ATT HA PERSONLIG ASSISTANS OCH VARA SMÅBARNSFÖRÄLDER

 Den här texten har tidigare varit publicerad på LSS-Partners facebooksida 

©LSS-Partner 2022

Vi på LSS-Partner har alltid haft uppdragsgivare med barn i varierande ålder och förstår de speciella krav detta ställer på assistansen. Om du känner någon som behöver komma i kontakt med ett assistansbolag som tar ens föräldraskap på allvar. Tipsa om oss! Att vara förälder är ett av de stora livsprojekten och det är viktigt att assistansen blir ett stöd och inte ett hinder i ens föräldraskap.   För er som känner mig är det ingen nyhet att jag på min fritid sysslar mycket med funktionsrättsfrågor, Jag är framför allt engagerad i DHR. I måndags var jag med på ett spännande möte om föräldraskap med rörelsehinder. Mötet var det första av en ny satsning som DHR Göteborg drar i gång med öppna "kaféer där vi träffas var 14:de dag och snackar kring något ämne som är intressant för oss som lever med rörelsehinder. Träffarna är öppna även för dig som inte är medlem hos oss i DHR. Man kan vara med fysiskt eller via länk. Ett par av kommande teman: Att ha årsrika föräldrar, Dating med rörelsehinder

BESÖK I DROTTNING ELISABETHS HEM.

 

Vaktparaden inne på gården

Den här texten har tidigare varit publicerad på LSS-Partners facebook sida

 När jag nåddes av beskedet att drottning Elisabeth gått bort, kom ett barndomsminne upp till ytan. Det var så här. MIN mamma var min första ”personliga assistent” långt innan begreppet var uppfunnet. Frågan man kan ställa sig är naturligtvis, när var hon mamma och när var hon assistent. Det var en glidande skala. Ju äldre jag blev, desto mer assistent blev hon. JAG kommer fortfarande ihåg första gången jag upplevde att hon agerade som hjälpare i första hand och förälder i andra. UNDER första hälften av 1970 talet arbetade min pappa i England. Det gick så långt och han trivdes så bra att mina föräldrar på allvar funderade på att flytta dit på heltid. Jag tror att de ville testa. MIN mamma tog en långsemester och vi var i England 2 månader under sommaren 1971. Vi fick låna en lägenhet i södra London och förmiddagarna ägnade mamma åt att vara just morsa, men eftermiddagarna ägnade hon åt mig och mina intressen. Vi var i parker och rodde roddbåtar i små dammar. Vi gick över gator bara för att jag var så fascinerad av skolpolisen, ofta äldre kvinnor och män som hade rätt att stoppa trafiken när ett barn skulle gå över gatan. Jag tyckte att det var så spännande med dessa levande trafikljus att jag fick min mor att välja just övergångsställen där det stod skolpoliser och vakade över skolbarnens säkerhet. De hade inte något emot att stoppa trafiken för en liten rödhårig kille i rullstol. Kanske ett par extra gånger till och med. Som förälder tyckte säkert min mor att det var lite pinsamt. Men hon förstod att det gav mig mycket nöje. En annan sak som jag tyckte var roligt som 10 – 11 åring var att gå på museum. Jag vet inte hur många museer vi var på, den sommaren.  Min mamma var i och för sig historiskt intresserad men att gå med mig på museer, är tålamodsprövande för vem som helst även idag. Jag stannar alltid nästan vid varje monter och skall titta så detaljerat jag överhuvudtaget kan. Så var det då och så är det nu. MEN mina främsta minnen från den sommaren handlar faktiskt inte om min mors stapplande steg in i tankesättet som personlig assistent. Utan handlar om när vi som familj turistade I London och skulle se vaktavlösningen på Buckingham Palace. Jag, pappa och mamma, står utanför staketet och trängs med alla turister när en vakt ganska strängt sa till oss att komma med. Vi undrade naturligtvis vad vi hade gjort för fel, men han öppnade en grind och visade in oss på slottets innergård. Där stod en grupp med rullstolsburna ungdomar och väntade på pompan. Så vi såg vaktavlösningen på Buckingham Palace inifrån. Jag njöt av de röda uniformerna och min mor dreglade över de svartklädda långa officerarna. Hela familjen fick med sig ett minne för livet. Men utlandssvenskar blev vi aldrig. EN god vän till mig sa att personal byts ut men anhöriga finns kvar. Det är svårt att vara nära anhörig till en som mig med nedsatt rörelseförmåga. Det är en balansakt. För samtidigt som man vill att ens barn skall känna sig tryggt, gäller det att våga släppa taget om sin tonåring/unge vuxne eller vuxna barn. Många anhöriga framför allt funkis morsor lever i en verklighet där de alltid är reservutgången när den personliga assistansen inte fungerar. Det är ingen lätt roll att vara personlig assistent till vuxna barn. Många anhöriga är också ekonomiskt viktiga för sina barn, även när de nått vuxen ålder, då det ekonomiska tillskottet man kanske har möjlighet att ge är den är enda möjligheten för ens barn att få någon typ av guldkant på tillvaron.

HOS funkisföräldrar finns alltid oron. - Hur kommer det att gå när jag inte orkar längre. Som assistansbolag hoppas vi på LSS-Partner att vi i sådana lägen skall kunna vara ett stöd för våra kunder även om vi aldrig kan ersätta en bra anhörig relation

Sorgen i arv

Bloggvärldsbloggen har som tema sorg. Jag är naturligtvis med mina snart femtio år ganska redan varit utsatt för olika slags sorg i livet.. Jag har redan från tidiga år varit med att goda vänner dött i från mig. Jag har upplevt sorgen att förlora en förälder. Jag har upplevt övergivenheten och sorgen efter mina föräldrar då jag och andra barn låg och grät oss till sömns första natten efter sommarlovet på internatskolan.

Jag är född med en funktionsnedsättning - En cp-skada, den har aldrig gett mig någon större anledning till sorg. Jag är tvärtom säker på att den har gett mig ett intressantare liv än om jag hade varit utan den. Ändå är min livssorg nära knutet till min skada. Nämligen sorgen över mina föräldrars sorg över mitt funktionshinder- Min fars besvikelse över att få en son han inte kunde idrotta med en son som varken hade motorik eller logik att bygga modellbilar. Eller min mors sorg över att aldrig bli farmor. Hos mig har den sorgen förvandlats till en känsla av ständigt dåligt samvete och otillräcklighet gentemot mina föräldrar. Så ibland känner jag att jag skulle vilja vara till stöd för dagens CP-föräldrar och deras härliga ungar. Då skulle jag kanske kunna kompensera mina föräldrar för all sorg jag givit dem mitt i föräldraglädjen.