Tystnadens politik

Två av mina forskarvänner Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson båda aktiva vid institutionen för socialt arbete är medförfattare i en debattartikel om socialarbetarnas tystnad i samhällsdebatten. artikeln är publicerad i föreningen mot alkohol och narkotikas tidskrift och i socionomen. Du läser artikeln här. Det är ett väldigt bra inlägg men jag vill fördjupa den med lite reflektioner. Artikeln är väldigt välskriven men slutar i ett konstaterande att det är ett fattigdomsbevis i ett samhälle när dess socialarbetare som är de som kommer närmast dem som vi traditionellt kallar för "de svaga" i samhället" Jag har funderat mycket på denna tystnad eftersom jag både identifierar mig själv som socialarbetare och som klient till socialarbetaren.

I hela mitt arbetsliv har jag pendlat mellan den ideella och den offentliga sektorn och jag tycker mig se två helt olika synsätt från i den ideella sektorn och från den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn strävar bort från offentligheten medan den ideella sektorn kämpar för att finnas i det offentliga rummet.

I Göteborg kan jag nästan sätta datum på när tystnadens politik genomdrevs. Det skedde någon gång under 1995. Stora sparkrav drevs igenom och ansvaret för dessa sparkrav lades i första hand på de olika stadsdelsnämnderna. Från då till nu har vi genomlevt ett antal besparingskrav och politiska skandaler. Mutor och anklagelser om sexuella trakasserier gör att förvaltningarna slöt sig ännu mer. I det projekt jag arbetar med och som vi haft glädjen av att ha Jörgen och Per-Olof som inspiratörer kan vi se en rädsla eller stress hos våra projektdeltagare som känner sig fientligt bemötta av myndigheter de kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Jag ser detta som en del av samma fenomen som tystnadens politik.

Mette Järvsen min modiga första chef i Göteborgs stad

I den ideella sektorn finns däremot gott om socialarbetare som i stället söker offentligheten. Vad kan det komma sig att socialarbetaren som arbetar för den ideella sektorn är modigare när det gäller att ta debatten. Det finns inte något enkelt svar på detta då bägge sektorerna i realiteten finansieras via skattemedel.

När jag gick grundkurserna i socialt arbete jobbade vi mycket med begrepp som den dolda disciplineringen. Vad kan vi gamla socialarbetare göra kanske tillsammans med universitetsvärlden för att föra denna diskussion och gjuta mod i varandra. Jag riktigt längtar att gå tillsammans med mina yrkesbröder och systrar från arbetsförmedlingen och försäkringskassan på barrikaderna för en humanare social och arbetsmarknadspolitik.