Vem ser jag när jag ser på mig själv?
När jag ser på mig själv, eller känner efter i kroppen, så kan det dyka upp en ganska krass tanke.
Jag tittar på mig själv: en man på 66 år, med lite för högt BMI, som sitter i en Permobil. Och sanningen är den att jag faktiskt aldrig under hela mitt liv har kunnat använda apostlahästarna.
Blicken i spegeln och vardagens krassa tanke
Den där krassa tanken landar ofta mitt i det mest vardagliga. Eftersom jag har personlig assistans är jag beroende av andra för nästan allt. Det kan vara en helt vanlig tisdag, och jag måste be om hjälp med att klä på mig, att äta, eller att flytta en kaffekopp. I de stunderna kan en trötthet skölja över mig. Tanken slår rot: ”Gud, vad jag kräver mycket utrymme. Jag bara tar och tar, men vad ger jag egentligen tillbaka?” Man känner att man helt enkelt inte räcker till som medmänniska när man alltid är den som tar emot.
Men till min förvåning upptäcker jag att människor runt omkring mig tycker om mig trots att jag är besvärlig, grinig och som min mamma skulle uttrycka det: utgapig. Det krävs inga storslagna gester för att förstå det. Vi delar ett helt vanligt skratt mitt i allt det praktiska. Mitt i min hjälplöshet upptäcker jag, till min egen förvåning, och kanske också till andras, att jag faktiskt betyder något för dem.
Heliga Birgittas utmaning
Det är i det där spänningsfältet – mellan min egen känsla av otillräcklighet och den kärlek jag ändå möter – som en viss bön blir levande. Det är den heliga Birgittas välkända bön, som jag tror att många av oss har burit med oss genom åren. Den lyder helt enkelt:
”Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den.”
Det är en utmanande bön.
Den delade otillräckligheten
För vet ni vad det fina är? Den där känslan av att inte räcka till för att vandra Guds väg – den där otillräckliga självbilden som jag känner i min stol – den delar jag nog med nästan alla som sitter här i kyrkan idag. Du behöver inte sitta i en Permobil för att tveka inför den bönen.
Vi bär på den allihop, oavsett om vi är unga eller gamla, män eller kvinnor, och oavsett om vi rullar fram på hjul eller går på egna ben. Vi ser våra egna begränsningar, våra egna mänskliga knasigheter och brister, och tänker: ”Gud får nog sända någon annan. Någon som är lite bättre, lite helare, lite mer lyckad än jag.” Vi glömmer bort att vi faktiskt betyder något för andra, precis som vi är.
Gänget han sänder
Men om vi öppnar söndagens bibeltexter och tittar på vilka det är Jesus faktiskt kallar och sänder, så spricker den där bilden av den perfekte budbäraren ganska omgående.
I dagens evangelietext möter vi Jesus när han väljer ut sina tolv närmaste apostlar. Ordet apostel betyder helt enkelt ”utsänd” eller ”budbärare”. Men titta på det gäng han plockar ihop på berget. Det är en minst sagt brokig skara.
Han väljer inte ut tidens teologiska elit. Han tar några slitna fiskare från sjön. Han tar Petrus, en man full av tvivel, som ena stunden lovade stordåd och i nästa stund sjönk som en sten i vågorna, han tar Matteus, en tullindrivare.
Och tänk på den som kanske blev den störste aposteln av dem alla: Paulus. Vi tänker ofta på honom som stark och handlingskraftig, men i Apostlagärningarna möter vi en scen där han tvingas fly från Damaskus. Han sätts i en korg och firas ner längs stadsmuren i skydd av mörkret. Där sitter han, kyrkans store ledare, helt passiv i en repkorg – helt utlämnad och beroende av att andra håller i repen och bär honom. Han kunde inte ta ett enda steg själv i den stunden. Ändå var han sänd.
 |
| Så skulle en sommarandakt i Majornakyrkan kunna se ut. |
Gud rustar den som svarar
Det är slående: Gud väntar aldrig på att vi ska bli perfekta, färdiga eller ”rätt utrustade” enligt världens måttstock.
Gud kallar inte den som är bäst rustad – Gud rustar den som svarar. Det handlar inte om vad du kan prestera med dina egna ben eller armar, utan om vad som kan hända genom din närvaro.
Vi är ofta inte ens medvetna om att vi är sända på den där vägen vi bad om. Den där envisa tanken att ringa en vän, att lyssna på en granne, eller att bara sitta kvar i någon annans sorg eller glädje – det är en sändning.
Det sker mitt i vardagen, utan trumpeter. Det sker genom människor som, precis som du och jag, ofta bär på tvivel men som ändå betyder allt för någon annan i just den stunden.
Våga lita på svaret
Du behöver inte ha ett fläckfritt CV, en perfekt kropp eller en outsinlig energi för att vara sänd. Att vi är här idag, att vi bär på Birgittas bön och en längtan efter riktning, är en kallelse i sig.
Så när du ber om att få se Guds väg – våga lita på svaret.
Om Gud frågar: ”Vem ska jag sända?”, så behöver vi inte hoppa upp och göra stordåd. Vi behöver bara svara, precis där vi sitter, med den livserfarenhet och den kropp vi har.
Vardagens apostlar
Så för att knyta ihop säcken. Vi kanske känner oss som Paulus i den där repkorgen ibland. Särskilt på en helt vanlig tisdag, när vi är helt beroende av att andra bär oss och hjälper oss med det praktiska. Det är lätt att tänka att en människa i en korg, eller i en Permobil, inte kan vara till någon nytta. Att vi är för begränsade, för griniga eller för utgapig.
Men sanningen är ju den att vi är alla vardagens apostlar. Vi är alla utsända budbärare, mitt i våra vanliga liv. Och Guds ande är inte begränsad av muskler eller steglängd. Gud älskar oss precis så knasiga och hjälplösa som vi är – och till vår förvåning använder han oss ändå.
Kanske är det just från min plats – i ögonhöjd med världen från min stol, och från din plats där du sitter i bänken – som Guds kärlek bäst kan bli synlig...
Amen
Jag har använt mig av AI hjälpmedel för att redigera texten och ta fram en ilustration men texten är min.
