Blogvärldsbloggen vill den här veckan ha en bild av våra fäder. Men det är ju väldigt personligt och nära och hade det inte varit för CPmamman hade jag inte vågat
Min far dog ung endast 48 vårar. Jag har slagit honom med ett år nu och snart är jag två år äldre än min egen far. Vår relation var inte enkel. I bland tror jag helt enkelt inte att han gillade att vara pappa eller också gillade han inte att vara pappa till mig med min CP. När han blev pappa var han bara 21 år och mamma var 23. Det första ord jag lärde mig var pappa apa och det var han omottligt glad över. Men min far var väldigt kär i min mor och det var inte lätt för honom som var ett ensambarn att se sig utmanuvrerad av sin son och inte blev det lättare av att det senare blev klart att sonen hade en rörelsenedsättning. Han var idrottsintreserad, körde slalom och sköt. Han var teknisk och jag var helt ointreserad av teknik. Inte var jag bra på att åka skidor. När jag fyllde 10 så fick han ett jobb som resemontör för ett av ASEAs dotterbolag och för dem arbetade han till några år innan han dog. Frågan jag ställer mig i dag är varför han valde att jobba utomlands. Borta från min mor och mig. På något sätt kände jag mig alltid skyldig för att han bara fick en son och att den sonen inte räckte till i hans ögon. Jag ska inte säga att han inte älskade mig. För jag har breven han skrev, underbara brev fyllda av kärlek. - En kärlek han väldigt sällan lyckades förmedla öga mot öga. Han dog av för mycket sponken men fortfarande full av kärlek till min mor och kanske sonen fanns med i de sista tankarna hemma på kökgolvet natten efter min mammas 50-års dag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar