Del 5: Fyra rättsfall – en resa från frihet till kontroll

 

Av Håkan Högberg juli 2025

Jag har använt mig av AI som hjälpmedel i redigering och resurtch för denna text

Den personliga assistansen, en hörnsten i den svenska välfärdsmodellen för personer med omfattande funktionsnedsättningar, har genomgått en betydande förändring. Denna förändring har i stor utsträckning formats av domstolarnas tolkningar av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Genom att granska fyra avgörande rättsfall från olika decennier kan vi följa denna utveckling – från en lag med fokus på självbestämmande till en alltmer kontrollerande och snävt tolkad praxis. Denna resa belyser hur juridiska tolkningar kan omforma en lags intentioner i praktiken, och därmed påverka tusentals människors liv.

En tidslinje av prejudikat:

1. 1990-talet – RÅ 1997 ref. 25: Självbestämmande i centrum

   Detta tidiga rättsfall från Regeringsrätten, föregångaren till dagens Högsta förvaltningsdomstolen (HFD), är ett exempel på hur LSS initialt tolkades med fokus på individens frihet. Domstolen slog fast att personlig assistans ska utformas efter den enskildes behov och önskemål, med tonvikt på att stärka självbestämmandet och inflytandet över det egna livet. Här betonades lagens intentioner: att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva som andra, med möjlighet att forma sin vardag utifrån egna val.

   Signal: Lagen tolkades generöst och i linje med lagstiftarnas ursprungliga idé om att empowerment och delaktighet skulle genomsyra assistansinsatsen. Det handlade om att frigöra människor från institutioner och ge dem en meningsfull tillvaro i samhället.

2. 2000-talet – RÅ 2009 ref. 57: Delmoment räcker inte

   I början av 2000-talet började vi se en förskjutning i domstolarnas tolkning. I detta fall slog HFD fast att hjälpbehov måste vara av viss omfattning för att räknas som grundläggande. Det blev tydligt att man inte längre kunde lägga ihop flera små, separata behov för att nå upp till det lagstadgade kravet på assistans. Detta markerade en övergång från en helhetssyn till en mer fragmenterad bedömning av assistansbehov.

   Signal: Detta prejudikat ledde till en mer teknisk och snäv tolkning av vad som räknas som grundläggande behov. Fokus flyttades från individens sammantagna behov och livssituation till en granskning av enskilda, isolerade moment. Detta gjorde det svårare för personer med komplexa behov att få den assistans de behövde.

3. 2010-talet – HFD 2015 ref. 46: Psykisk funktionsnedsättning krävs

   Under 2010-talet fortsatte trenden med snävare tolkningar att förstärkas. Ett uppmärksammat fall var HFD 2015 ref. 46, där domstolen ansåg att begreppet "annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om personen" – en viktig del av lagen som syftar till att inkludera stöd för personer med kognitiva eller psykiska funktionsnedsättningar – bara gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. Detta begränsade drastiskt tillämpningen av en central del av LSS för personer med andra typer av funktionsnedsättningar som också är i behov av personkännedom för att kunna hantera sin vardag.

   Signal: Domstolen införde här nya villkor som inte uttryckligen stod i lagtexten. Detta är ett tydligt exempel på hur rättspraxis kan inskränka medborgarnas rättigheter utan att riksdagen ändrar lagen. Rättigheterna krympte genom juridiska tolkningar, vilket skapade en mer restriktiv bedömningsmodell.

4. 2020-talet – HFD 2025 mål 7023-23: Korttidsvistelse ersätter inte alltid assistans

   I den senaste tidens praxis har vi sett en viss nyansering, men fortfarande inom ramarna för en striktare kontroll. Ett exempel är HFD 2025 mål 7023-23. Under pandemin nekades en person tillfällig utökning av assistans eftersom hon redan hade korttidsvistelse beviljad – trots att hon på grund av pandemirestriktioner inte kunde använda den. HFD slog fast att behovet inte anses tillgodosett om insatsen inte är faktiskt tillgänglig.

   Signal: Även om detta fall kan ses som en mer nyanserad bedömning där individens faktiska situation beaktas, sker det fortfarande inom en strikt ram där individens valfrihet och flexibilitet är begränsad. Det visar att systemet fortfarande präglas av en kontrollerande syn, där beviljade insatser ska kunna ersätta andra, även om de inte är praktiskt möjliga att utnyttja.

---

Vad betyder det här: Från intention till tolkning – och tillbaka?

Dessa rättsfall visar en tydlig rörelse i domstolarnas tolkning av LSS:

• 1990-talet: Domstolen tolkar lagen i ljuset av dess syfte – att stärka individens frihet, självbestämmande och rätt till delaktighet. Lagen ses som ett verktyg för att möjliggöra ett liv som andra.

• 2000–2010-talet: Fokus skiftar dramatiskt till detaljer, avgränsningar och formella krav. Nya, restriktiva villkor införs genom praxis, vilket begränsar lagens tillämpningsområde och gör det svårare att få assistans. Kontroll och ekonomi blir styrande, snarare än individens behov.

• 2020-talet: Vi ser en viss återgång till ett mer nyanserat individperspektiv, där det faktiska behovet och tillgängligheten av insatser tas i beaktande. Men detta sker fortfarande inom ett system där kontroll, dokumentation och byråkratiska processer dominerar. Friheten som LSS en gång lovade är fortfarande starkt begränsad.

Denna utveckling har haft djupgående konsekvenser för tusentals människor som är beroende av personlig assistans. Vad tänker du om denna utveckling? Har du själv märkt hur rättigheterna förändrats i praktiken, och hur har det påverkat din eller dina närståendes vardag? Dela gärna dina erfarenheter.

---

Källor:

Här är en översikt av källor som beaktades i denna text:

• HFD 2016 ref. 7 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Mål: 3527-14 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)

• Dom i mål om assistansersättning - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• HFD 2016 ref. 87 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Mål: 1057-17 - Högsta förvaltningsdomstolen (domstol.se)

• Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade (domstol.se)

• 1-12 - Sveriges Domstolar (domstol.se)

• Högsta förvaltningsdomstolen - Avgörandedokument - HFD, dom (domstol.se)

Del 4: När domstolen började styra vardagen

 

Av Håkan Högberg

Vad är HFD och hur påverkar den dig?

Fram till tidigt 2000-tal stod den assistansberättigades behov i centrum för personlig assistans. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), som infördes 1994, syftade till att ge människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva ett självständigt liv. LSS var tänkt som en rättighetslag, där rätten till personlig assistans skulle bedömas utifrån individuella behov, inte utifrån kommunala budgetar eller komplexa regelverk. Men något har förändrats – och den förändringen har i stor utsträckning initierats i domstolarna.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) är Sveriges högsta instans för mål som rör tvister mellan enskilda individer och myndigheter. Detta inkluderar bland annat överklaganden av beslut om personlig assistans. När HFD avgör ett mål, skapar det ofta ett prejudikat – en vägledande dom som andra domstolar och myndigheter måste följa. Detta innebär att även om lagtexten inte har ändrats, kan en dom från HFD i praktiken förändra hur lagen tillämpas. Detta har haft en djupgående inverkan på hur rätten till personlig assistans tolkas och beviljas i Sverige.

Nya tolkningar, nya krav

Sedan sekelskiftet har Högsta förvaltningsdomstolen fattat flera avgörande beslut som har påverkat hur LSS tolkas. Dessa domar har successivt skärpt kraven och flyttat fokus från den enskildes behov till striktare tolkningar av vad som anses vara kvalificerade hjälpbehov. Detta har bland annat medfört att processen för att beviljas assistans har blivit betydligt mer byråkratisk och krävande för den enskilde.

Ett tydligt exempel på denna utveckling är HFD:s tolkning av vad som räknas som egenvård. Egenvård avser sjukvårdsinsatser som du själv eller en assistent kan utföra i hemmet. Tidigare kunde sådana insatser inkluderas i assistansbeslutet utan omfattande byråkrati. Men HFD har slagit fast att egenvård endast kan räknas som assistansberättigande om det finns tydlig dokumentation från vården som styrker behovet [2]. Denna dom har lett till att många kommuner och Försäkringskassan numera kräver intyg, detaljerade beskrivningar och omfattande formulär – även när det handlar om relativt enkla och rutinmässiga saker som spolning av kateter, hjälp med medicinering eller att kontrollera blodsockernivåer. Detta har skapat en extra börda för assistansanvändare, som nu måste lägga betydande tid och energi på att inhämta och samla in medicinska intyg för grundläggande vardagsbehov.

En annan viktig dom från HFD rör ersättning för kostnader. HFD har fastställt att kommuner och Försäkringskassan har rätt att kräva detaljerade underlag för kostnader, även om kostnaden ligger inom det statliga schablonbeloppet för personlig assistans [3]. Detta har gjort det svårare för assistansberättigade att få ersättning för utlägg och omkostnader utan en omfattande och tidskrävande dokumentation av varje enskild post. Konsekvensen blir att assistansanvändare måste lägga ner mer tid på administration och bevisföring, vilket minskar den tid och energi som kan läggas på att leva ett aktivt och självständigt liv.

Från frihet till kontroll

Dessa och andra domstolstolkningar har sammantaget flyttat fokus från den enskildes behov och livskvalitet till hur behovet ser ut på papper. Denna utveckling upplevs av många som ett steg bort från den frihet, självständighet och delaktighet som LSS en gång lovade. Istället för att vara en flexibel lag som anpassar sig till den enskildes unika situation, har LSS i allt högre grad blivit ett regelverk som styrs av snäva tolkningar och strikta beviskrav. Detta har lett till osäkerhet, frustration och i många fall en försämrad livssituation för de som är beroende av personlig assistans. Det skapar också en situation där juridiska processer och byråkrati tar överhanden, vilket gör det svårare att få den assistans man behöver för att kunna leva ett fullvärdigt liv.

Har du på något sätt blivit påverkad av hur domstolen tolkat lagen, och hur har det i så fall förändrat din vardag?

 

Källor:

[1] HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLENS - Sveriges Domstolar

[2] HFD 2021 ref. 11 - Sveriges Domstolar

[3] HFD 2016 ref. 87 - Sveriges Domstolar

 I denna text har jag använt AI son Hjälpmedel

 

Del 2 LSS, En främmande fågel i sociallagstiftningen

 

av Håkan Högberg juli 2025 

LSS: Den "Främmande Fågeln" som Förändrade Sverige

Har du någonsin undrat hur LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, skiljer sig från annan sociallagstiftning? Denna lag, som trädde i kraft 1994, är mer än bara ett skyddsnät; den är en banbrytande rättighetslag som garanterar stöd till individer oavsett kommunens resurser. I en värld där de flesta sociala insatser bygger på behovsprövning, sticker LSS ut som en "främmande fågel" – och det är just det som gör den så viktig.

En Lag med Höga Löften

Till skillnad från Socialtjänstlagen (SoL), som ger kommunerna stort tolkningsutrymme, är LSS glasklar. Om du tillhör någon av lagens tre personkretsar och har behov av en insats, har du rätt att få den. Målet är inte bara en "skälig levnadsnivå", utan "goda levnadsvillkor" – ett betydligt högre krav som sätter individens behov i fokus.

Historien Bakom LSS: Från Institution till Självbestämmande

LSS föddes ur en lång och ihärdig kamp för jämlikhet och självbestämmande. Under stora delar av 1900-talet levde många med funktionsnedsättning isolerade på institutioner. Men under 1960- och 70-talen växte en ny syn fram, där delaktighet och självbestämmande blev centrala värden. Kritiken mot institutionalisering blev allt starkare, och mänskliga rättighetsrörelser fick genomslag.

1989 tillsatte regeringen en utredning för att kartlägga situationen för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Resultatet blev en lagstiftning som betonade individens rätt till stöd och trygghet. Propositionen till LSS slog fast att alla människor har lika värde, oavsett funktionsförmåga. Lagen infördes för att stärka rättigheterna för en utsatt grupp och för att ge anhöriga möjlighet att leva ett mer normalt liv.

LSS och New Public Management: En Dubbelhet

Intressant nog infördes LSS samtidigt som New Public Management (NPM) började få fäste i svensk förvaltning. NPM, som bygger på idéer om effektivitet och konkurrens, har lett till ökad privatisering och fokus på mätbara mål inom välfärden. Men LSS, med sitt fokus på rättigheter och långsiktighet, står i många avseenden i kontrast till NPM:s strävan efter kostnadseffektivitet. LSS kräver att samhället tar ansvar för att garantera ett värdigt liv, inte bara att leverera tjänster.

Samtidigt har LSS inte varit helt opåverkad av NPM. Personlig assistans, en av lagens mest kända insatser, har blivit föremål för upphandling och konkurrensutsättning. Detta har skapat både valfrihet och utmaningar kopplade till kontroll och kvalitet. LSS kan alltså ses som en motkraft till NPM, men den har också tvingats anpassa sig till en verklighet med begränsade resurser och statlig kostnadskontroll. Detta ledde tyvärr till nedskärningar i personlig assistans under 2010-talet, vilket kritiserades starkt av FN.

En Lag med Stolthet – och Utmaningar

LSS har utan tvekan gett tusentals människor möjlighet till ett mer självständigt liv och stärkt anhörigas livskvalitet. Den har också bidragit till en ny syn på funktionsnedsättning – från att se individer som vårdobjekt till att erkänna dem som medborgare med fulla rättigheter.

Men lagen har också mött motstånd. Kommuner har ibland haft svårt att leva upp till kraven, vilket har resulterat i långa väntetider och rättsprocesser. Vissa menar att lagen är för dyr, medan försvarare ser den som en grundläggande fråga om mänskliga rättigheter.

En Viktig Påminnelse

LSS är en lag som bryter mönster. Den är inte bara ett skyddsnät – den är ett löfte. Ett löfte om att alla människor, oavsett funktionsförmåga, har rätt till ett liv med mening, delaktighet och självbestämmande. I en tid då effektivitet ofta prioriteras, påminner LSS oss om att vissa värden inte kan mätas i kronor och ören.

Som en "främmande fågel" i sociallagstiftningen visar LSS att det ibland krävs mod att gå en annan väg. Och kanske är det just det som gör den så ovärderlig.

 

Vad tycker du om LSS? Har du egna erfarenheter att dela? Lämna gärna en kommentar nedan!

 Denna text är skriven med AI hjälpmedel

Del 1 Vad har hänt med Högsta förvaltningsdomstolen

 Håkan juli 2025

Inledning

Den här texten handlar om hur Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har förändrat sin syn på Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) – en lag som en gång i tiden sågs som ett genombrott för mänskliga rättigheter i Sverige. Vi undersöker tillsamans varför domstolen blivit mer restriktiv i sina bedömningar, varför förarbetena till lagen inte längre väger lika tungt, och om det finns ett samband mellan denna utveckling och införandet av styrfilosofin New Public Management (NPM) i svensk förvaltning.

Texten bygger både på min egen erfarenhet som brukare av personlig assistans sedan lagens införande, och på rättsfall, lagförarbeten och förändringar i svensk rättskultur. Den är uppdelad i fem delar och riktar sig till dig som vill följa med i min kamp att förstå hur juridik, politik och förvaltningsideologi påverkar människors vardag – och i förlängningen rättsstatens grundvalar. Jag kommer att publicera den i fem avsnitt. Håll till godo!

Införandet av LSS

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft 1994 med ett tydligt syfte: att ge personer med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Det var en rättighetslag, inte en behovsprövande välfärdsinsats. Den skulle garantera goda levnadsvillkor, inte bara skäliga. Men tre decennier senare är det många som frågar sig: vad hände med den ursprungliga andan i LSS?

Jag har själv haft personlig assistans sedan lagen infördes. Jag minns tydligt den dag då den dåvarande socialministern presenterade propositionen om LSS för DHR:s förbundsstyrelse, där jag deltog. Det var en dramatisk dag – räntan hade just skjutit i höjden till över 100 procent – men trots det ekonomiska kaoset valde den borgerliga regeringen att fatta ett revolutionerande beslut. Det var ett uttryck för en stark politisk vilja att skapa verklig jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Vad har hänt med andan i LSS/copilot 2025

En förändrad rättskultur

Tidigare domar från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) visade ofta en vilja att tolka lagen i ljuset av dess förarbeten och syfte. Men efter millennieskiftet har domstolen i allt högre grad börjat betrakta LSS som en kostnadsdrivande faktor snarare än en rättighetslag. Det märks bland annat i hur man bedömer rätten till insatser som kontaktperson eller personlig assistans.

I fallet HFD 2021:12[1] slog domstolen fast att ett tidigare beviljat stöd inte kunde dras in, trots att kommunen ansåg att individens behov hade förändrats

Domstolen hänvisade till den nya förvaltningslagen (2017:900), som kraftigt begränsar möjligheten att ändra gynnande beslut – om det inte finns särskilda förbehåll eller säkerhetsskäl.

Detta innebär att rättssäkerheten för brukare har stärkts i vissa avseenden. Men samtidigt har domstolen i andra fall valt att tolka LSS snävt, särskilt när det gäller vad som räknas som grundläggande behov. Det har lett till att många personer med omfattande funktionsnedsättningar har förlorat sin rätt till personlig assistans, trots att deras behov inte förändrats. Jag har använt Microsoft Copilot för korukturläsning och redigering av texten

Vad styr domstolens tolkningar?

En central fråga är varför HFD har ändrat sin linje. Är det ett uttryck för en ny rättspolitisk hållning? Eller speglar det en bredare förändring i svensk förvaltning, där ekonomisk effektivitet och kontroll blivit viktigare än individens rättigheter?

Många forskare pekar på påverkan från New Public Management (NPM) – en styrfilosofi som hämtat inspiration från näringslivet. Inom NPM betonas mätbarhet, resultatstyrning och kostnadskontroll. När dessa principer får genomslag i rättstillämpningen riskerar rättighetslagar som LSS att förlora sin kraft. Det är inte längre individens behov som står i centrum, utan systemets hållbarhet.

En rättsstat i förändring

LSS är fortfarande en lag som ger rättigheter. Men när domstolar och myndigheter tolkar lagen på ett sätt som försvagar dessa rättigheter, uppstår en klyfta mellan lagens ord och dess tillämpning. Det är en utveckling som väcker frågor om rättsstatens roll: Ska domstolar vara garant för individens rättigheter – eller för statens budgetdisciplin?

I nästa del går vi djupare in på LSS som en “främmande fågel” i svensk sociallagstiftning, och hur NPM har påverkat förvaltningens syn på stöd till personer med funktionsnedsättning.

Håkan i juli 2025

---

[1] HFD 2021 ref. 12, se domstol.se

 

Del 3: New public management: Från förföriskt löfte till välfärdens förfall

 

Av Håkan Högberg juli 2025

För mig, som har varit aktiv i DHR sedan tidigt 80-tal, är New Public Management (NPM) ingen abstrakt teori. Det är en omvälvande verklighet som har genomsyrat svensk välfärd och förändrat vardagen för tusentals människor med funktionsnedsättning. Jag minns tydligt hur NPM presenterades i början av 90-talet, när jag själv jobbade i hemtjänsten. På chefsutbildningar målades en förförisk bild upp: ökat inflytande för både vårdtagare och personal, valfrihet och effektivitet. Det var ett ”säljsnack” som lovade en modernisering av välfärden som skulle gynna alla. Idag ser vi att löftena var tomma.

NPM:s rötter finns i 80-talets Storbritannien och USA, där marknadens logik skulle effektivisera offentlig sektor. Konkurrens, mätbara resultat och kostnadseffektivitet blev ledord. I Sverige anammades dessa idéer, och argumenten om ”kundorientering” och ”valuta för pengarna” var svåra att motstå. Men för oss som levt i systemet har NPM inneburit en förskjutning från mänskliga behov till systemets effektivitet – ofta med katastrofala följder.

Hemtjänsten: Tiden som fiende

Hemtjänsten är ett smärtsamt tydligt exempel. Kommunen har blivit beställare, och ofta  privata utförare konkurrerar om att leverera tjänster. Förr hade man en stabil personalgrupp som kände ens rutiner. Idag möter brukare en ständig ström av nya ansikten. Kontinuiteten, avgörande för trygghet, är borta. Detta är helt följdriktigt då kontinitet inte är något som prioriteras i NPM

Det mest förödande är tidsstyrningen. Varje insats tilldelas exakta minuter. Att hjälpa en person med demens att äta, eller en person med smärta att klä sig, kan inte pressas in i en fyrkantig tidsmall. Det skapar en omänsklig press på personalen att arbeta snabbt, inte omsorgsfullt. Den lilla stunden för samtal eller den extra minuten som gör skillnad, prioriteras bort. Det är en kamp mot klockan, inte ett fokus på människan. Prispressen i upphandlingarna förvärrar detta, med låga löner, dåliga arbetsvillkor och hög personalomsättning som följd.

När meedmänskligheten tidsutsatts/foto AI Google Gemany

Personlig assistans: Från frihet till förvaltning

LSS och den personliga assistansen, som infördes 1994, var en revolution. Den byggde på självbestämmande och rätten att leva ett liv som andra. Det var en seger för handikapprörelsen. Men även här har NPM:s logik slagit rot. De senaste åren har vi sett en brutal åtstramning och ökad kontroll av assistansersättningen. Fokus har flyttats från individens behov till att ”stoppa fusk” och kontrollera kostnader.

Människor som levt med assistans i åratal får plötsligt sin rätt ifrågasatt. Strikta tolkningar av lagen, som ”fem-timmarskravet”, har lett till indragen assistans och tvingat individer in i kommunala insatser som inte ger samma frihet. Det är en tillbakagång till en tid då personer med funktionsnedsättning sågs som objekt för omsorg, inte som medborgare med rättigheter. Vi som kämpade för LSS ser med fasa hur lagens intentioner urholkas av en misstroende byråkrati. Varje timme granskas, varje insats ifrågasätts. Det handlar inte bara om pengar; det handlar om frihet, värdighet och rätten att delta i samhälle. Värdem som inte betyder särskilt mycket för en NPM byrokrat men mer för medborgarna/kunderna.

Konsekvenser och vägen framåt

NPM har urholkat tilliten mellan medborgare och det offentliga. Systemen är komplexa, fokus flyttas från mänskliga behov till administrativa krav. Den påstådda effektiviteten är en skenbar effektivitet, där kortsiktiga besparingar leder till långsiktiga kostnader i form av sämre hälsa och ökad otrygghet. Det har också bidragit till ökade klyftor, där de sköraste riskerar att hamna i kläm.

För att vända denna utveckling krävs ett paradigmskifte. Vi måste återgå till grundläggande principer om mänskliga rättigheter, självbestämmande och tillit. Det handlar om att återigen sätta människan i centrum, inte systemet.

Detta innebär att:

• Återinföra tillit: Ge professionella mer utrymme och tillit att göra bedömningar utifrån individens behov.

• Prioritera kvalitet: Upphandlingar måste värdera kvalitet, kontinuitet och goda arbetsvillkor högre än lägsta pris.

• Stärka självbestämmandet: Rätten till personlig assistans måste värnas, och lagens intentioner om frihet återupprättas. LSS är en rättighetslag, inte en bidragslag.

• Öka resurserna: En välfungerande välfärd kräver tillräckliga ekonomiska resurser. Att se välfärden som en kostnadspost är kortsiktigt och skadar samhället.

Vi som kämpat för ett mer inkluderande samhälle vet att förändring är möjlig. Men det kräver en stark politisk vilja att prioritera människors välmående och rättigheter framför systemeffektivitet. Det är dags att återigen bygga ett samhälle där alla kan leva ett fullvärdigt liv, och där tillit och mänsklighet står i centrum.

Jag har anvånt AI som hjälpmedel för redigering och resurtch 

Ingen smakstart för Västra Götalandsregionen

 

Västra Frölunda i april 2026

Förord

En ledare från Sensation nr, 1 1999.Första januari 1999 såg landstinget Västra Götalandsregionen dagens ljus. Regionen var en sammanslagning av Bohuslän, Dalsland,Göteborg  Skaraborg och Älvsborg. Jag skrev den här ledaren utifrån ett göteborgskt perspektiv, då Göteborg hade varit ett eget landsting. Så här i efterhand kan man se att reformen var fullständigt nödvändig men med utsikt från göteborgsk funktionsrättsrörelse innebär om organisationen att vi på det lokala planet fick längre till landstingets tjänstemän och politiker. Det är problem som vi fortfarande lever med. Regionen samverkar ogärna med den lokala funktionsrättsrörelsen, Man samverkar hellre med våra länsorganisationer Vilket ökat avståndet till invånare med funktionsnedsättning och sjukvårdsbyråkraterna. Som jag tänkte då, stämmer nog på fler, Hoppas att någon kan tycka att texten är intressant. Texten är lätt redigerad i förhållande till orginalert

💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛

Sedan årsskiftet är vi alla en del av en ny storhet, Västra Götalandsregionen. Vad kommer det att innebära för oss som på något sätt berörs av "funktionshindervärlden"?

Den nya regionen ansvarar bland annat för sjukvård, rehabilitering och habiliteringsinsatser, råd och stöd enligt LSS samt vissa kulturfrågor.

En dålig entré

Västra Götalandsregionen har inte gjort någon strålande debut i människors medvetande. Genom att införa ett krångligt och dyrt system för sjukresor för färdtjänstberoende i Göteborg har regionen ställt till det för många. För en person med pension är ett högkostnadsskydd 1200 kronor mycket att betala på kort tid. Dessutom är blanketter och kvitton svåra att hantera för de som har vissa typer av funktionshinder. Tillgångarna är helt är inte bara handikapptoaletter och avfasade trottoarkanter. Det är också en fråga om tillgänglighet till tjänster och information. Varför har man valt en sådan krånglig lösning? Ett enklare system kunde införts genom att låta färdtjänsten debitera Västra Götalandsregionen direkt efter insamling av beloppet från individen.

Hjälpmedel och betalningsansvar

Situationen för hjälpmedel är också problematisk. Många med funktionshinder vittnar om långa väntetider för att få nödvändiga hjälpmedel. Brukare med personlig assistans hamnar i kläm eftersom oenighet råder om vem som ska betala för hjälpmedel som till exempel liftar. Regionen anser att detta är ett arbetstekniskt hjälpmedel, vilket borde bekostas av assistansföretagen. Det strider dock mot vad både landstingsförbundet och Riksförsäkringsverket har klargjort – dessa hjälpmedel är ett ansvar enligt Hälso- och sjukvårdslagen.

Råd och stöd

Västra Götalandsregionen har även tagit över beslut om råd och stöd enligt LSS. Fyra nya handläggare har börjat sitt arbete. I skrivande stund har vi inte mer information, men räknar med att ge utrtmme för dem i kommande nummer av Sensation. Vi hälsar dessa välkomna och hoppas att de ska utföra sitt arbete med empati, respekt och förståelse för skilda behov.

En utmaning

Projektet Västra Götaland är en stor utmaning för alla inblandade – politiker, tjänstemän, handikapporganisationer och vanliga medborgare. Det är viktigt att inte se människor med funktionshinder som sjuka, utan som medborgare med särskilda behov. Dessutom bör erfarenheter och kunskaper tas tillvara för att göra Västra Götaland till något bra för alla, inte bara för de rika och starka.

Håkan Högberg 

Ansvarig utgivare

Hur mycket pengar förlorar du på ditt funktionshinder

 

Ur Sensation nr 2 2001

Västra Götalands Handikappkommitté.

I slutet på april var jag på ett bra och intressant seminarium anordnat av Västra Götalands Handikappkommitté. Seminariet handlade om oss med funktionshinder och de merkostnader vi får på grund av att vi ser ut som vi gör och är som vi är. Egentligen var det inga större nyheter, men jag blev arg på en del saker som man sa. Ilskan kom när man påstod att vi med funktionshinder inte har några merkostnader när vi arbetar. För mig var det ett helt vansinnigt påstående. Jag behöver bara titta i mitt lönekuvert och jämföra vad jag får ut i lön med vad mina kollegor får.

Kollegorna får mer i plånboken

Jag jobbar halvtid på grund av mitt funktionshinder. Den andra halvan finansierar jag via en halv förtidspension och bostadsbidrag. Om jag slår ihop lön, bostadsbidrag och pension, drar bort skatten och jämför med mina kollegor så har de mellan 4000—5000 mer i plånboken än jag. Det kallar jag en rejäl merkostnad! Om man räknar på ett år blir det 60 000 kronor efter skatt. Tänk om man betalade en kvinnlig sjuksköterska 60 000 mindre om året än hennes manliga kollega, vem skulle acceptera det? I dagens samhälle diskuteras ofta, och med all rätt, lönediskriminering på grund av kön men när ska vi höra lika upprörda toner om den diskriminering vi utsätts för på grund av våra funktionshinder?

Lönebidragsanställda diskrimineras

En annan typ av ekonomisk diskriminering mot oss med funktionshinder kom fram på seminariet; nämligen en diskriminering mot dem som har lönebidrag. Vi har ofta lägre lön än våra kollegor, trots att arbetsgivaren kompenseras för att vi till exempel kanske jobbar i långsammare takt. Detta känner man till på länsarbetsnämnden och hos facken, men ingen vågar ta fram  siffror på hur det ser ut i verkligheten- Det är helt enkelt bara något man vet men inte vill få bekräftat i raka siffror. Fick man veta det vore man kanske tvungen att göra något! Till detta kommer att vi fortfarande har en fruktansvärt stor arbetslöshet bland funktionshindrade, och det kanske är ett av skälen till att man ser mellan fingrarna när det gäller den här typen av lönediskriminering. En annan sak retade mig också: på seminariet redogjorde ett antal myndigheter för vilket slags stöd de betalar ut; i det gänget fanns naturligtvis Försäkringskassan.

Merkostnader godtyckligt bedömda

Försäkringskassan berättade om handikappersättningen. Handikappersättningen får vi för att kompensera merkostnader vi har på grund av våra funktionshinder. Frågan är: Vilka merkostnader? Problemet är att det är Försäkringskassan och inte jag, som avgör vad som år merkostnader för mig

Om man får sina merkostnader godkända eller inte, beror till allt för stor del på vilken kassa och kanske till och med vilken tjänsteman som gör utredningen. Naturligtvis kan jag överklaga, men då måste jag vara skicklig på att argumentera både skriftligt och muntligt. Detta är något som man kan ha svårt med om man till exempel har ett psykiskt eller kognitivt funktionshinder. På det sättet kan ju en advokat bli en merkostnad eftersom jag på grund av mitt funktionshinder kan behöva hjälp när jag ska överklaga.

Jag skulle vilja se den kassa som godtog advokatarvoden som merkostnad i handikappersättningen. Kan alla bevaka sina rättigheter? Det gäller som funktionshindrad att man har kunskap om sina rättigheter för att kunna påminna       myndigheterna om deras skyldigheter. Tittar man på överklagade LSS-beslut så ser man att personer med rörelsehinder överklagar betydligt oftare än personer

med psykiska eller kognitiva funktionshinder. En av de saker detta tyder på är att personer med psykiskt och kognitivt funktionshinder inte får det stöd de behöver. För att råda bot på detta och andra problem för psykiskt funktionshindrade ska man på försök ge vissa ett personligt ombud. Det är tänkt att ett personligt ombud ska ta till vara dina intressen och vara ett stöd i kontakter med myndigheter och andra. Personligt ombud skulle kanske vara en bra sak för fler än för personer med psykiska funktionshinder Det ska bli spännande att se om detta stora försök kommer att göra nytta. Både stat, landsting och kommun tjänar många sköna kronor på att vi inte har kunskapen och inte kan tillvarata våra rättigheter

Håkan Högberg

Ur Sensation nr 2/2001

Efterord

Naturligtvis har saker och ting färändrats på 24 år. Språkbruk och belopp t.ex. Men strukturen är den samma.

Jag har också en känsla av att merkostnaderna har ökat mer än kostnadsutvecklingen De merkostnader jag tänker på är Färdtjänst, sjukresor och medicin, medan avgifterna för sjukvård verkar mer kommit i kapp den vanliga kostnadsutvecklingen.

Jag trodde att det skulle vara kul att läsa texterna i Sensation, men jag blir faktiskt sorgsen

Västra Frölunda den 28 april 2025

Håkan Högberg

t