I natt fick jag nästan slag på en av min frus assistenter som helt enkelt sa nej när jag bad honom att släcka ljuset- Nejet fick mig att börja koka. Trots att jag förstod att han behövde arbetsljus. Men varför behöver han mer arbetsljus än de andra assistenterna så det kändes som om han ville mästra mig. Det är kanske orättvist tänkt men min reaktion blev snabb och hård och sedan kokade jag hela natten och kunde inte sova. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat begrava känslorna inom mig för att senare i dag analysera om jag behövde göra något åt situationen När man lever med en CP-skada så har man ofta också av någon anledning nära till känslorna något åt situationen. Glädje och sorg har alltid skarpa ytor. Ja man skulle kunna säga att det är lite manodepressivt eller helt enkelt att vi har lite svårt att hålla masken.
CP:n i sig själv gör mig aldrig deprimerad. Men när jag är neråt så blir allt som har med funktionsnedsättningen mycket svårare att hantera. Jag menar livets små nödvändigheter som sjukgymnastik, hjälpmedel - för att inte tala om den personliga assistansen, när man blir irriterad så avslöjar jag mig med hela kroppen och jag får kämpa med både kropp och sinne för att inte bli inpulsstyrd Det intressanta är att jag såg precis samma beteende hos min mamma när hon nyss hade fått sin stroke.
Jag kunde nästan ta på hennes känslor och jag fick mig också ett par oförtjänta utskällningar Några veckor senare var min mamma mer lik sig själv. Medan jag fortfarande reagerar pinsamt öppet när jag är stressad nere eller för den delen när jag har flyt. Kan någon inte lära mig hur man blir bättre på att hålla masken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar