När välgörenheten blir vardag har välfärden tappat mark

 

Håkan Högberg -CP Clever and Pretty

Det finns ögonblick som stannar kvar. Inte för att de är dramatiska, utan för att de visar hur ett samhälle förändras. Jag har två sådana minnen. Ett från Johannesburg. Ett från Stockholm. Båda handlar om vad som händer när rättigheter försvagas och välgörenhet tar deras plats.

När teorin mötte verkligheten

För drygt tjugo år sedan lyssnade jag på några socialhögskolestudenter som berättade om en resa till Johannesburg. De kom från en utbildning där sociala rättigheter var en självklar del av samhällsbygget. Trygghet skulle vara lagstadgad, inte bero på välvilja.

På plats mötte de något helt annat.

Kyrkans kvinnor stod inte och diskuterade policy eller system. De kokade soppa. De samlade in kläder. De ordnade sovplatser. De gjorde det som behövde göras för att människor inte skulle gå hungriga eller sova ute.

Det som skakade studenterna var inte att kyrkan gjorde allt detta. Det var att kyrkan behövde göra det.

I Sydafrika är kyrkan inte bara en religiös gemenskap. Den är också ett skyddsnät. Många är med i kyrkan för att staten inte går att lita på. Genom kyrkan kan man få stöd, både praktiskt och socialt. Det är en del av vardagen.

Det väcker en obekväm fråga: Är vi på väg åt samma håll i ett av världens mest sekulariserade länder?

Nitton år och rasande

Studenternas berättelse väckte ett eget minne hos mig. Jag var nitton år och gick på folkhögskola i Sköldinge. Under en studieresa till Stockholm såg jag en man i rullstol som satt och tiggde.

Det som slog mig var inte medlidande. Det var ilska. Inte mot honom, utan mot det samhälle som hade placerat honom där. Som person med funktionsnedsättning hade jag vuxit upp med berättelsen om hur människor kämpat för att lämna välgörenhetssamhället bakom sig. Ingen skulle längre behöva stå med mössan i handen. Stöd skulle följa av medborgarskap, inte av andras godtycke.

Mannen på gatan blev en symbol för något som gått fel. Ett modernt samhälle borde klara bättre. Det var min fasta övertygelse.

När jag tänker tillbaka slås jag av hur mycket som har förändrats. Inte bara i samhället, utan i mig.

Tiggaren som vardagsbild

För några veckor sedan gick jag förbi en äldre kvinna utanför min matbutik. Hon satt med en mugg framför sig. Situationen liknade den jag såg som nittonåring. Men min reaktion var helt annorlunda. Jag noterade henne snabbt och tänkte att jag inte hade kontanter.

Det var först senare obehaget kom.

Det mest oroande var inte att hon satt där. Det mest oroande var att jag inte längre reagerade. Det som en gång väckte vrede har blivit en del av vardagen. Och kanske är det så stora förändringar sker. Inte när vi byter åsikt, utan när vi vänjer oss vid sådant vi tidigare såg som oacceptabelt.

Den farliga anpassningen

Vi talar ofta om budgetar, skatter och prognoser. Men samhällen förändras sällan genom enskilda beslut. De förändras när människor justerar sina förväntningar.

Det som en gång var skandalöst blir normalt.

Det gäller även välfärdens reträtt.

Tiggande människor var en gång ett tecken på att samhällskontraktet brustit. I dag är de en del av stadsbilden. Matutdelningar och soppkök lyfts fram som fina exempel på solidaritet. Och ja, de är viktiga. Men deras ökande betydelse säger också något annat: att samhället lämnar över uppgifter som tidigare var offentliga skyldigheter.

Det sker inte genom stora ideologiska beslut. Det sker steg för steg.

• En verksamhet läggs ned.
• En ersättning urholkas.
• En myndighet får mindre resurser.
• En anhörig förväntas ta mer ansvar.
• En ideell organisation fyller luckan.

Efter några år framstår det nya läget som normalt.

Kyrkans paradox

Här hamnar kyrkan i en svår position. Diakonin är inte ett misslyckande. Den är en del av kyrkans kärna. När människor far illa ska kyrkan agera. Men problemet uppstår när samhället börjar förutsätta att kyrkan ska täcka upp.

Ett samhälle ska inte bedömas efter hur imponerande dess välgörenhet är. Det ska bedömas efter hur få som behöver den.

Varje matkasse är en viktig insats. Men den är också ett tecken på att någon inte fick den trygghet hon borde ha haft från början.

Och här kommer den politiska dimensionen in, även om jag inte tänker skriva någon valbroschyr. Det räcker att konstatera att olika partier har olika syn på välfärdens roll. Vissa talar om rättigheter. Andra talar om ansvar som ska flyttas från staten till civilsamhället. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för en politik som gör människor mer beroende av frivilliga insatser. Men jag tror att läsaren själv ser hur riktningen har förändrats de senaste åren.

Vi riskerar att acceptera det oacceptabla

Den största faran är inte att välfärden har problem. Den största faran är att vi vänjer oss vid dem.

Vi har blivit bra på att lindra utsatthet. Vi är sämre på att reagera över orsakerna.

Det var detta studenterna såg i Johannesburg. Ett samhälle där människor tvingades förlita sig på välgörenhet eftersom det offentliga abdikerat.

Frågan är enkel: Hur långt från den situationen är vi själva?

Vägen framåt

För varje år hamnar fler människor i mellanrummet mellan politikens löften och människors verklighet. Där står anhöriga, föreningar och församlingar redo att fånga upp dem som faller. Tack och lov för det.

Men deras växande betydelse är inget styrkebesked. Det är en varningssignal.

Kyrkan och civilsamhället ska finnas där när människor drabbas. Problemet uppstår när makthavare börjar betrakta deras insatser som en lösning i stället för en nödbroms.

Politiker talar gärna om civilsamhällets kraft. Betydligt mer sällan talar de om varför allt fler människor behöver den. Det är enklare att hylla volontärer än att ta ansvar för de beslut som gjort deras insatser nödvändiga.

Välgörenhet kan lindra nöd. Den kan aldrig ersätta rättigheter.

Tack och lov att kyrkor, föreningar och frivilliga finns. Men ett samhälle ska inte fungera därför att människor är snälla. Det ska fungera därför att ingen ska behöva vara beroende av andras välvilja för att få den trygghet som borde vara självklar.

Eller ännu hårdare som slutstöt:

Politiker älskar berättelser om civilsamhällets kraft. De borde vara betydligt mer bekymrade över varför den behövs. Varje matkasse som delas ut är en viktig handling av medmänsklighet. Men den är också ett kvitto på ett samhälle som inte längre lever upp till sina egna löften.

En augustinatt i Filipstad: Ett CP-barn blir fött

 

Av Håkan Högberg i juli 2020

Avskedet

Tåget rullade ut från Filipstad Västra. Perrongen lämnades i mörker. Kvar stod 22-åriga Emy i ett piskande augustiregn. Det kändes mer som senhöst än sommar. Mätaren visade bara två grader den här kvällen, den 21 augusti 1960. Emy drog kappan tätare om sig. Hon var fortfarande varm om kinderna efter avskedet. Lars-Erik, som bara var 21 år gammal, hade precis klivit på tåget. Han skulle åka tillbaka till sin tjänstgöring i lumpen. Nu var hon helt ensam när hon började gå vägen hem mot Skolgatan.

Men efter bara ett par kvarter började en plötslig, molande smärta. Den krampade ihop magen och strålade ut i ländryggen. Emy stannade till under en gatlykta. Hon tog ett djupt andetag och försökte hålla modet uppe. Tanken på förlossning fanns inte alls i hennes värld. Det var ju två hela månader kvar till oktober. Det måste vara det iskalla regnet och den hårda vinden som fick musklerna att protesta.

När hon väl lyckades ta sig hem och låsa upp dörren på Skolgatan föll hon nästan ihop av utmattning. Kappan var tung och genomblöt. Fötterna var stelfrusna. Inomhus, i den tysta lägenheten, blev smärtan outhärdlig. Det var en skärande eld på höger sida av buken. Den gjorde det omöjligt att stå rak. Det var då paniken slog rot. Det var inte kylan, och det kunde inte vara barnet. Det måste vara blindtarmen. Tanken på att den inflammerade blindtarmen kunde brista när som helst fick det att svindla för ögonen. Hennes fästman befann sig på ett tåg någonstans i natten. Han var helt oanträffbar. Hon insåg att hon måste hav läkarvård omedelbart.

Räddaren i nöden

Emy tvingade på sig de kalla, blöta skorna igen. Hon stapplade ut i skyfallet med sikte mot lasarettet. Vinden slet i henne när hon nådde bron över Skillerälven. Då högg det till så vådligt i magen att benen inte bar längre. Hon tvingades sjunka ner mot det blöta broräcket. Det svartnade för ögonen. Hon var sekunder från att svimma rakt ner på asfalten.

Då klyvs mörkret av två breda strålkastare. Det dova, tunga mullret från en V8-motor vibrerade i luften. En stor, glänsande Buick rullade upp på bron. Bildörren flög upp och en kille klev ut i regnet. Ansiktet sprack upp i igenkänning. Det var Inge-Bro, en av stans raggare och en kompis till henne.

”Men herregud Emy, hur är det fatt?” utbrast han och tog ett stadigt tag i hennes armar innan hon föll.

”Blindtarmen... jag tror den spricker”, lyckades hon haspla ur sig.

Inge-Bro tvekade inte en sekund. Han lyfte in henne i Buickens breda framsäte. Där slog doften av Wunderbaum och varm galoninteriör emot henne som en räddande oas av värme. Däcken grep tag i den blöta asfalten när den stora bilen gjorde en snabb U-sväng över bron. Motorn vrålade till. Inom loppet av några minuter sladdade dollargrinet upp framför akutingången på Filipstads lasarett. Inge-Bro bar in henne genom dörrarna. Han var helt övertygad om att han räddat sin kompis till en operationssal.

Men inne på akuten förvandlades allt till total förvåning. Istället för den jourhavande kirurg som Emy väntade sig, tillkallades en barnmorska. När hon lade sin hand på Emys stenhårda mage krävdes ingen lång undersökning. Det var ingen blindtarm. Det var ett barn som hade bestämt sig för att komma till världen, åtta veckor för tidigt. I journalen skrevs siffrorna 30+7, alltså vecka 31. Det blev en febril aktivitet i rummet. Filipstads lasarett saknade den medicinska utrustning som krävdes för ett så litet barn. Plötsligt fick precis alla väldigt bråttom.

Ambulans till Karlstad

Innan Emy hunnit förstå vad som hände låg hon i en ambulans på väg mot centrallasarettet i Karlstad. Inge-Bro stod kvar i ljuset från entrén, blöt i sin skinnpaj. Han såg efter henne i total förbluffning. Ambulansen dånade genom augustinatten längs de slingrande, regnvåta vägarna med Emy och en barnmorska som passagerare. Värkarna slet i Emys kropp med full kraft. Ambulansen nådde Karlstad vid elvatiden på kvällen. Under åtta långa timmar kämpade Emy i det främmande sjukhusrummet. Hon var helt ensam i en främmande stad. Hennes fästman sov på en kasern någonstans, helt ovetande om dramat.

Klockan sju morgonen efter, den 22 augusti 1960, föddes jag.

Men rummet fylldes inte av det befriande, gälla ljudet av ett barnskrik. Det blev helt tyst. Ingen läkare hade ens hunnit fram till sängen. Barnmorskan stod ensam med en alldeles för liten, livlös kropp i sina händer. Jag var inte rosig och varm, utan alldeles blå.

I den tystnaden slog paniken ner i rummet. Emy såg hur sköterskornas kliniska rutiner i ett slag byttes ut mot febril, skräckslagen brådska. Utan ett ord till henne, utan en sekunds förklaring, slet de mig till sig och rusade ut genom dörrarna. Det blev ingen varm mjuk kropp mot hennes bröst. Inga tårar av lättnad. De flydde med mig som om de bar på stulet gods. Kvar i sängen låg Emy med tomma armar och ekot av de snabba stegen i korridoren.

Kuvös och separation

Jag låstes in i en varm glaskub. Den var 1960-talets medicinska underverk. En kuvös. Men för mamma Emy blev den en symbol för en outhärdlig separation. Vid den här tiden dominerades vården av en nästan militant renlighetsiver. Bakterier var den osynlige fienden. Föräldrar betraktades som farliga smittohärdar. Tanken på hudnära kontakt existerade inte.

Varje fiber i Emys kropp, hela hennes moderliga instinkt, skrek åt henne att öppna luckan. Hon ville lyfta upp sin lilla pojke och hålla honom tätt, tätt intill sig för att ge honom värme. Men vitrockarna sa något annat. Deras ord var lag, och deras blickar var kalla. De motade bort hennes händer. Allt skedde sterilt, mekaniskt och utom räckhåll för henne.

Genom det tjocka glaset kunde hon bara se på när sköterskorna matade min svaga kropp med en pipett. Ibland drog de ner en tunn sondslang i min hals. Man övervakade syretillförseln med millimeterprecision. Det var en livsviktig balansgång. Man hade nämligen nyligen upptäckt att för höga syrehalter i kuvöserna kunde göra de för tidigt födda barnen blinda.

Sjukhusets regler var lika obevekliga som augustiregnet. När Emy skrevs ut efter några dagar tvingades hon åka de sex milen hem till Filipstad ensam. De två månaderna som följde blev en lång, utdragen tortyr. Om inte någon av hennes bröder hade möjlighet att köra henne, var hon hänvisad till att resa själv. Då fick hon sitta och skaka på bussen eller den skramlande rälsbussen hela den tunga vägen till Karlstad och tillbaka. Resorna tog timmar. För varje mil växte tomheten i bröstet. Det blev en omöjlig ekvation. Avståndet och de strikt begränsade besökstiderna gjorde att besöken blev smärtsamt glesa.

När hon väl kom fram fick hon och pappa stå som främlingar och titta på mig genom glasrutan. Att få dofta på sitt eget barn, att få stryka en hand över den fjuniga hjässan, var strängt förbjudet. Lagen bar vit rock, och glaset mellan dem var absolut.

 Hemkomsten

Men i oktober, när de två månaderna äntligen hade gått, kom dagen för den stora hemresan. Jag hade uppnått den magiska utskrivningsvikten. Jag ansågs tillräckligt stark för att möta världen utanför lasarettets sterila bubbla. Eftersom pappa fortfarande gjorde sin militärtjänstgöring i lumpen, fick mamma sällskap av en av mina morbröder. Han körde ner till Karlstad för att hämta oss. Det var en obeskrivlig känsla för mamma att äntligen få lyfta upp mig ur kuvösen. Hon fick känna min hud mot sin och ta med mig hem på riktigt.

 

Hemma på Skolgatan väntade mormor. Eftersom allt hade gått så fort i augusti hade ingen hunnit köpa någon riktig spjälsäng. Men mormor hade löst det med den tidens varma, praktiska uppfinningsrikedom. Mitt i rummet stod en fin, flätad tvättkorg. Den hade hon omsorgsfullt bäddat i ordning med en liten madrass, mjuka lakan och filtar. Det blev min allra första trygga sovplats i världen.

Efter den dramatiska augustikvällen med två graders kyla, förvärkar i ösregnet på bron, Inge-Bros Buick och månaderna bakom kuvösens glas, var cirkeln äntligen sluten. Jag var hemma i Filipstad. Jag var omgiven av en familj som hade längtat efter mig sedan den allra första sekunden.

Om någpn som läser detta och ser biografiska fel. Jag har så gott jag kunnat återgett Emys berättelse

AI-verktyg Jag har använt AI för redigering och korrektur av denna text. Eventuella bilder har tagits fram med stöd av AI-baserade verktyg. Jag ansvarar för textens och bildens innehåll.

 

Maria Johansson och riksdagens glastak

Den här texten skickade jag in till DN och GP för några veckor sedan, De tog inte in den. Blev ganska förvånad för GP brukar inte refusera mina insändare så nu överlåter jag till er att svara på frågan Hade drakarna rätt eller är texten värd att spridas

Av Håkan Högberg, maj 2026 och uppdaterad juli 2026

Den kompetenta men osynliga ledaren

Varför finns det så få politiker i Sverige som är öppna med sina funktionsnedsättningar på nationell nivå? I kommuner och regioner finns exempel, men i riksdag och regering är frånvaron påfallande. De enda som brukar nämnas på hög nivå är David Lega och, längre tillbaka, Bengt Lindqvist. Sedan dess har det varit tyst.

Detta är anmärkningsvärt för ett land som ser sig som ett föredöme inom jämlikhet. Frånvaron beror knappast på brist på kompetens; det kryllar av erfarna ledare med normbrytande funktionsnedsättningar inom civilsamhället. Ändå når de sällan valbara platser.

Maria Johansson

Ett belysande exempel är Maria Johansson – folkrörelseförankrad, liberal feminist och profilerad funktionsrättsaktivist. Hennes arbete präglas av ideologisk skärpa och praktisk erfarenhet kring självbestämmande och mänskliga rättigheter. Kort sagt: hon är en person man rimligen borde ha sett i riksdagen.

Maria Johansson fd. liberal politiker Foto Samhall.se

Systemfelet och partierna

Att hon aldrig tog steget dit blottar hur partierna fungerar. De beskrivs ofta som öppna system där meriter är styrande, men vägen till makt går genom slutna nomineringsprocesser och informella nätverk. Det är där glastaket blir synligt.

Problemet är systemiskt och delas av hela det politiska spektrumet. Samtliga partier har en dålig representation från den femtedel av befolkningen som lever med någon form av funktionsnedsättning. Att lyfta just Liberalerna – partiet där Maria Johansson under många år var aktiv – beror på kontrasten mellan deras stolta historiska arv i dessa frågor och den faktiska utväxlingen i personvalen. Även i en organisation som på pappret var en ideal arena nådde hon aldrig positioner som matchade hennes kompetens.

Kontrasten blir tydlig vid en jämförelse med Barbro Westerholms återkomst i rikspolitiken, som skedde med ett tydligt mandat uppifrån direkt till listtoppen. Även om Westerholm utmanade åldersnormerna, hade hon partiledningens etablerade förtroende och passade in i förväntningarna på den "starka, friska kroppen". Skillnaden låg inte i engagemang eller kapacitet, utan i vem partiledningen på förhand ansåg vara ett ”säkert kort”.

Normen om den ”starka” kroppen som politiskt kapital

I politiken fungerar kroppen som markör; den ska signalera styrka, uthållighet och normalitet. Den som avviker riskerar att ses som en riskfaktor i stället för en bärare av värdefull erfarenhet. Det finns i dag riksdagsledamöter som döljer sina funktionsnedsättningar av rädsla för att förlora förtroende och karriärmöjligheter i ett system där avvikelse kostar.

Det dubbla glastaket

De få politiker som nått den nationella toppen med en öppen funktionsnedsättning är män. Maria Johansson är kvinna. Det är rimligt att fråga sig om det finns ett dubbelt glastak. Kanske krävs en maskulint kodad ”kämparanda” för att accepteras som ledare med en funktionsnedsättning? För en kvinna är vägen smalare, då hon möter både traditionella könsnormer och föreställningar om den bräckliga kroppen.

”The American Dream” vs. den svenska välfärdsstaten

I USA har senator Tammy Duckworth, som förlorade båda benen i Irakkriget, integrerat sin funktionsnedsättning i sin politiska persona som veteran och överlevare. Partiet ser inte hennes kropp som ett problem, utan som ett bevis på hennes styrka.

Kontrasten till Sverige är smärtsam. Det amerikanska personvalssystemet tillåter kandidater att bygga egna plattformar, medan svenska partier fungerar som grindvakter. Avgörandet sker i valberedningarna, inte i väljarnas händer.

Slutsats: Ett glastak av fördomar och struktur

Det är dags att sluta se funktionsnedsättning som ett särintresse och i stället se det som en del av den mänskliga bredden. Maria Johanssons resa visar att kompetens inte räcker när de informella strukturerna kräver en kropp som inte väcker frågor. Genom att hålla dörren stängd går svensk politik miste om en enorm erfarenhetsbank.

Att riksdagsledamöter döljer sina funktionsnedsättningar är ett underbetyg till vår demokrati och cementerar bilden av att politik kräver en "perfekt" kropp. Men politisk styrka handlar inte om hur man kliver upp i en talarstol, utan om vad man säger när man väl står där.

Om partierna menar allvar med sin inkludering måste de våga nominera kandidater som Maria Johansson – inte av medlidande, utan för att deras erfarenhet av att navigera i en ojämlik värld är precis den sortens ledarskap en modern demokrati behöver. 

Texten har redigerats med hjälp av AI verktyg men innehållet är helt författarens © Håkan Högberg

Betraktelse: Sänd mig

Det här är en lätt bearbetad text baserad på ett manus till en betraktelse jag höll i Majornakyrkan den 5 juli 2026.

Vem ser jag när jag ser på mig själv?

När jag ser på mig själv, eller känner efter i kroppen, så kan det dyka upp en ganska krass tanke.

Jag tittar på mig själv: en man på 66 år, med lite för högt BMI, som sitter i en Permobil. Och sanningen är den att jag faktiskt aldrig under hela mitt liv har kunnat använda apostlahästarna.

Blicken i spegeln och vardagens krassa tanke

Den där krassa tanken landar ofta mitt i det mest vardagliga. Eftersom jag har personlig assistans är jag beroende av andra för nästan allt. Det kan vara en helt vanlig tisdag, och jag måste be om hjälp med att klä på mig, att äta, eller att flytta en kaffekopp. I de stunderna kan en trötthet skölja över mig. Tanken slår rot: ”Gud, vad jag kräver mycket utrymme. Jag bara tar och tar, men vad ger jag egentligen tillbaka?” Man känner att man helt enkelt inte räcker till som medmänniska när man alltid är den som tar emot.

Men till min förvåning upptäcker jag att människor runt omkring mig tycker om mig trots att jag är besvärlig, grinig och som min mamma skulle uttrycka det: utgapig. Det krävs inga storslagna gester för att förstå det. Vi delar ett helt vanligt skratt mitt i allt det praktiska. Mitt i min hjälplöshet upptäcker jag, till min egen förvåning, och kanske också till andras, att jag faktiskt betyder något för dem.

Heliga Birgittas utmaning

Det är i det där spänningsfältet – mellan min egen känsla av otillräcklighet och den kärlek jag ändå möter – som en viss bön blir levande. Det är den heliga Birgittas välkända bön, som jag tror att många av oss har burit med oss genom åren. Den lyder helt enkelt:

”Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den.”

Det är en utmanande bön.

Den delade otillräckligheten

För vet ni vad det fina är? Den där känslan av att inte räcka till för att vandra Guds väg – den där otillräckliga självbilden som jag känner i min stol – den delar jag nog med nästan alla som sitter här i kyrkan idag. Du behöver inte sitta i en Permobil för att tveka inför den bönen.

Vi bär på den allihop, oavsett om vi är unga eller gamla, män eller kvinnor, och oavsett om vi rullar fram på hjul eller går på egna ben. Vi ser våra egna begränsningar, våra egna mänskliga knasigheter och brister, och tänker: ”Gud får nog sända någon annan. Någon som är lite bättre, lite helare, lite mer lyckad än jag.” Vi glömmer bort att vi faktiskt betyder något för andra, precis som vi är.

Gänget han sänder

Men om vi öppnar söndagens bibeltexter och tittar på vilka det är Jesus faktiskt kallar och sänder, så spricker den där bilden av den perfekte budbäraren ganska omgående.

I dagens evangelietext möter vi Jesus när han väljer ut sina tolv närmaste apostlar. Ordet apostel betyder helt enkelt ”utsänd” eller ”budbärare”. Men titta på det gäng han plockar ihop på berget. Det är en minst sagt brokig skara.

Han väljer inte ut tidens teologiska elit. Han tar några slitna fiskare från sjön. Han tar Petrus, en man full av tvivel, som ena stunden lovade stordåd och i nästa stund sjönk som en sten i vågorna, han tar Matteus, en tullindrivare.

Och tänk på den som kanske blev den störste aposteln av dem alla: Paulus. Vi tänker ofta på honom som stark och handlingskraftig, men i Apostlagärningarna möter vi en scen där han tvingas fly från Damaskus. Han sätts i en korg och firas ner längs stadsmuren i skydd av mörkret. Där sitter han, kyrkans store ledare, helt passiv i en repkorg – helt utlämnad och beroende av att andra håller i repen och bär honom. Han kunde inte ta ett enda steg själv i den stunden. Ändå var han sänd.

Så skulle en sommarandakt i Majornakyrkan kunna se ut.

Gud rustar den som svarar

Det är slående: Gud väntar aldrig på att vi ska bli perfekta, färdiga eller ”rätt utrustade” enligt världens måttstock.

Gud kallar inte den som är bäst rustad – Gud rustar den som svarar. Det handlar inte om vad du kan prestera med dina egna ben eller armar, utan om vad som kan hända genom din närvaro.

Vi är ofta inte ens medvetna om att vi är sända på den där vägen vi bad om. Den där envisa tanken att ringa en vän, att lyssna på en granne, eller att bara sitta kvar i någon annans sorg eller glädje – det är en sändning.

Det sker mitt i vardagen, utan trumpeter. Det sker genom människor som, precis som du och jag, ofta bär på tvivel men som ändå betyder allt för någon annan i just den stunden.

Våga lita på svaret

Du behöver inte ha ett fläckfritt CV, en perfekt kropp eller en outsinlig energi för att vara sänd. Att vi är här idag, att vi bär på Birgittas bön och en längtan efter riktning, är en kallelse i sig.

Så när du ber om att få se Guds väg – våga lita på svaret.

Om Gud frågar: ”Vem ska jag sända?”, så behöver vi inte hoppa upp och göra stordåd. Vi behöver bara svara, precis där vi sitter, med den livserfarenhet och den kropp vi har.

Vardagens apostlar

Så för att knyta ihop säcken. Vi kanske känner oss som Paulus i den där repkorgen ibland. Särskilt på en helt vanlig tisdag, när vi är helt beroende av att andra bär oss och hjälper oss med det praktiska. Det är lätt att tänka att en människa i en korg, eller i en Permobil, inte kan vara till någon nytta. Att vi är för begränsade, för griniga eller för utgapig.

Men sanningen är ju den att vi är alla vardagens apostlar. Vi är alla utsända budbärare, mitt i våra vanliga liv. Och Guds ande är inte begränsad av muskler eller steglängd. Gud älskar oss precis så knasiga och hjälplösa som vi är – och till vår förvåning använder han oss ändå.

Kanske är det just från min plats – i ögonhöjd med världen från min stol, och från din plats där du sitter i bänken – som Guds kärlek bäst kan bli synlig...

Amen

Jag har använt mig av AI hjälpmedel för att redigera texten och ta fram en ilustration men texten är min.

16. Kärkens pris och tröst: Förlåtelse

 

Jer. 31:13

 

 

Vi dansar,

som om staden redan har öppnat sina portar

Vi gläds,

som om döden är besegrad

 som om sorgen knappt är ett minne.

Vi är alla Israels folk,

och får ta del av den grönskande öknen

Sådan är hans kärlek, som ett blommande modershjärta är Herrens kärlek

15.Kärkens pris och tröst Som ett barn

 

Luk 18:15-30

När du var liten, och självklar

Var ingen lika stark som Far

 Och ingen smart som Mor

Ni var en treenighet en helhet

 

När du blev större,

 blev världen mer greppbar

Du började se dig som dig

 din pappa som din pappa

  din mamma var din mamma

Ni var inte längre ett

 

I världen där utanför

Mätte du dina krafter

Men kom alltid hem,

Till skydd och kärlek

 Du såg dina föräldrar

I mänskliga drag 

deras mänsklighet skrämde

Ett svek som tvingade dig till ansvar

Ett svek som gav dig insikt

 om din och allas ensamhet

Du sökte din flock undan ensamheten,

Du sökte din människa, bland alla människor,

Som planeter möttes era hjärtan då och då

Sakta finner du din stam.

 Sakta lyssnar du i vinden

förhoppningsvis innan du når dödsskuggans dal

hör du fädernas far,

mödrarnas mor

och förstår att under hennes vingars kärlek

är du åter självklar

 

14. Kärlekens pris och tröst Den sista arbetaren

ag började skriva den här diktsamlingen när oron i världen varlden blev påtaglig och ett fullskaligt krig närsgårds. Från början hade jag tänkt att jag skulle försöka undvika att använda stororden till ex att i stället för att använda fräls oss skulle jag använda rädda oss. Jag lyckades kanske inte fullt ut men jag hoppas att dikterna skall träffa någras hjärtan, Guds rike skall komma, men är änd¨här. Den siste ska bli den första Gud är, har varit och kommer

Luk 17:20-34 Copilot 2025 © Håkan Högberg

 

 Luk 17:20-34

Vi lever där,

 nästan som turister,

i riket som är här

som skall komma

 

Är korta stunder i landet

 får träffa mästaren

Han märker oss för livet

Ofta ör riket nära, i dödsskuggans dal

Den sista arbetaren…