Smärta är smärtsam

För en vecka sedan var jag på DHR - Västra Götalands smärtkonferens. Långvarig smärta är något som ungefär 9% av befolkningen har erfarenhet av. Smärta och smärtlindring ses i dag som en egen disiplin med behandlingspolecis Men i Göteborgsregionen finns bara två smärtliniker En vid Angereds närsjukhus och en vid SU-Östra. Den mesta av smärtbehandlingen måste ges av primärvården men där finns inte kompetensen att ge adekvat vård. Den andra saken jag lärde mig var att man ska inte gå och dra på smärta för länge för då vänjer sig hjärnan vid smärtan så att hjärnan läser smärta även om den fysiska orsaken till smärtan försvinner och detta har neurologiska orsaker. Tolkningen av smärtan är mer psykosocial men den blir inte därför mindre smärtsam. Bilden är Frida Carhlos bild av smärta

Dessa morsor

Emy Högberg På kort tid har jag varit på två föreläsningar som belyst de anhörigas betydelse för oss som lever med funktionsnedsättningar. Dels en föreläsning på Sahlgrenska akademin, dels en föreläsning på Dalheimers hus om anhörigas betydelse för människor med förvärvade hjärnskador. I föreläsningen på Sahlgrenska akademin var det intressanta att över 50% av oss proffsfunkisar verkar vara mer beroende av våra anhöriga framför allt till lite extra fix och hjälp med tråkigt vuxengöra som att hålla kontakt med myndigheter betala räkningar. På Dalheimershus redovisades att de som upplevde ett beroende av anhöriga upplevde ett lika stort beroende av anhöriga oavsett stödform.

För mig som har arbetat med att stärka människors förmåga att leva ett självständigt liv var detta nedslående slutsatser. Dels för att detta är ett beroende som finns dolt i bakgrunden, många av oss. Dels för att det inte förskräcker våra de professionella i lika hög grad som det chockade oss från funkisrörelsen,

Med detta sagt så ska jag säga att jag när som helst är beredd att dra lansen för alla funkismorsor. Medan de professionella kommer och går både inom funkisrörelsen och inom det offentliga finns morsorna kvar och kämpar

Två morsor har haft en ojämförligt starkt inflytande över mig och min syn på livet med en funktionsnedsättning. Dessa morsor är Elaine Johansson och Emy Högberg. Eliane har varit en mentor för mig när det gäller att få en vidgad syn på vad som är normalt och inte och mamma Emy Ja utan henne hade jag inte varit den uppkäftiga glada och allvarliga människa jag är.

Eliane Johansson

Varför är vi fortfarande som exotiska

I bland får man ju konstiga reaktioner när man rör sig bland sina medmänniskor

Ibland upplever jag en nästan sjuklig nyfikenhet som när något överförfriskade män kommer och slår sig ner hos mig när jag sitter på krogen för att fråga hur jag gör när jag ska genomföra ett samlag.

Bruckner IL Canada 2008

Andra verkar nästan avsky att se mig, tittar bort och verkar allmänt besvärade. I det ena fallet så verkar det som om detta med sex och funktionsnedsättningar verkar exotiskt och lite äckelspännande och i det andra fallet verkar man vara rädd för oss exotiska människor ungefär som jag kanske reagerar på tiggarna som sitter på marken i centrala Göteborg. Lite rädd men mest äcklad över att något sådant ska få finnas och få förstöra gatubilden.

Det är just därför våra upplevelser av dåligt bemötande och diskriminering är så likt andra gruppers upplevelser av diskriminering för egentligen är det samma instinkter igång när jag blir kasst bemött och diskriminerad som den diskriminering och de attityder som tiggarna i Göteborg antagligen mött i hela sitt liv. Ett liv som exotiska och obehagliga i medmänniskornas ögon.

Varför denna blandning av äckel och fascination? Fascinationen över det ovanliga och äcklet över det främmande. Hade vi inte skrivit 2010 utan året varit 1910 hade inte detta varit så underligt. Men i dag efter all samhällsinformation och alla politiska viljeyttringar fortfarande bli utsatt för en exotism och ett främlingsgörande i ett samhälle som man levt i hela livet.

Kärlek är ingen naturkraft

På sista tiden har jag funderat mycket på kärlek. Kärleken har så många ansikten. Kärleken till en anhörig. Kärleken till tex. vänner, gruppen, hunden, landet. Man kan älska individuellt som när jag älskar min lägenhet, tvåsamt, som när jag och min partner älskar varandra, i den lilla gruppen som en klass inför en älskad lärare eller kollektivt som när man älskar en idol eller sitt fotbollslag.

Alla dessa kärlekar kan vara passionerade vardagliga på avsvalnande eller till och med vara förbytta i hat.

Även om jag är hett förälskad i min fru och just nu är inne i en ganska passionerad fas så har jag aldrig förstått detta med att man kan ”drabbas av kärlek”. Alltså att man inte längre kan styra sina handlingar. Detta är något som jag kommit fram till är en myt ungefär som att sättet vi beter oss på när vi dricker alkohol. Både när vi drabbas av fylla eller kärlek så är uttrycken för detta kulturellt betingat.

Är det något jag avskyr är det otrohetshistorier där den otrogne säger att dem drabbades av kärleken, som en naturkraft som inte gick att stå emot. Rena skitsnacket enligt min mening. Är man normalt funtad så har man alltid ett val. Om man slutar att älska sitt lag för att det går dåligt då är man nog inte någon bra älskare. Samma sak tycker jag gäller den kärlek som finns mellan människor där erotiken är inblandad. Ger man sig aldrig tid att njuta av den vardagliga passionen då växer man inte som människa och ger inte heller sin partner livskraft att blomma. Det handlar inte så mycket om viljekraft som att bestämma sig vart hjärtat ligger och hålla sig till det. En annan sak är när man använder otroheten för att komma ur ett redan dåligt förhållande, men då ska man inte skylla på kärleken och passionen som någon slags naturkraft.

Jag tror inte på någon ren existentialism. Visst ser jag att livet kan bära iväg med oss människor på olika vägar och visst är kärleken magi men kärleken är ingen naturkraft som sätter viljan ur spel.

Skaka månne SD

Stockholms biskop skakade om Sverige Demokraterna. Jimmie Åkesson påstod sig darra av harm i går när Stockholmsbiskopen Eva Brunne i sin predikan slog ett slag mot främlingsfientlighet och för alla människors lika värde. Herr Åkesson tyckte att kyrkan och biskopen lade sig i politiken. Men då kan han varken sin bibel eller kyrkohistorien ordentligt. Att en biskop tar avstånd från hat och främlingsfientlighet och uppmuntrar att människor engagerar sig för människors lika värde ingår liksom i uppdraget som biskop. Med tanke på alla platser SD har i kyrkofullmäktige runt om i landet borde det inte vara någon nyhet. Det anmärkningsvärda var inte biskopens predikan utan Sverigedemokraternas reaktion på predikan. Det predikan handlade om var mänskliga rättigheter samt en del grundlagsskyddad lagstiftning En riksdagsgrupp som börjar med att ta avstånd från en sådan predikan avslöjar SD som det antidemokratiska parti det är.

Än är vi inte medborgare i regeringens ögon

Ja nu är det bråda dagar i riksdag och departement men också inom funkisrörelsen. Vilket departement ska hantera våra frågor DHR bloggen som jag slaviskt följer för att jag gillar Marias sätt att tänka och skriva. Jag kan förstå paniken man får när våra frågor fortfarande hanteras som socialpolitik i marginalen. Detta trots att de kostnader vi bär i budgeten är rätt stora. Det är klart att vi borde ha någon form av samordningsminister, som skulle jobba med olika slags människorättsfrågor män jag vet inte hur vi skall hantera detta. För jag känner mig inte som en socialpolitisk fråga, utan mer som en integrationsfråga. Då vore väl Erik Ullenhag det naturliga valet som samordningsminister för funkisfrågorna men det verkar som att man går den tråkiga budgetvägen och ger ansvaret till det departement som ger ut mest kulor till oss med funktionsnedsättningar. Tråkigt och skapar feltänk i politiken. Jag kan inte se hur ett sådant tankesätt från regeringens sida rimmar med tankarna i "från patient till medborgare. Maria Larsson skrev i en debattartikel i GP från januari 2010 att vi som land inte hade lyckats i våra intentioner i förhållande till riksdagens plan från patient till medborgare. En sak står i alla fall klar regeringen ser mera som patienter/klienter än medborgare

I dag har varit en dag för äktenskapet. Först var vi till vårdcentralen Min fru behövde moraliskt stöd. Sedan till Frölunda kultur hus för att lämna in lite böcker och sedan ner för att trängas på på torget. De flesta kan nog känna att det är lite jobbigt att hänga med sin partner som jag gjort i dag, men om man betänker hur vi haft det så är detta att få göra vardagssaker tillsamans en ynnest en slags guldkant på tillvaron som faktiskt betyder mer än funkispolitiken. Kram på er kära läsare och trevlig helg.