| Håkan Högberg -CP Clever and Pretty |
Det finns
ögonblick som stannar kvar. Inte för att de är dramatiska, utan för att de
visar hur ett samhälle förändras. Jag har två sådana minnen. Ett från
Johannesburg. Ett från Stockholm. Båda handlar om vad som händer när
rättigheter försvagas och välgörenhet tar deras plats.
När teorin mötte verkligheten
För drygt tjugo
år sedan lyssnade jag på några socialhögskolestudenter som berättade om en resa
till Johannesburg. De kom från en utbildning där sociala rättigheter var en
självklar del av samhällsbygget. Trygghet skulle vara lagstadgad, inte bero på
välvilja.
På plats mötte
de något helt annat.
Kyrkans kvinnor
stod inte och diskuterade policy eller system. De kokade soppa. De samlade in
kläder. De ordnade sovplatser. De gjorde det som behövde göras för att
människor inte skulle gå hungriga eller sova ute.
Det som skakade
studenterna var inte att kyrkan gjorde allt detta. Det var att kyrkan behövde
göra det.
I Sydafrika är
kyrkan inte bara en religiös gemenskap. Den är också ett skyddsnät. Många är
med i kyrkan för att staten inte går att lita på. Genom kyrkan kan man få stöd,
både praktiskt och socialt. Det är en del av vardagen.
Det väcker en
obekväm fråga: Är vi på väg åt samma håll i ett av världens mest sekulariserade
länder?
Nitton år och rasande
Studenternas
berättelse väckte ett eget minne hos mig. Jag var nitton år och gick på
folkhögskola i Sköldinge. Under en studieresa till Stockholm såg jag en man i
rullstol som satt och tiggde.
Det som slog
mig var inte medlidande. Det var ilska. Inte mot honom, utan mot det samhälle
som hade placerat honom där. Som person med funktionsnedsättning hade jag vuxit
upp med berättelsen om hur människor kämpat för att lämna välgörenhetssamhället
bakom sig. Ingen skulle längre behöva stå med mössan i handen. Stöd skulle
följa av medborgarskap, inte av andras godtycke.
Mannen på gatan
blev en symbol för något som gått fel. Ett modernt samhälle borde klara bättre.
Det var min fasta övertygelse.
När jag tänker
tillbaka slås jag av hur mycket som har förändrats. Inte bara i samhället, utan
i mig.
Tiggaren som vardagsbild
För några
veckor sedan gick jag förbi en äldre kvinna utanför min matbutik. Hon satt med
en mugg framför sig. Situationen liknade den jag såg som nittonåring. Men min
reaktion var helt annorlunda. Jag noterade henne snabbt och tänkte att jag inte
hade kontanter.
Det var först
senare obehaget kom.
Det mest
oroande var inte att hon satt där. Det mest oroande var att jag inte längre
reagerade. Det som en gång väckte vrede har blivit en del av vardagen. Och
kanske är det så stora förändringar sker. Inte när vi byter åsikt, utan när vi
vänjer oss vid sådant vi tidigare såg som oacceptabelt.
Den farliga anpassningen
Vi talar ofta
om budgetar, skatter och prognoser. Men samhällen förändras sällan genom
enskilda beslut. De förändras när människor justerar sina förväntningar.
Det som en gång
var skandalöst blir normalt.
Det gäller även
välfärdens reträtt.
Tiggande
människor var en gång ett tecken på att samhällskontraktet brustit. I dag är de
en del av stadsbilden. Matutdelningar och soppkök lyfts fram som fina exempel
på solidaritet. Och ja, de är viktiga. Men deras ökande betydelse säger också
något annat: att samhället lämnar över uppgifter som tidigare var offentliga
skyldigheter.
Det sker inte
genom stora ideologiska beslut. Det sker steg för steg.
- En verksamhet läggs ned.
- En ersättning urholkas.
- En myndighet får mindre resurser.
- En anhörig förväntas ta mer ansvar.
- En ideell organisation fyller luckan.
Efter några år
framstår det nya läget som normalt.
Kyrkans paradox
Här hamnar
kyrkan i en svår position. Diakonin är inte ett misslyckande. Den är en del av
kyrkans kärna. När människor far illa ska kyrkan agera. Men problemet uppstår
när samhället börjar förutsätta att kyrkan ska täcka upp.
Ett samhälle
ska inte bedömas efter hur imponerande dess välgörenhet är. Det ska bedömas
efter hur få som behöver den.
Varje matkasse
är en viktig insats. Men den är också ett tecken på att någon inte fick den
trygghet hon borde ha haft från början.
Och här kommer
den politiska dimensionen in, även om jag inte tänker skriva någon valbroschyr.
Det räcker att konstatera att olika partier har olika syn på välfärdens roll.
Vissa talar om rättigheter. Andra talar om ansvar som ska flyttas från staten
till civilsamhället. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för en politik
som gör människor mer beroende av frivilliga insatser. Men jag tror att läsaren
själv ser hur riktningen har förändrats de senaste åren.
Vi riskerar att acceptera det oacceptabla
Den största
faran är inte att välfärden har problem. Den största faran är att vi vänjer oss
vid dem.
Vi har blivit
bra på att lindra utsatthet. Vi är sämre på att reagera över orsakerna.
Det var detta
studenterna såg i Johannesburg. Ett samhälle där människor tvingades förlita
sig på välgörenhet eftersom det offentliga abdikerat.
Frågan är
enkel: Hur långt från den situationen är vi själva?
Vägen framåt
För varje år hamnar fler människor i
mellanrummet mellan politikens löften och människors verklighet. Där står
anhöriga, föreningar och församlingar redo att fånga upp dem som faller. Tack
och lov för det.
Men deras växande betydelse är inget
styrkebesked. Det är en varningssignal.
Kyrkan och civilsamhället ska finnas där
när människor drabbas. Problemet uppstår när makthavare börjar betrakta deras
insatser som en lösning i stället för en nödbroms.
Politiker talar gärna om civilsamhällets
kraft. Betydligt mer sällan talar de om varför allt fler människor behöver den.
Det är enklare att hylla volontärer än att ta ansvar för de beslut som gjort
deras insatser nödvändiga.
Välgörenhet kan lindra nöd. Den kan
aldrig ersätta rättigheter.
Tack och lov att kyrkor, föreningar och
frivilliga finns. Men ett samhälle ska inte fungera därför att människor är
snälla. Det ska fungera därför att ingen ska behöva vara beroende av andras
välvilja för att få den trygghet som borde vara självklar.
Eller ännu hårdare som slutstöt:
Politiker älskar berättelser om
civilsamhällets kraft. De borde vara betydligt mer bekymrade över varför den
behövs. Varje matkasse som delas ut är en viktig handling av medmänsklighet.
Men den är också ett kvitto på ett samhälle som inte längre lever upp till sina
egna löften.