numerär driver de fram lösningar som mer utgår från att två tredjedelar av befolkningen gynnas medan en tredjedel kommer längre och längre bort från välfärdens köttgrytor,

Vad Sahlin egentligen säger i sitt tal är att partiet har fallit offer för tvåtredjedelssamhället och att partiet pragmatiskt måste förhålla sig till att tvåtredjedelssamhället är en verklighet. Det är inget konstigt med det. Analysen verkar riktig. Frågan är bara vilket angreppssätt hon har. Ändera kan man arbeta för att stärka de svagare grupperna eller också ger man upp och blir ett parti som rättar in sin politik i fållan som passar två tredjedelar av befolkningen. Socialdemokraternas avgående ordförande menar tydligen att partiet ska sträcka vapen och anpassa sig till den starka majoriteten. Att göra det

Vad får det här för konsekvenser för oss som en slags minoritet. En grupp beroende av en stark fördelningspolitik. En grupp där tvåtredjedelssamhället är omkastad, alltså en tredjedel som har och två tredjedelar som inte har.

Oavsett vad vi som individer står partipolitiskt måste vi förstå att huvuddelen av våra medlemmar finns i den tredje tredjedelen och det måste vi förhålla oss till. Vi inom DHR och övriga funkisrörelsen företräder generellt människor som vid sidan av sina funktionsnedsättningar är arbetslösa, fattigpensionärer med stora anspråk på den gemensamma välfärden. Vår majoritet är den sista tredjedelen Men kanske måste vi inse att det vi kämpar för är den sista tredjedelen och funkisrörelsen är den enda del av folkrörelse Sverige som effektivt organiserar denna grupp. Det ger oss ett stort ansvar inte bara för oss som lever med funktionsnedsättningar utan vi blir också om än motvilligt talespersoner för alla som lever sitt liv i fel tredjedel.

Regeringsrätten och försäkringskassan i maskopi?

Bild:Vilhelm Ekeensten IfA:s stridbare ordförande

SHT har en väldigt bra sammanfattning över vad som hänt på assistansområdet 2010. Vilhelm Ekensteen är en av mina hjältar. Läste nyss ett inlägg han gjort på bloggen full delaktighet.nu om nedrustningen av den personliga assistansen Strålande skrivet och helt klart en riktig analys. Vilhelm skriver:

"Det pågår sedan drygt två år en oreglerad nedmontering av assistansreformen, skött av Försäkringskassan med påhejade av regeringsrätten".

Detta är helt riktigt och gör att myndigheterna i realiteten kan förändra lagstiftningen utan att riksdagen behöver bry sig. Snacka om taskig rättstrygget.

Det finns en annan fara i detta, det är att vår tilltro till myndigheter och domstolsväsende blir tilltufsat. Men också för lagstiftaren blir detta ett problem. Känner medborgarna att det är domstolar och myndigheter som i realiteten skapar lagarna Då finns det inget för riksdagen att göra och då är vi verkligen i en teknokrati och dit vill vi inte.

För att undvika att hamna där ska myndigheter och domstolar vara så offentliga som möjligt. Öppenheten är en förutsättning för samverkan med medborgarrepresentanter och myndigheter som företrädare måste du ha mandat för att föra diskussioner i sina organisationer, och inte stänga in företrädarna med olika former av diskussioner om sekretess etc. Kanske borde Socialstyrelsen regeringsrätten och försäkringskassan bli utsatta för wikileaks. Det skulle vara välgörande att få veta hur beslutsfattarna på socialstyrelsen resonerar när brukarreprepresentanterna inte är närvarande.

Fantastiska Funkisföräldrar får undermåligt stös

Ju äldre jag blir ju mer beundrar jag föräldrar. Kanske inte alla föräldrar men de flesta gör faktiskt ett fantastiskt jobb. Särskilt uppskattar jag föräldrar till funkisbarn i förhållande till ett ganska taffligt stöd gör de faktiskt ett fantastiskt jobb och det gäller även min föräldrageneration från 60 och 70 talet. Ja även tidigare än så. Jag känner till föräldrar som tog hem sina barn från institutionerna redan på 50-talet hellre än att se sina barn misshandlas psykiskt och många är de föräldrar som grät sig till söms när de var tvingade att lämna ifrån sig sina barn på Norrbacka eller Eugeniahemmet Men även i dag gör föräldrar ett fantastiskt jobb., så det som gör mig bekymmrad i dag är inte föräldrarna utan stödjarna. I dag utgör stödet till människor med funktionsnedsättningar en miljardindustri men samtidigt är kunskapsmassan i vilket stöd man behöver som förälder till ett barn med funktionsnedsättning inte så mycket större än när min mor var i farten på 60 och 70-talet.

Mitt eget universitet har varit DHR. Förbundet Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet. Där fann jag mina mentorer T.ex. Wilhelm Ekensten och Birgitta Andersson Men som ni vet så skulle jag vilja dra igång ett program där vi som har reflekterat över våra funktionsnedsättningar kan vara mentorer till yngre personer med funktionshinder eller deras föräldrar.

Bra skuret Ruut

I går sändes ett fantastiskt stycke funkishistoria på SVT, Ruuts Gubbar. Genom sina trägubbar hade Rut Karis ”skurit sitt liv.” Det var ett liv med ett livslångt rörelsehinder, komplicerade föräldrarelationer. Inga hjälpmedel allt synliggjort med små trägubbar i dödhultarens stil. Jag satt som klistrad framför de små scener som stod skurna i trä. Plötsligt förstod jag att jag kände kvinnan i fråga. Hon är en gammal DHR-kämpe som jag haft många debatter med genom åren och samtidigt så förstod jag att det var en väldigt liten del av Rut som jag kände och hur jag önskade att jag fått den fördjupningen innan.

När vi möts i en sådan ram som föreningslivet utgör så lär man sig ofta att filtrera sin relation genom samma ram. För utan att gå in på detaljer är jag säker på att både Rut och jag skulle farit mer varligt fram med varandra i debatterna om vi kännt varandra lite utanför föreningsramen. Jag skulle förstå hennes vildsinta kamp för att inte låta DHR ge styrelseImakten till personer med rörelsehinder. Jag kan tänka mig att Rut upplevde det som en kränkning av hennes man Sven som var lika engagerad i funkispolitiken som hon själv var. Hon skulle kanske förstå bättre om hon varit beroende av samhällets stöd lika fysiskt som jag är.

I dag lever vi ett liv som på många sätt är avkollektiviserat och individualiserat så fungerar de gamla folkrörelserna illa. Inte för att man driver fel frågor utan för att man inte ser individerna man räknar medlemstal men man kollar inte vilka medlemmarna är. Då kan jag som gammal föreningsräv missförstå en individ som inte köpt och känner sig hemma i de kollektiva spelreglerna utan antagligen skulle vara mycket mer kreativ hemma vid Ruts köksbord dricka en kopp kaffe äta en tunnbrödsmacka och planera för nästa aktion tillsammans med kompisgänget. Hur förvandlar vi med andra ord mötesteknik till gemenskapsteknik och medlemmar till synliga individer.

kjell All aktivitet för att sparka på byggnadsnämnderna är ok i min bok

KJELL STJERNHOLM: Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet att jag missade detta inlägg är pinsamt och jag ber så mycket om ursäkt för detta Kjell. Hade jag sett den hade jag med glädje och helt officiellt kommit med ungefär samma kritik som den anonyma kritikern hade. Tillgänglighetsmarsen har blivit en av de få aktioner där funkisrörelsen visar framfötterna. I år deltog de flesta av de politiska partierna och tillgängligheten är uppe till diskussion i de flesta kommuner. DHR Stockholmsavdelningen gick ut och gjorde en tillgänglighetsinventering som skapade debatt i självaste DN. Du visar också en förvånande brist på kunskap om du tror att byggnadsnämndernas pasivitet beror på deras egen dåliga ekonomi eller rättare sagt dåliga budgetering. När det gäller ansvaret för tillgänglighet så ligger det ansvaret inte på byggnadsnämden utan på fastighetsägare och byggherrar. Bygger man inte korrekt har byggnadsnämnden möjlighet att utfärda nytjandeförbud mot en byggnad som inte är "tillgänglig och användbar" Vårt problem är att det saknas politisk vilja från kommunernas byggnadsnämnder att ta sitt tillsynsansansvar och sina sanktionsmöjligheter på allvar. Om du vill öka din kompetens på området så rekomenderar jag dig att försöka få möjlighet att läsa eller höra på Maj Almén som i mitt tycke är den främsta experten vi har på fysisk tillgänglighet i Sverige. Jag tror att hon finns i Lund och är för övrigt en gammal aktivist från Anti handikapps glada dagar

Internationellt funkisarbete nödvändigt nätverkande

I SHT påstår en gammal biståndsarbetare, Bo Svensson att det arbete vi gör via SHIA saknar betydelse. Det kan stämma om man ser hur många med fysiska funktionsnedsättningar har det i utvecklingsländerna, å andra sidan om man frågar de funkisorganisationer vi samarbetat med i de så kallade utvecklingsländerna tycker så tror jag knappast att de kommer att säga att det arbetet saknar betydelse. Att gå in och säga att det vi gör saknar betydelse beror altså på attit Det tyder på en från ovan perspektiv som knappast hör hemma hos en gammal biståndsarbetere från SHIA. Jag blev så uppretad så att jag knappt klarade av att läsa resten. Men som tur vad läste jag vidare och då kom det fram en del kritik som är väldigt befogad, nämligen att DHR:s arbete är ickeexisterande. Detta är på många sätt en kritik som jag håller men det är en kritik som gäller hela HSO-rörelsen. Först sliter man som bara den för få till en konventiontion och då funkar den internationella lobbyismen men i genomförandefasen funkar det ju inte. Men att kalla allt internationellt arbete för solidaritetsarbete är att göra oss större än vi är. Vår svaga tillgänglighetslagstiftning och diskrimineringslagstiftning är ex. När vi fick igenom den personliga assistansen var det från början en en gnista som tändes av några amerikanska medborgare som riktade internationell sollidaritetsarbete mot Sverige och tack och lov för det. Vi skulle behöva få över både engelska och tyska kamrater hit för att stötta oss. Det är den sortens internationellt nätverkande vi behöver för att ta oss fram och ska vi lyckas måste vi ta hjälp av varandra över gränserna. Det måste alla som jobbar med politisk förändring i funkissfären förstå så också DHR

Vi måste komma ut ur Garderoben

Fredrik Canerstam organisationsnisse på DHR talar om föreningens medlemsutveckling och han talar om vikten av att finnas ute i ofentligheten. Mer jag menar att vi är alldeles för många som är alldeles för rädda för att vara ute i offentligheten. Därför skulle vi behöva behöva någon form av kurs i aktivism och att vara stolt med rörelshinder.

Att vi har så lite utåtriktade aktiviteter handlar det inte om just det att vi är för rädda för att synas

Var finns DHR:s bibel och bönebok

I dag predikade jag i Majornas missionskyrka temat var efterföljelse. Jag tror att predikan gick bra, men osäkerheten finns där alltid var jag bra med tanke på att jag har en CP-skada eller var jag verkligen bra,,,

Nå väl jag talade om vikten av bön, reflektion, och bibelns texter. Om jag skulle hålla samma predikan så skulle eventuellt reflektionen gå hem Men frågan är om bön och textläsning skulle gå hem så bra i DHR-avdelningarna. Även om jag tror att det är viktigt att vi tror på det som vi kämpar för. Skapar oss mentala målbilder av det samhälle vi vill ba som DHR:are Jag tror också att det är viktigt att vi har någonform av beskrivning av det som vi kämpar fär och tror på som vi kan sluta upp omkring.

Tillgänglighetsmatchen Göteborg Stockholm

DHR i Göteborg har något att lära av DHR Stockholm som har fått igång DN att skriva ett antal articklar om tillgänglighet. Stockholm ska ju vara Europas tillgängligasre huvudstad till nästa år. Detta har man under ett antal år satsat 100 miljoner på per år men problemet är att det bara inte är ett SMARTA mål. Här har vi nått längre på Västkusten, däremot satsar Göteborgs stad inga pengar på att tillgängliggöra Göteborgs Gatumiljö.
Alltså så har DHR i Väst lyckats bättre med att få landstinget och kommunen att samarbeta kring smarta mål. Stockholm har fixat fram pengar men har ingen aning om vad man skall göra med dem Kanske bäst att ha en storstadskonferens mellan DHR Stockholm och Stockholmsdistriktet Göteborgsavdelningen och Västra Götalandsdistriktet.

Vardagsfundrar i ett nästan stängt Sverige

Den här dagen har varit kämpig. Färst var natten innan jobbig då hustrun åkte in akut på sjukhus för gallbesvär och jag kunde inte sova utan TV;n fick vara mitt sällskap. Sedan n'r jag sent om sider vaknade så lydde inte den gammla kroppen och då ringer hustrun och vill att jag skall komma. När kroppen verkade fungera så gick jag och stälde mig vid hållplatsen.

Fick släppa förbi tre bussar innan det kom en buss som hade ramp. Ibland känns det som om Västtrafik vet om att jag är beroende av deras bussar med ramper och därför skickar ut en ramplös buss. Undrar när fungerande ramper blir en lika stor självklarhet som fungerande bromsar.

När jag skulle byta till spårvagn så roade jag mig att räkna dem med ett rörelsehinder som jag såg på Frölunda Torg och bara på min korta promenad såg jag tre stycken som skulle ha nytta av DHR men som jag inte tror var medlemmar, När jag krigat med en dansk småbarnsfamilj om rullstolsplatsen så bar det av till Sahlgrenska sjukhuset. På vägen dit så slängde jag i mig en varm korv och lyckades spilla på min Öppna Sverige t-shirt. Surt