DHR måste lyssna och agera för att få medlemmar

DHR måste bli glasklara Vi agerar utifrån våra medlemmars berättelser som vi tar på allvar Det är dessa berättelser vi gör rättighetspolitik av. Hos DHR blir du som medlem hörd och blir mött med respekt. Utan medlemmar inget DHR och utan medlemmarnas berättelser/erfarenheter ingen rättighetspolitik

Det finns några debatter i Sht Svensk handikapptidskrift som är värda att notera Det är dels den debatt om medlemsvärvning som två funktionshinderforskare från Göteborg drog igång om hur vida lotter bör vara det främsta dragplåstret för att värva medlemmar för en funktionshinderorganisation. En annan debatt är den debatt om medlemsavgiften för dhr där han föreslår att organisationerna skulle göra sig av med sin personal för att minska behovet av intäkter från medlemmarna. Sant är att medlemsavgiften i DHR är för hög med tanke på att våra medlemmar till stor del tillhör fattigare delen av Sverige med en drygt 60% arbetslöshet och en inkomst som ligger under en medelinkomst från A-kassan. Ska våra presumtiva medlemmar tycka att det är värt att gå med i DHR måste vi ha något att erbjuda som går långt utöver en lott om jag värvar en medlem. Medlemskapet måste ge ett mervärde som är större än den uppoffring som avgiften faktiskt innebär för många medlemmar

Man värvar inga medlemmar genom lotter och man värvar inga medlemmar genom att försämra resurserna att bedriva verksamhet. DHR måste vara glasklart vårt uppdrag är att tillvarata och synliggöra rättigheter för människor med nedsatt rörelseförmåga måste vara glasklart. Detta uppdrag gäller dig som har en rörelsenedsättning oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. Sitter du på kåken och inte kan delta i kurser och andra aktiviteter på grund av din rörelsenedsättning så ska du veta att du har DHR bakom ryggen. Samma sak om du är 80 och inte kan komma ut och handla för att du inte kan få hjälp från hemtjänsten då måste DHR finnas där för dig också. Ibland är inte våra liv så där väldigt prydliga, ibland är vi kriminella, gamla dementa, eller också kanske vi är mitt i livet och känner att vi gång på gång kör huvudet i en cementvägg på grund av att ”makten” skiter i oss Var och hos vilka kan jag få bli mött med respekt och allvar. Var blir vår berättelse tagen på allvar. Jag hoppas att DHR tar våra berättelser på allvar och att vi medlemmar tillsammans kanaliserar dem vidare i ett rättighetspolitiskt arbete.

Från patient till forskare

Människor med funktionsnedsättningar behöver bli mer inblandande i funktionshinderforskningen menar Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson funktionshinderforskare från instuitionen för socialt arbete, Göteborgs universitet i en debattartikel i GT/Exsperessen. De tar WHO:s rapport kring funktionsnedsättningar som utgångspunkt.

Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson vid institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet

Tydligen ger rapporten vid hand att vi har dålig kunskap om vår hälsa och vilka sociala faktorer som spelar in i hur t.ex. hälsan påverkas. De manar att forskarna att släppa in oss i hela forskningsprocessen. Jag kan inte mer än att hålla med. Jag är själv inte forskare men jag har arbetat forskningsinriktat i många år och jag ser hur viktigt det är att vi med egen erfarenhet av att leva med funktionsnedsättningar är med och skapar forskning. Just i socialt arbete som Larsson/Lundälv kommer från har till och från gjort ansatser att närma sig oss som lever med funktionsnedsättningar och våra organisationer. Men var finns just hälso och sjukvårdsforskningen där är vi fortfarande bara med som forskningsobjekt i undersökningar och inte med i själva processen.

Hälso och sjukvården är ju fortfarande ju fortfarande ett hierarkiskt system med Läkarna i toppen, Paramedicinarna i mitten och patienterna i botten. I Nordeuropeiska traditionen finns inte heller traditionen av att jobba med förebilder som det gör i den Nordamerikanska traditionen. I Sverige är en patient alltid en patient och en patient är alltid ett objekt för sjukvårdens insatser. Att se patienten som ett subjekt svär mot svensk sjukvårdstradition. Både hälso och sjukvårdsforskningen och patientorganisationerna måste riva pyramiderna i hälso och sjukvårdsforskningen om Sverige ska ha en chans att ligga i internationell framkant.

Tystnadens politik

Två av mina forskarvänner Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson båda aktiva vid institutionen för socialt arbete är medförfattare i en debattartikel om socialarbetarnas tystnad i samhällsdebatten. artikeln är publicerad i föreningen mot alkohol och narkotikas tidskrift och i socionomen. Du läser artikeln här. Det är ett väldigt bra inlägg men jag vill fördjupa den med lite reflektioner. Artikeln är väldigt välskriven men slutar i ett konstaterande att det är ett fattigdomsbevis i ett samhälle när dess socialarbetare som är de som kommer närmast dem som vi traditionellt kallar för "de svaga" i samhället" Jag har funderat mycket på denna tystnad eftersom jag både identifierar mig själv som socialarbetare och som klient till socialarbetaren.

I hela mitt arbetsliv har jag pendlat mellan den ideella och den offentliga sektorn och jag tycker mig se två helt olika synsätt från i den ideella sektorn och från den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn strävar bort från offentligheten medan den ideella sektorn kämpar för att finnas i det offentliga rummet.

I Göteborg kan jag nästan sätta datum på när tystnadens politik genomdrevs. Det skedde någon gång under 1995. Stora sparkrav drevs igenom och ansvaret för dessa sparkrav lades i första hand på de olika stadsdelsnämnderna. Från då till nu har vi genomlevt ett antal besparingskrav och politiska skandaler. Mutor och anklagelser om sexuella trakasserier gör att förvaltningarna slöt sig ännu mer. I det projekt jag arbetar med och som vi haft glädjen av att ha Jörgen och Per-Olof som inspiratörer kan vi se en rädsla eller stress hos våra projektdeltagare som känner sig fientligt bemötta av myndigheter de kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Jag ser detta som en del av samma fenomen som tystnadens politik.

Mette Järvsen min modiga första chef i Göteborgs stad

I den ideella sektorn finns däremot gott om socialarbetare som i stället söker offentligheten. Vad kan det komma sig att socialarbetaren som arbetar för den ideella sektorn är modigare när det gäller att ta debatten. Det finns inte något enkelt svar på detta då bägge sektorerna i realiteten finansieras via skattemedel.

När jag gick grundkurserna i socialt arbete jobbade vi mycket med begrepp som den dolda disciplineringen. Vad kan vi gamla socialarbetare göra kanske tillsammans med universitetsvärlden för att föra denna diskussion och gjuta mod i varandra. Jag riktigt längtar att gå tillsammans med mina yrkesbröder och systrar från arbetsförmedlingen och försäkringskassan på barrikaderna för en humanare social och arbetsmarknadspolitik.