 |
| Personerna på bilden är inte identiska med personerna i texten |
Vi här på LSS-Partner vet att
personlig assistans räddar liv. Jag tänker på tjejtjusaren Conny. Jag saknar
honom fortfarande. Vi var internatskolekompisar Conny och jag. Trots att han
aldrig sa ett ord och jag hade svårt att hålla tyst, från den stunden jag
vaknade till den stunden jag slog igen ögonen på kvällen, trivdes vi ihop han
och jag. Ett skäl till detta var att vi var värmlänningar som helt ofrivilligt
hade hamnat på internatskola I Göteborg. (Bräcke Östergård) Bara för att Conny inte
talade, så stod han verkligen inte utan kommunikation. Han kommunicerade med
sina ögon och vi barn förstod honom bättre än vad de flesta i personalen
gjorde. Han var spastisk (ofrivilliga rörelser) i hela kroppen och behövde
hjälp med allt. Det vae de här barnen som hade det svårast på 60 och 70 talets
institutioner för barn med nedsatt rörelseförmåga. Även om vi barn som hade det
lättare med både rörlighet och kommunikation var de som förstod Conny bäst,
måste livet varit ganska ensamt för honom. Stora delar av sin lektid låg han på
en gymnastikmatta helt ensam och väntade på att någon av oss ungar eller att någon
från personalen skulle gira förbi och prata en stund. Jag och Conny trivdes
tillsammans men kom Ulrika till mattan stod jag mig slätt i konkurrensen. För Connys
del så blev livet också mycket trevligare om tant Elisabeth kom förbi. Tant,
kallade vi barn all personal som jobbade med att ta hand om oss praktiskt. Tant
Elisabeth var nog strax över 20 och konkurrensen om hennes gunst var hård bland
oss småpojkar. Det var på något sätt så att från den populära personalen ville
man gärna få uppmärksamhet på ett sätt som på något sätt låg lite utanför den
professionella uppmärksamheten. Jag tror att vi helt enkelt vill det bli
älskade för vår egen skull. Som vuxen gläder det mig att just Elisabeth hade en
extra soft point för Conny. Det var bra för honom som barn, men det var också
bra för hans självförtroende. Vi började naturligtvis kalla Conny för
tjejtjusaren. Ett smeknamn han behöll hela sitt liv. Men alla tanterna var inte
som Elisabeth. Många blev frustrerade när de skulle hjälpa dem av oss som var
mest spastiska. Man tog hårt i barnen. när man skulle klä på, klä av. Bad blev
en löpande band process som inte hade så mycket med njutning och lek att göra. Jobbigast
var ofta måltidssituationen, man hade som personal kanske en timme på sig. Då skulle man hinna hjälpa alla barnen så att
vi hann äta och gå på toa. Även vi som kunde äta själva behövde ju ofta hjälp
att dela maten och ibland kanske också övertygas om att vi skulle äta. Till
detta kom barnen som behövde ”matas”. Conny och jag tappade kontakten när jag l
lämnade Bräcke som 9 åring och flyttade till en liknande internatskola I
Östergötland. Efter det träffades inte vi på 7 år. När vi träffades igen var Conny
sig lik, Han talade inte, men kommunicerade desto mer. Vi befann oss på ett
träningsläger anordnat av RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) En dag
vägrade Conny helt sonika att medverka på morgonens grupp gympa. Jag kollade in
Conny och förstod genast var problemet låg. Vi skulle rulla sida till sida. En
av Connys mästargrenar. men han hade 2 söta ungdomar som sina medhjälpare och
de stod på huk framför honom. Så jag sa till tjejerna att flytta sig till
baksidan av hans rygg. Gisses vad snabbt tjejtjusaren vänder sig om och
tjejerna fattade galoppen och flyttade sig så att han behövde vända sig om för
att se dem. Det lägret var den sista gången jag träffade Conny. 7 år senare var
han död. Han hade lunginflammation och undernäring. Lunginflammation och
undernäring är nämligen vanliga dödsorsaker för spastiker av Connys modell runt
om i världen. Orsaken är att man inte har tid att assistera med mat på det sätt
som man behöver. Man får alltså inte i sig tillräckligt med näring och
tidspressen gör att man ofta sväljer fel. Dödstalen har sjunkit här i Sverige
efter 1994 mycket tack vare den personliga assistansen.
