Av Håkan Högberg i juli 2020
Avskedet
Tåget rullade ut från Filipstad Västra. Perrongen lämnades i
mörker. Kvar stod 22-åriga Emy i ett piskande augustiregn. Det kändes mer som
senhöst än sommar. Mätaren visade bara två grader den här kvällen, den 21
augusti 1960. Emy drog kappan tätare om sig. Hon var fortfarande varm om
kinderna efter avskedet. Lars-Erik, som bara var 21 år gammal, hade precis
klivit på tåget. Han skulle åka tillbaka till sin tjänstgöring i lumpen. Nu var
hon helt ensam när hon började gå vägen hem mot Skolgatan.
Men efter bara ett par kvarter började en plötslig, molande
smärta. Den krampade ihop magen och strålade ut i ländryggen. Emy stannade till
under en gatlykta. Hon tog ett djupt andetag och försökte hålla modet uppe.
Tanken på förlossning fanns inte alls i hennes värld. Det var ju två hela
månader kvar till oktober. Det måste vara det iskalla regnet och den hårda
vinden som fick musklerna att protesta.
När hon väl lyckades ta sig hem och låsa upp dörren på
Skolgatan föll hon nästan ihop av utmattning. Kappan var tung och genomblöt.
Fötterna var stelfrusna. Inomhus, i den tysta lägenheten, blev smärtan
outhärdlig. Det var en skärande eld på höger sida av buken. Den gjorde det
omöjligt att stå rak. Det var då paniken slog rot. Det var inte kylan, och det
kunde inte vara barnet. Det måste vara blindtarmen. Tanken på att den
inflammerade blindtarmen kunde brista när som helst fick det att svindla för
ögonen. Hennes fästman befann sig på ett tåg någonstans i natten. Han var helt
oanträffbar. Hon insåg att hon måste hav läkarvård omedelbart.
Räddaren i nöden
Emy tvingade på sig de kalla, blöta skorna igen. Hon
stapplade ut i skyfallet med sikte mot lasarettet. Vinden slet i henne när hon
nådde bron över Skillerälven. Då högg det till så vådligt i magen att benen
inte bar längre. Hon tvingades sjunka ner mot det blöta broräcket. Det
svartnade för ögonen. Hon var sekunder från att svimma rakt ner på asfalten.
Då klyvs mörkret av två breda strålkastare. Det dova, tunga mullret från en
V8-motor vibrerade i luften. En stor, glänsande Buick rullade upp på bron.
Bildörren flög upp och en kille klev ut i regnet. Ansiktet sprack upp i
igenkänning. Det var Inge-Bro, en av stans raggare och en kompis till henne.
”Men herregud Emy, hur är det fatt?” utbrast han och tog ett
stadigt tag i hennes armar innan hon föll.
”Blindtarmen... jag tror den spricker”, lyckades hon haspla
ur sig.
Inge-Bro tvekade inte en sekund. Han lyfte in henne i
Buickens breda framsäte. Där slog doften av Wunderbaum och varm galoninteriör
emot henne som en räddande oas av värme. Däcken grep tag i den blöta asfalten
när den stora bilen gjorde en snabb U-sväng över bron. Motorn vrålade till.
Inom loppet av några minuter sladdade dollargrinet upp framför akutingången på
Filipstads lasarett. Inge-Bro bar in henne genom dörrarna. Han var helt
övertygad om att han räddat sin kompis till en operationssal.
Men inne på akuten förvandlades allt till total förvåning.
Istället för den jourhavande kirurg som Emy väntade sig, tillkallades en
barnmorska. När hon lade sin hand på Emys stenhårda mage krävdes ingen lång
undersökning. Det var ingen blindtarm. Det var ett barn som hade bestämt sig
för att komma till världen, åtta veckor för tidigt. I journalen skrevs
siffrorna 30+7, alltså vecka 31. Det blev en febril aktivitet i rummet.
Filipstads lasarett saknade den medicinska utrustning som krävdes för ett så
litet barn. Plötsligt fick precis alla väldigt bråttom.
Ambulans till Karlstad
Innan Emy hunnit förstå vad som hände låg hon i en ambulans
på väg mot centrallasarettet i Karlstad. Inge-Bro stod kvar i ljuset från
entrén, blöt i sin skinnpaj. Han såg efter henne i total förbluffning.
Ambulansen dånade genom augustinatten längs de slingrande, regnvåta vägarna med
Emy och en barnmorska som passagerare. Värkarna slet i Emys kropp med full
kraft. Ambulansen nådde Karlstad vid elvatiden på kvällen. Under åtta långa
timmar kämpade Emy i det främmande sjukhusrummet. Hon var helt ensam i en främmande
stad. Hennes fästman sov på en kasern någonstans, helt ovetande om dramat.
Klockan sju morgonen efter, den 22 augusti 1960, föddes jag.
Men rummet fylldes inte av det befriande, gälla ljudet av
ett barnskrik. Det blev helt tyst. Ingen läkare hade ens hunnit fram till
sängen. Barnmorskan stod ensam med en alldeles för liten, livlös kropp i sina
händer. Jag var inte rosig och varm, utan alldeles blå.
I den tystnaden slog paniken ner i rummet. Emy såg hur
sköterskornas kliniska rutiner i ett slag byttes ut mot febril, skräckslagen
brådska. Utan ett ord till henne, utan en sekunds förklaring, slet de mig till
sig och rusade ut genom dörrarna. Det blev ingen varm mjuk kropp mot hennes
bröst. Inga tårar av lättnad. De flydde med mig som om de bar på stulet gods.
Kvar i sängen låg Emy med tomma armar och ekot av de snabba stegen i
korridoren.
Kuvös och separation
Jag låstes in i en varm glaskub. Den var 1960-talets
medicinska underverk. En kuvös. Men för mamma Emy blev den en symbol för en
outhärdlig separation. Vid den här tiden dominerades vården av en nästan
militant renlighetsiver. Bakterier var den osynlige fienden. Föräldrar
betraktades som farliga smittohärdar. Tanken på hudnära kontakt existerade
inte.
Varje fiber i Emys kropp, hela hennes moderliga instinkt,
skrek åt henne att öppna luckan. Hon ville lyfta upp sin lilla pojke och hålla
honom tätt, tätt intill sig för att ge honom värme. Men vitrockarna sa något
annat. Deras ord var lag, och deras blickar var kalla. De motade bort hennes
händer. Allt skedde sterilt, mekaniskt och utom räckhåll för henne.
Genom det tjocka glaset kunde hon bara se på när
sköterskorna matade min svaga kropp med en pipett. Ibland drog de ner en tunn
sondslang i min hals. Man övervakade syretillförseln med millimeterprecision.
Det var en livsviktig balansgång. Man hade nämligen nyligen upptäckt att för
höga syrehalter i kuvöserna kunde göra de för tidigt födda barnen blinda.
Sjukhusets regler var lika obevekliga som augustiregnet. När
Emy skrevs ut efter några dagar tvingades hon åka de sex milen hem till
Filipstad ensam. De två månaderna som följde blev en lång, utdragen tortyr. Om
inte någon av hennes bröder hade möjlighet att köra henne, var hon hänvisad
till att resa själv. Då fick hon sitta och skaka på bussen eller den skramlande
rälsbussen hela den tunga vägen till Karlstad och tillbaka. Resorna tog timmar.
För varje mil växte tomheten i bröstet. Det blev en omöjlig ekvation. Avståndet
och de strikt begränsade besökstiderna gjorde att besöken blev smärtsamt glesa.
När hon väl kom fram fick hon och pappa stå som främlingar
och titta på mig genom glasrutan. Att få dofta på sitt eget barn, att få stryka
en hand över den fjuniga hjässan, var strängt förbjudet. Lagen bar vit rock,
och glaset mellan dem var absolut.
Men i oktober, när de två månaderna äntligen hade gått, kom
dagen för den stora hemresan. Jag hade uppnått den magiska utskrivningsvikten.
Jag ansågs tillräckligt stark för att möta världen utanför lasarettets sterila
bubbla. Eftersom pappa fortfarande gjorde sin militärtjänstgöring i lumpen,
fick mamma sällskap av en av mina morbröder. Han körde ner till Karlstad för
att hämta oss. Det var en obeskrivlig känsla för mamma att äntligen få lyfta
upp mig ur kuvösen. Hon fick känna min hud mot sin och ta med mig hem på
riktigt.
Hemma på Skolgatan väntade mormor. Eftersom allt hade gått
så fort i augusti hade ingen hunnit köpa någon riktig spjälsäng. Men mormor
hade löst det med den tidens varma, praktiska uppfinningsrikedom. Mitt i rummet
stod en fin, flätad tvättkorg. Den hade hon omsorgsfullt bäddat i ordning med
en liten madrass, mjuka lakan och filtar. Det blev min allra första trygga
sovplats i världen.
Efter den dramatiska augustikvällen med två graders kyla,
förvärkar i ösregnet på bron, Inge-Bros Buick och månaderna bakom kuvösens
glas, var cirkeln äntligen sluten. Jag var hemma i Filipstad. Jag var omgiven
av en familj som hade längtat efter mig sedan den allra första sekunden.
Om någpn som läser detta och ser biografiska fel. Jag har så gott jag kunnat återgett Emys berättelse
