kjell All aktivitet för att sparka på byggnadsnämnderna är ok i min bok

KJELL STJERNHOLM: Tveeggad anmälnings-aktivism mot otillgänglighet att jag missade detta inlägg är pinsamt och jag ber så mycket om ursäkt för detta Kjell. Hade jag sett den hade jag med glädje och helt officiellt kommit med ungefär samma kritik som den anonyma kritikern hade. Tillgänglighetsmarsen har blivit en av de få aktioner där funkisrörelsen visar framfötterna. I år deltog de flesta av de politiska partierna och tillgängligheten är uppe till diskussion i de flesta kommuner. DHR Stockholmsavdelningen gick ut och gjorde en tillgänglighetsinventering som skapade debatt i självaste DN. Du visar också en förvånande brist på kunskap om du tror att byggnadsnämndernas pasivitet beror på deras egen dåliga ekonomi eller rättare sagt dåliga budgetering. När det gäller ansvaret för tillgänglighet så ligger det ansvaret inte på byggnadsnämden utan på fastighetsägare och byggherrar. Bygger man inte korrekt har byggnadsnämnden möjlighet att utfärda nytjandeförbud mot en byggnad som inte är "tillgänglig och användbar" Vårt problem är att det saknas politisk vilja från kommunernas byggnadsnämnder att ta sitt tillsynsansansvar och sina sanktionsmöjligheter på allvar. Om du vill öka din kompetens på området så rekomenderar jag dig att försöka få möjlighet att läsa eller höra på Maj Almén som i mitt tycke är den främsta experten vi har på fysisk tillgänglighet i Sverige. Jag tror att hon finns i Lund och är för övrigt en gammal aktivist från Anti handikapps glada dagar

Maskrosbarn med kärleksfulla föräldrar

I dag har jag varit hos min duktiga sjukgymnast Lille-Mor. Jag hade ståträning så jag stönade en hel del och då kom en tjej fram och frågade om jag var jag vilket jag ju var. Då berättade hon att h0n hade haft hand om mig när jag var sju år och gick på Bräcke Östergård

Det var som att bli fysiskt kastad bakåt i tiden. För jag kom faktiskt ihåg henne. Hon var väl i 20 årsåldern och på helgerna när jag var ensam kvar på min avdelning så brukade hon ta med mig hem. En gång fick jag ett hänglås som man öppnade med siffror. För oss barn var det så oerhört viktigt att någon gång få betyda mer än någon annan för de vuxna. Att inte bara få kärlek på tjänstetid. Jag vet inte om jag kommer ihåg rätt men Tack Inger för att du hade hjärta och mod att ge det där lite extra till en liten värmländsk maskros som trots kärleksfulla och normalt välfungerande föräldrar var tvungen att slåss för att få kärlek

skata med rullstol

Jag fick se världens fräckaste video på Kjells blogg



Den fick mig på väldans bra humör även om jag i vanliga fall har lite svårt för superinvalider. Men det som är spännande är att han inte lägger ner ett intresse bara för att han använder rullstol utan gör något ännu häftigare än polarna. Det inponerar likväl som föräldrarna är värda en eloge för att de vågar...

Aktivismen nödvändig för personer med funktionsnedsättning

Läste ¨på Kjells blogg att BBC har gjort en serie som påminner om i en annan del av köping. Jag gillade den serien för utom titeln I en annan del. Vadå i en annan del är den hemlig eller vilken annan del menar man Titeln är exluderande även om serien verkligen gjorde klart att det handlade om ett gäng som verkligen var en fullödig del av Köping.


Läste på LSS-bloggen att en tjej skall åka till Strausburg för att demonstrera för funkisrättigheter Hon berättade om att hon anser sig lyckligt lottad som har personlig assistans och att en finsk kompis till henne var tvungen att bo på ålderdomshem. Förfärligt! Assistansens nödvändighet står väldigt klar då för än när man ser det. Jag vill inte att Tekla ska hamna på ålderdomshem. Det är därfär politiken och aktivismen nödvändig och tydliggörandet av vår existens så j-kla viktig

Internationellt funkisarbete nödvändigt nätverkande

I SHT påstår en gammal biståndsarbetare, Bo Svensson att det arbete vi gör via SHIA saknar betydelse. Det kan stämma om man ser hur många med fysiska funktionsnedsättningar har det i utvecklingsländerna, å andra sidan om man frågar de funkisorganisationer vi samarbetat med i de så kallade utvecklingsländerna tycker så tror jag knappast att de kommer att säga att det arbetet saknar betydelse. Att gå in och säga att det vi gör saknar betydelse beror altså på attit Det tyder på en från ovan perspektiv som knappast hör hemma hos en gammal biståndsarbetere från SHIA. Jag blev så uppretad så att jag knappt klarade av att läsa resten. Men som tur vad läste jag vidare och då kom det fram en del kritik som är väldigt befogad, nämligen att DHR:s arbete är ickeexisterande. Detta är på många sätt en kritik som jag håller men det är en kritik som gäller hela HSO-rörelsen. Först sliter man som bara den för få till en konventiontion och då funkar den internationella lobbyismen men i genomförandefasen funkar det ju inte. Men att kalla allt internationellt arbete för solidaritetsarbete är att göra oss större än vi är. Vår svaga tillgänglighetslagstiftning och diskrimineringslagstiftning är ex. När vi fick igenom den personliga assistansen var det från början en en gnista som tändes av några amerikanska medborgare som riktade internationell sollidaritetsarbete mot Sverige och tack och lov för det. Vi skulle behöva få över både engelska och tyska kamrater hit för att stötta oss. Det är den sortens internationellt nätverkande vi behöver för att ta oss fram och ska vi lyckas måste vi ta hjälp av varandra över gränserna. Det måste alla som jobbar med politisk förändring i funkissfären förstå så också DHR

personlig assistans på sjukhus nödvändigt men svårt

Det här med att ligga på sjukhus och ha personlig assistans har sina sidor förutom risken att assistansen ryker när man är som sårbarast. Nu finns det tack och lov lite gummi i den paragrafen i LaSS som jag använder mig av. Men det finns ett stort problem som är svårt att komma förbi och det är hur svårt den personliga assistansen gör för ordinarie personalen och patienten att knyta an till varandra. Samtidigt så är möjligheten att ha assistans på sjukhus viktigt. Men det behövs mer kunskap både hos sjukhuspersonalen, brukarna eller deras ställföreträdare och assistenterna.

Pappan

Blogvärldsbloggen vill den här veckan ha en bild av våra fäder. Men det är ju väldigt personligt och nära och hade det inte varit för CPmamman hade jag inte vågat
Min far dog ung endast 48 vårar. Jag har slagit honom med ett år nu och snart är jag två år äldre än min egen far. Vår relation var inte enkel. I bland tror jag helt enkelt inte att han gillade att vara pappa eller också gillade han inte att vara pappa till mig med min CP. När han blev pappa var han bara 21 år och mamma var 23. Det första ord jag lärde mig var pappa apa och det var han omottligt glad över. Men min far var väldigt kär i min mor och det var inte lätt för honom som var ett ensambarn att se sig utmanuvrerad av sin son och inte blev det lättare av att det senare blev klart att sonen hade en rörelsenedsättning. Han var idrottsintreserad, körde slalom och sköt. Han var teknisk och jag var helt ointreserad av teknik. Inte var jag bra på att åka skidor. När jag fyllde 10 så fick han ett jobb som resemontör för ett av ASEAs dotterbolag och för dem arbetade han till några år innan han dog. Frågan jag ställer mig i dag är varför han valde att jobba utomlands. Borta från min mor och mig. På något sätt kände jag mig alltid skyldig för att han bara fick en son och att den sonen inte räckte till i hans ögon. Jag ska inte säga att han inte älskade mig. För jag har breven han skrev, underbara brev fyllda av kärlek. - En kärlek han väldigt sällan lyckades förmedla öga mot öga. Han dog av för mycket sponken men fortfarande full av kärlek till min mor och kanske sonen fanns med i de sista tankarna hemma på kökgolvet natten efter min mammas 50-års dag