När välgörenheten blir vardag har välfärden tappat mark

 

Håkan Högberg -CP Clever and Pretty

Det finns ögonblick som stannar kvar. Inte för att de är dramatiska, utan för att de visar hur ett samhälle förändras. Jag har två sådana minnen. Ett från Johannesburg. Ett från Stockholm. Båda handlar om vad som händer när rättigheter försvagas och välgörenhet tar deras plats.

När teorin mötte verkligheten

För drygt tjugo år sedan lyssnade jag på några socialhögskolestudenter som berättade om en resa till Johannesburg. De kom från en utbildning där sociala rättigheter var en självklar del av samhällsbygget. Trygghet skulle vara lagstadgad, inte bero på välvilja.

På plats mötte de något helt annat.

Kyrkans kvinnor stod inte och diskuterade policy eller system. De kokade soppa. De samlade in kläder. De ordnade sovplatser. De gjorde det som behövde göras för att människor inte skulle gå hungriga eller sova ute.

Det som skakade studenterna var inte att kyrkan gjorde allt detta. Det var att kyrkan behövde göra det.

I Sydafrika är kyrkan inte bara en religiös gemenskap. Den är också ett skyddsnät. Många är med i kyrkan för att staten inte går att lita på. Genom kyrkan kan man få stöd, både praktiskt och socialt. Det är en del av vardagen.

Det väcker en obekväm fråga: Är vi på väg åt samma håll i ett av världens mest sekulariserade länder?

Nitton år och rasande

Studenternas berättelse väckte ett eget minne hos mig. Jag var nitton år och gick på folkhögskola i Sköldinge. Under en studieresa till Stockholm såg jag en man i rullstol som satt och tiggde.

Det som slog mig var inte medlidande. Det var ilska. Inte mot honom, utan mot det samhälle som hade placerat honom där. Som person med funktionsnedsättning hade jag vuxit upp med berättelsen om hur människor kämpat för att lämna välgörenhetssamhället bakom sig. Ingen skulle längre behöva stå med mössan i handen. Stöd skulle följa av medborgarskap, inte av andras godtycke.

Mannen på gatan blev en symbol för något som gått fel. Ett modernt samhälle borde klara bättre. Det var min fasta övertygelse.

När jag tänker tillbaka slås jag av hur mycket som har förändrats. Inte bara i samhället, utan i mig.

Tiggaren som vardagsbild

För några veckor sedan gick jag förbi en äldre kvinna utanför min matbutik. Hon satt med en mugg framför sig. Situationen liknade den jag såg som nittonåring. Men min reaktion var helt annorlunda. Jag noterade henne snabbt och tänkte att jag inte hade kontanter.

Det var först senare obehaget kom.

Det mest oroande var inte att hon satt där. Det mest oroande var att jag inte längre reagerade. Det som en gång väckte vrede har blivit en del av vardagen. Och kanske är det så stora förändringar sker. Inte när vi byter åsikt, utan när vi vänjer oss vid sådant vi tidigare såg som oacceptabelt.

Den farliga anpassningen

Vi talar ofta om budgetar, skatter och prognoser. Men samhällen förändras sällan genom enskilda beslut. De förändras när människor justerar sina förväntningar.

Det som en gång var skandalöst blir normalt.

Det gäller även välfärdens reträtt.

Tiggande människor var en gång ett tecken på att samhällskontraktet brustit. I dag är de en del av stadsbilden. Matutdelningar och soppkök lyfts fram som fina exempel på solidaritet. Och ja, de är viktiga. Men deras ökande betydelse säger också något annat: att samhället lämnar över uppgifter som tidigare var offentliga skyldigheter.

Det sker inte genom stora ideologiska beslut. Det sker steg för steg.

• En verksamhet läggs ned.
• En ersättning urholkas.
• En myndighet får mindre resurser.
• En anhörig förväntas ta mer ansvar.
• En ideell organisation fyller luckan.

Efter några år framstår det nya läget som normalt.

Kyrkans paradox

Här hamnar kyrkan i en svår position. Diakonin är inte ett misslyckande. Den är en del av kyrkans kärna. När människor far illa ska kyrkan agera. Men problemet uppstår när samhället börjar förutsätta att kyrkan ska täcka upp.

Ett samhälle ska inte bedömas efter hur imponerande dess välgörenhet är. Det ska bedömas efter hur få som behöver den.

Varje matkasse är en viktig insats. Men den är också ett tecken på att någon inte fick den trygghet hon borde ha haft från början.

Och här kommer den politiska dimensionen in, även om jag inte tänker skriva någon valbroschyr. Det räcker att konstatera att olika partier har olika syn på välfärdens roll. Vissa talar om rättigheter. Andra talar om ansvar som ska flyttas från staten till civilsamhället. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för en politik som gör människor mer beroende av frivilliga insatser. Men jag tror att läsaren själv ser hur riktningen har förändrats de senaste åren.

Vi riskerar att acceptera det oacceptabla

Den största faran är inte att välfärden har problem. Den största faran är att vi vänjer oss vid dem.

Vi har blivit bra på att lindra utsatthet. Vi är sämre på att reagera över orsakerna.

Det var detta studenterna såg i Johannesburg. Ett samhälle där människor tvingades förlita sig på välgörenhet eftersom det offentliga abdikerat.

Frågan är enkel: Hur långt från den situationen är vi själva?

Vägen framåt

För varje år hamnar fler människor i mellanrummet mellan politikens löften och människors verklighet. Där står anhöriga, föreningar och församlingar redo att fånga upp dem som faller. Tack och lov för det.

Men deras växande betydelse är inget styrkebesked. Det är en varningssignal.

Kyrkan och civilsamhället ska finnas där när människor drabbas. Problemet uppstår när makthavare börjar betrakta deras insatser som en lösning i stället för en nödbroms.

Politiker talar gärna om civilsamhällets kraft. Betydligt mer sällan talar de om varför allt fler människor behöver den. Det är enklare att hylla volontärer än att ta ansvar för de beslut som gjort deras insatser nödvändiga.

Välgörenhet kan lindra nöd. Den kan aldrig ersätta rättigheter.

Tack och lov att kyrkor, föreningar och frivilliga finns. Men ett samhälle ska inte fungera därför att människor är snälla. Det ska fungera därför att ingen ska behöva vara beroende av andras välvilja för att få den trygghet som borde vara självklar.

Eller ännu hårdare som slutstöt:

Politiker älskar berättelser om civilsamhällets kraft. De borde vara betydligt mer bekymrade över varför den behövs. Varje matkasse som delas ut är en viktig handling av medmänsklighet. Men den är också ett kvitto på ett samhälle som inte längre lever upp till sina egna löften.

Främlingsfientligheten frodas när fattigdomen sprider sig

Jag är väldigt upprörd över hur regeringen har två tredjedelssamhället som politisk strategi. Det är inte bara en upprörande cynism utan också samhällsfarligt att lämna en tredjedel av medborgarna utanför välfärdssamhället. Det blev väldigt tydligt för mig i dag.

Fas 3 i praktiken

I det projekt jag arbetar för "Din erfarenhet - Vår politik" försöker DHR Göteborgsavdelningen att knyta i hop medlemmarnas vardagserfarenheter med att leva med rörelsenedsättmingargar med med vårt intressepolitiska arbete. Just nu arbetar vi med temat arbete och jag får då kontakt med unga vuxna med som håller på att bli eller har blivit av med sin aktivitetsersättning och kommer direkt in i fas tre. Jag hade jag tex. kontakt med en ung person som gör praktik. personen måste hela tiden finnas till hands ifall arbetsförmedlingen har någon plats. Hon har MS och det är naturligtvis svårt att inte veta var och när har ett funktionsnedsättning som MS där dagsformen kan skifta från ena dagen till den andra. Fylld av detta samtal slutade jag dagen för att ta fardtjänsten hem.

En trevlig och serviceinriktad chaufför mötte upp mig och vi kom i samspråk kring hur olika det kan se ut för människor här i värden. Jag berättade om min dag på jobbet och hur upprörd jag känner mig över att unga människor i praktiken lämnas utanför välfärdssamhället.

Rasism och fattigdom

Då svarade mig färdtjänstföraren att om de hade varit invandrare hade de fått hur mycket bidrag som helst. Han berättade om hur han körde äldre personer som var hade det väldigt dåligt ekonomiskt, och sa sig då inte förstå hur vi kunde försörja en massa invandrare som bara fick en massa bidrag.

Jag blev helt tyst. Både av förarens arroganta okunskap + att han vågade ge uttryck för sådana åsikter framför mig en kund. För det första blir i detta nu massor av unga människor av utländsk härkomst lika effektivt svikna av välfärdssamhället som unga människor med funktionsnedsättningar, man skulle kunna säga att det för många med invandrade föräldrar är ett funktionshinder att ha fel etnisk bakgrund.

För det andra kan man fundera över hur en förare som gått på en så farlig modern vandringsmyt har för attityd till människor med annan etnisk och nationell bakgrund än hans egen och som också råkar vara färdtjänstresenärer.

Om vårt projekt får fortsätt finansiering räknar vi med att kunna dra igång ett tema kring etnicitet och rörelsenedsättningar. Kan vi då lyckas spräcka en och annan myt hos t.ex. färdtjänstförare så vore mycket vunnet. Kanske borde regeringen också försöka spräcka myten om att invandrare kostar mer än andra fattiga här i Sverige.

Jag tror att det börjar bli dags att starta upp en modernare version av "rör inte min kompis" Kanske med något om att tre tredjedelar skall leva.

Politik i två tredjedelssamhället Vart hamnar vi

Mona Sahlin på förtroenderådet”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.” Var hamnar vi som finns i denna verklighetsbeskrivning. Vi som är en del av den sista tredjedelen.

Jag har flera gånger lyssnat på Mona Sahlins tal för representantskapet den 4/12. Ett tal där många tycker att hon tog avstånd från den rödgröna valplattformen förtroenderåd Jag tycker att talet rent retoriskt är strålande. Det var inte överraskande, partiet har alltid sett tillväxt som en väg till ett reformarbete. Det som var det problematiska med hennes tal var argumenten för hennes slutsatser. Hela argumentationen utgår från en dold agenda. Nämligen att ge upp kampen mot två tredjedelssamhället. Det kommer fram i följande sitat ”Vi kan inte tala med en minoritet av folket, och förvänta oss en majoritet av rösterna.”

Två tredjedelssamhället är ett begrepp som funnits inom den ideologiska vokabulären för den demokratiska arbetarrörelsen sedan 80-talet och beskriver hur två tredjedelar av befolkningen i en välfärdsstat genom att de är flest tar kontrollen över ett samhälle och gynnar sig själva på bekostnad av den tredjedel som ligger i den tredje delen. Utifrån sin numerär driver de fram lösningar som mer utgår från att två tredjedelar av befolkningen gynnas medan en tredjedel kommer längre och längre bort från välfärdens köttgrytor,

Vad Sahlin egentligen säger i sitt tal är att partiet har fallit offer för tvåtredjedelssamhället och att partiet pragmatiskt måste förhålla sig till att tvåtredjedelssamhället är en verklighet. Det är inget konstigt med det. Analysen verkar riktig. Frågan är bara vilket angreppssätt hon har. Ändera kan man arbeta för att stärka de svagare grupperna eller också ger man upp och blir ett parti som rättar in sin politik i fållan som passar två tredjedelar av befolkningen. Socialdemokraternas avgående ordförande menar tydligen att partiet ska sträcka vapen och anpassa sig till den starka majoriteten. Att göra det

Vad får det här för konsekvenser för oss som en slags minoritet. En grupp beroende av en stark fördelningspolitik. En grupp där tvåtredjedelssamhället är omkastad, alltså en tredjedel som har och två tredjedelar som inte har.

Oavsett vad vi som individer står partipolitiskt måste vi förstå att huvuddelen av våra medlemmar finns i den tredje tredjedelen och det måste vi förhålla oss till. Vi inom DHR och övriga funkisrörelsen företräder generellt människor som vid sidan av sina funktionsnedsättningar är arbetslösa, fattigpensionärer med stora anspråk på den gemensamma välfärden. Vår majoritet är den sista tredjedelen Men kanske måste vi inse att det vi kämpar för är den sista tredjedelen och funkisrörelsen är den enda del av folkrörelse Sverige som effektivt organiserar denna grupp. Det ger oss ett stort ansvar inte bara för oss som lever med funktionsnedsättningar utan vi blir också om än motvilligt talespersoner för alla som lever sitt liv i fel tredjedel.