DHR Göteborgsavdelningen en rättighetspolitisk förening

Maria Johansson

DHR:s hövding

DHR är en rättighetspolitisk organisation slog DHR Göteborgsavdelningen fast vid en kurs förra helgen. DHR:s förbundsordförande prövade begreppet rättighetspolitik istället för intressepolitik på oss och vi och vi tände direkt för vi kom vi fram till att vi inte en intresseorganisation som t.ex. Sveriges kommuner och landsting utan en människorättsorganisation som kämpar för våra juridiska och moraliska rättigheter. Ser vi inte den skillnaden så är det lätt att vi börjar se oss som offer. Vi såg också att begrepp som mod och rättighetspolitik går ihop. Lika väl som att många av oss är trötta på begrepp som ett gott bemötande när det enda vi egentligen vill ha är respekt. På Västerhav kändes det som vi kom närmare varandra och började våga närma oss frågor som politik mod ansvar och moral och hur vi ska stötta varandra för att nå fram till ett jämlikt samhälle.

Ett stort tack till Jonas Franksson, Veronica Svensk, och Maria Johansson för en spännande helg och tack till DHR-Göteborgsavdelningen och deras stiftelser som gjorde helgen möjlig att genomföra. Det ska bli

Jonas Franksson och Veronica Svensk

X hövdingar i Unga rörelsehindrade

Nästa helg är repskapet samlat bl.a. för att se förslag till ny idé och målskrift hoppas att man då också har möjlighet att föra en lika spänstig ideologisk diskussion som vi fick göra på Västerhav.

Man är ju inte sjuk bara för att man sitter i rullstol

Jag åkte med en färdtjänstchauför här om dagen, och han sa till min förvåning, man behöver ju inte vara sjuk för att man sitter i rullstol. Jag blev glad i hela kroppen. Tänk en helt vilt främmande människa som förstod detta enkla att jag inte är sjuk för att jag sitter i rullstol. Att rullstolen i säg inte gör mig särskilt speciell utan bara är ett sätt för mig att ta mig fram. Den gör mig varken gladare eller ledsnare än jag vore utan den. Om man inte kan gå är det helt enkelt väldigt mycket enklare att ta sig fram.





Detta med att leva med ett sjukdomsstigma är ett elände inte nog med att omgivningen ser oss som sjuka och orkeslösa utan vi ser oss ofta så ockspå, me incloded





Detta med att man får sjukdomsstämpel på sig som rullstolsanvändare är tydligt i hela funktionshindersvängen. Assistansen handhas av försäkringskassan som har hand om sjukskrivningar och sjukersättningar. Våra hjälpmedel skrivs ut som en del av hälso och sjukvårdslagen som också har hand om sjukvård.





Att vi som behöver hjälpmedel för att ta sig fram får automatiskt ett sjukdomsstigma på oss ett sjukdomsstigma som vi själva också gärna sätter på oss

Sociala medier bara för en snabb elit

Emanuel Karlsten är en kille jag beundrar mycket, vid sidan av Mymlan Miriamsdotter anser jag honom vara en av de bästa vad gäller insikter och reflektion kring sociala medier. Båda förfäktar de sociala mediernas förtjänster, och visst jag håller med. Det är ingen tvekan om att de sociala plattformar som skapats på nätet har ökat tillgängligheten på nätet och jag tror att begåvade skribenter har lättare att komma fram. På detta sätt har de sociala medierna ökat tillgängligheten till debatten. Man kan göra sig hörd och väcka uppmärksamhet i media även utan kontakter och inflytande, under förutsättning att man har förmågan att skriva på ett sätt så att texten når fram.

Det som är det stora problemet är att man inte behöver begåvning för att slå igenom i mediabruset man behöver också vara snabb. Där kommer min brist, jag behöver tid att tänka och fila på en text för att den ska bli bra. Den tiden har man inte i de sociala medierna bloggdebatt, twitter, och facebook kan man inte vara eftertänksam och långsam När jag skriver är jag ganska långsam till min natur. Min funktionsnedsättning sätter också ner min hastighet vesäntligt gör det mig till en omöjlig aktör i socala medier?

Från patient till forskare

Människor med funktionsnedsättningar behöver bli mer inblandande i funktionshinderforskningen menar Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson funktionshinderforskare från instuitionen för socialt arbete, Göteborgs universitet i en debattartikel i GT/Exsperessen. De tar WHO:s rapport kring funktionsnedsättningar som utgångspunkt.

Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson vid institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet

Tydligen ger rapporten vid hand att vi har dålig kunskap om vår hälsa och vilka sociala faktorer som spelar in i hur t.ex. hälsan påverkas. De manar att forskarna att släppa in oss i hela forskningsprocessen. Jag kan inte mer än att hålla med. Jag är själv inte forskare men jag har arbetat forskningsinriktat i många år och jag ser hur viktigt det är att vi med egen erfarenhet av att leva med funktionsnedsättningar är med och skapar forskning. Just i socialt arbete som Larsson/Lundälv kommer från har till och från gjort ansatser att närma sig oss som lever med funktionsnedsättningar och våra organisationer. Men var finns just hälso och sjukvårdsforskningen där är vi fortfarande bara med som forskningsobjekt i undersökningar och inte med i själva processen.

Hälso och sjukvården är ju fortfarande ju fortfarande ett hierarkiskt system med Läkarna i toppen, Paramedicinarna i mitten och patienterna i botten. I Nordeuropeiska traditionen finns inte heller traditionen av att jobba med förebilder som det gör i den Nordamerikanska traditionen. I Sverige är en patient alltid en patient och en patient är alltid ett objekt för sjukvårdens insatser. Att se patienten som ett subjekt svär mot svensk sjukvårdstradition. Både hälso och sjukvårdsforskningen och patientorganisationerna måste riva pyramiderna i hälso och sjukvårdsforskningen om Sverige ska ha en chans att ligga i internationell framkant.

Älskade Skrutt är död

Marguerite i sängen med Marianne vid sin sida

Marguerite Ågren av mig och många andra kallad för Skrutt är död. Jag kommer att sakna detta Nej nu är det Katastrof Håkan Hjälp och hennes försök att spela oskyldig blondin bakom sina mörka lockar. Nä tror du det. Vår historia går långt tillbaka ända till 69 så vid sidan av Lars Mullback är hon den som känt mig längst av alla mina vänner. Om det var någon som jag kände mig jämbördig med när jag var liten så var det Marguerite, Vi pratade lika mycket Gillade drama och dramatik och att stå i centrum lika mycket. MargueFörväntningarna mycket begåvad sångerska och vi kunde jobba (leka) tillsammans där hon var den stora sångerskan och jag var impressario och presentatör. Ett minne jag har är hur skrutt sjöng Taube utklädd till Carmencita och jag var programledare utklädd till någon ur Tusen och en Natt. Jag var helt säker på att hon skulle bli en stor sångerska och hon var lika övertygad att jag skulle bli stor politiker. Förväntningarna kom på skam, än i dag vet jag inte varför när det gäller Marguerite för hennes röst var benådad av Gud.

Även om vi under korta perioder tappade kontakt med varandra både som barn och som vuxna så fanns vi i varandras liv. En dag jag tror att jag bodde i Göteborg och hon i Linköping eller Helsingborg ringde hon mig och sa Nu är det kokta fläsket stekt de vill inte ge mig mina timmar. Hon faxade till mig beslutet och jag skrev ett överklagande eller rättare sagt ett tal som hon skulle kunna använda i rättssalen, sedan sa jag till henne ta det lugnt nu och då svarade hon det klarar jag inte. Då rådde jag henne att ta en stesolid. Hur vida hon gjorde detsamma eller inte vet jag inte även om hon sa att hon gjorde det. För Marguerite var en kvinna med två rävar alla bakom varje öra.

Älskade Skrutt vad jag kommer att sakna dig. Nu sitter du säkert och sjunger tillsammans med din mormor och väntar på oss andra. Jag kommer så småningom men där du är nu behöver du ingen impressario för att nå fram till de främstas öron sång vänta med att höra Nu är det kokta fläsket stekt Håkan

Samma krymplingsskräck då som nu

Bild: Tori min älskling

Jag är femtio år och man kan säga att mitt liv har kantats av flera viktiga reformer funktionshinder politiska reformer. Tre reformer utmärker sig som extra viktiga.1963 - Införande om skyldighet för kommunerna att anordna grundskola för elever med funktionsnedsättningar. 1969 Införande om fysisk tillgänglighet i bygglagstiftningen. 1994 Införandet av LSS och LaSS.

1963 fastslogs alltså dels att vi var kommuninvånare, dels att vi är bildningsbara. 1969 blev vi synliggjorda som en grupp medborgare med rätt att röra oss i det offentliga rummet och 1996 blev vi myndiga att själva fatta beslut kring vår egen kropp. Vår rätt till personlig inig

Bild: Min vän Anna öppnar födelsedagspresenterna med hjälp av min gudson

I Lördags var jag hos min vän Anna H på födelsedagskalas och där var vi ett gäng cripp alla de andra var yngre än vad jag är. Och vad pratades det om jo riksgymnasierna. Alla var upprörda över den dåliga förberedelse riksgymnasiet är för livet utanför. Exakt samma diskussion som vi som gått på den gamla tidens institutioner, Bräcke Östergård, Folke Bernadotte, Norrbacka och de andra som fanns.

Bild: Annas vän Malin ger inte mycket för riksgymnasierna

Enda skillnaden var att vi gamlingar for mest illa av internatet och en undermålig skola som inte trodde oss omnågon prestationsförmåga, medan 70 och 80-talisterna morrade över ett riksgymnasium där skola och habilitering inte förbereder för vuxenlivets krav på studier och arbete. Det skrämmer mig lite. Har attityderna inte förändrats något mer på femtio år? Vad kommer det sig och vad kan vi göra åt denna krymplingsnoja hos professionen och föresten grattis Anna och tack för goda tårtbitar och en trevlig eftermiddag

Tystnadens politik

Två av mina forskarvänner Jörgen Lundälv och Per-Olof Larsson båda aktiva vid institutionen för socialt arbete är medförfattare i en debattartikel om socialarbetarnas tystnad i samhällsdebatten. artikeln är publicerad i föreningen mot alkohol och narkotikas tidskrift och i socionomen. Du läser artikeln här. Det är ett väldigt bra inlägg men jag vill fördjupa den med lite reflektioner. Artikeln är väldigt välskriven men slutar i ett konstaterande att det är ett fattigdomsbevis i ett samhälle när dess socialarbetare som är de som kommer närmast dem som vi traditionellt kallar för "de svaga" i samhället" Jag har funderat mycket på denna tystnad eftersom jag både identifierar mig själv som socialarbetare och som klient till socialarbetaren.

I hela mitt arbetsliv har jag pendlat mellan den ideella och den offentliga sektorn och jag tycker mig se två helt olika synsätt från i den ideella sektorn och från den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn strävar bort från offentligheten medan den ideella sektorn kämpar för att finnas i det offentliga rummet.

I Göteborg kan jag nästan sätta datum på när tystnadens politik genomdrevs. Det skedde någon gång under 1995. Stora sparkrav drevs igenom och ansvaret för dessa sparkrav lades i första hand på de olika stadsdelsnämnderna. Från då till nu har vi genomlevt ett antal besparingskrav och politiska skandaler. Mutor och anklagelser om sexuella trakasserier gör att förvaltningarna slöt sig ännu mer. I det projekt jag arbetar med och som vi haft glädjen av att ha Jörgen och Per-Olof som inspiratörer kan vi se en rädsla eller stress hos våra projektdeltagare som känner sig fientligt bemötta av myndigheter de kommer i kontakt med i sitt dagliga liv. Jag ser detta som en del av samma fenomen som tystnadens politik.

Mette Järvsen min modiga första chef i Göteborgs stad

I den ideella sektorn finns däremot gott om socialarbetare som i stället söker offentligheten. Vad kan det komma sig att socialarbetaren som arbetar för den ideella sektorn är modigare när det gäller att ta debatten. Det finns inte något enkelt svar på detta då bägge sektorerna i realiteten finansieras via skattemedel.

När jag gick grundkurserna i socialt arbete jobbade vi mycket med begrepp som den dolda disciplineringen. Vad kan vi gamla socialarbetare göra kanske tillsammans med universitetsvärlden för att föra denna diskussion och gjuta mod i varandra. Jag riktigt längtar att gå tillsammans med mina yrkesbröder och systrar från arbetsförmedlingen och försäkringskassan på barrikaderna för en humanare social och arbetsmarknadspolitik.