Den här texten skickade jag in till DN och GP för några veckor sedan, De tog inte in den. Blev ganska förvånad för GP brukar inte refusera mina insändare så nu överlåter jag till er att svara på frågan Hade drakarna rätt eller är texten värd att spridas
Av Håkan Högberg, maj 2026 och uppdaterad juli 2026
Den kompetenta men osynliga ledaren
Varför finns det så få politiker i Sverige som är öppna med sina funktionsnedsättningar på nationell nivå? I kommuner och regioner finns exempel, men i riksdag och regering är frånvaron påfallande. De enda som brukar nämnas på hög nivå är David Lega och, längre tillbaka, Bengt Lindqvist. Sedan dess har det varit tyst.
Detta är anmärkningsvärt för ett land som ser sig som ett föredöme inom jämlikhet. Frånvaron beror knappast på brist på kompetens; det kryllar av erfarna ledare med normbrytande funktionsnedsättningar inom civilsamhället. Ändå når de sällan valbara platser.
Maria Johansson
Ett belysande exempel är Maria Johansson – folkrörelseförankrad, liberal feminist och profilerad funktionsrättsaktivist. Hennes arbete präglas av ideologisk skärpa och praktisk erfarenhet kring självbestämmande och mänskliga rättigheter. Kort sagt: hon är en person man rimligen borde ha sett i riksdagen.
 |
| Maria Johansson fd. liberal politiker Foto Samhall.se |
Systemfelet och partierna
Att hon aldrig tog steget dit blottar hur partierna fungerar. De beskrivs ofta som öppna system där meriter är styrande, men vägen till makt går genom slutna nomineringsprocesser och informella nätverk. Det är där glastaket blir synligt.
Problemet är systemiskt och delas av hela det politiska spektrumet. Samtliga partier har en dålig representation från den femtedel av befolkningen som lever med någon form av funktionsnedsättning. Att lyfta just Liberalerna – partiet där Maria Johansson under många år var aktiv – beror på kontrasten mellan deras stolta historiska arv i dessa frågor och den faktiska utväxlingen i personvalen. Även i en organisation som på pappret var en ideal arena nådde hon aldrig positioner som matchade hennes kompetens.
Kontrasten blir tydlig vid en jämförelse med Barbro Westerholms återkomst i rikspolitiken, som skedde med ett tydligt mandat uppifrån direkt till listtoppen. Även om Westerholm utmanade åldersnormerna, hade hon partiledningens etablerade förtroende och passade in i förväntningarna på den "starka, friska kroppen". Skillnaden låg inte i engagemang eller kapacitet, utan i vem partiledningen på förhand ansåg vara ett ”säkert kort”.
Normen om den ”starka” kroppen som politiskt kapital
I politiken fungerar kroppen som markör; den ska signalera styrka, uthållighet och normalitet. Den som avviker riskerar att ses som en riskfaktor i stället för en bärare av värdefull erfarenhet. Det finns i dag riksdagsledamöter som döljer sina funktionsnedsättningar av rädsla för att förlora förtroende och karriärmöjligheter i ett system där avvikelse kostar.
Det dubbla glastaket
De få politiker som nått den nationella toppen med en öppen funktionsnedsättning är män. Maria Johansson är kvinna. Det är rimligt att fråga sig om det finns ett dubbelt glastak. Kanske krävs en maskulint kodad ”kämparanda” för att accepteras som ledare med en funktionsnedsättning? För en kvinna är vägen smalare, då hon möter både traditionella könsnormer och föreställningar om den bräckliga kroppen.
”The American Dream” vs. den svenska välfärdsstaten
I USA har senator Tammy Duckworth, som förlorade båda benen i Irakkriget, integrerat sin funktionsnedsättning i sin politiska persona som veteran och överlevare. Partiet ser inte hennes kropp som ett problem, utan som ett bevis på hennes styrka.
Kontrasten till Sverige är smärtsam. Det amerikanska personvalssystemet tillåter kandidater att bygga egna plattformar, medan svenska partier fungerar som grindvakter. Avgörandet sker i valberedningarna, inte i väljarnas händer.
Slutsats: Ett glastak av fördomar och struktur
Det är dags att sluta se funktionsnedsättning som ett särintresse och i stället se det som en del av den mänskliga bredden. Maria Johanssons resa visar att kompetens inte räcker när de informella strukturerna kräver en kropp som inte väcker frågor. Genom att hålla dörren stängd går svensk politik miste om en enorm erfarenhetsbank.
Att riksdagsledamöter döljer sina funktionsnedsättningar är ett underbetyg till vår demokrati och cementerar bilden av att politik kräver en "perfekt" kropp. Men politisk styrka handlar inte om hur man kliver upp i en talarstol, utan om vad man säger när man väl står där.
Om partierna menar allvar med sin inkludering måste de våga nominera kandidater som Maria Johansson – inte av medlidande, utan för att deras erfarenhet av att navigera i en ojämlik värld är precis den sortens ledarskap en modern demokrati behöver.
Texten har redigerats med hjälp av AI verktyg men innehållet är helt författarens © Håkan Högberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar