DHR måste lyssna och agera för att få medlemmar

DHR måste bli glasklara Vi agerar utifrån våra medlemmars berättelser som vi tar på allvar Det är dessa berättelser vi gör rättighetspolitik av. Hos DHR blir du som medlem hörd och blir mött med respekt. Utan medlemmar inget DHR och utan medlemmarnas berättelser/erfarenheter ingen rättighetspolitik

Det finns några debatter i Sht Svensk handikapptidskrift som är värda att notera Det är dels den debatt om medlemsvärvning som två funktionshinderforskare från Göteborg drog igång om hur vida lotter bör vara det främsta dragplåstret för att värva medlemmar för en funktionshinderorganisation. En annan debatt är den debatt om medlemsavgiften för dhr där han föreslår att organisationerna skulle göra sig av med sin personal för att minska behovet av intäkter från medlemmarna. Sant är att medlemsavgiften i DHR är för hög med tanke på att våra medlemmar till stor del tillhör fattigare delen av Sverige med en drygt 60% arbetslöshet och en inkomst som ligger under en medelinkomst från A-kassan. Ska våra presumtiva medlemmar tycka att det är värt att gå med i DHR måste vi ha något att erbjuda som går långt utöver en lott om jag värvar en medlem. Medlemskapet måste ge ett mervärde som är större än den uppoffring som avgiften faktiskt innebär för många medlemmar

Man värvar inga medlemmar genom lotter och man värvar inga medlemmar genom att försämra resurserna att bedriva verksamhet. DHR måste vara glasklart vårt uppdrag är att tillvarata och synliggöra rättigheter för människor med nedsatt rörelseförmåga måste vara glasklart. Detta uppdrag gäller dig som har en rörelsenedsättning oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. Sitter du på kåken och inte kan delta i kurser och andra aktiviteter på grund av din rörelsenedsättning så ska du veta att du har DHR bakom ryggen. Samma sak om du är 80 och inte kan komma ut och handla för att du inte kan få hjälp från hemtjänsten då måste DHR finnas där för dig också. Ibland är inte våra liv så där väldigt prydliga, ibland är vi kriminella, gamla dementa, eller också kanske vi är mitt i livet och känner att vi gång på gång kör huvudet i en cementvägg på grund av att ”makten” skiter i oss Var och hos vilka kan jag få bli mött med respekt och allvar. Var blir vår berättelse tagen på allvar. Jag hoppas att DHR tar våra berättelser på allvar och att vi medlemmar tillsammans kanaliserar dem vidare i ett rättighetspolitiskt arbete.