På sista tiden har jag funderat mycket på kärlek. Kärleken har så många ansikten. Kärleken till en anhörig. Kärleken till tex. vänner, gruppen, hunden, landet. Man kan älska individuellt som när jag älskar min lägenhet, tvåsamt, som när jag och min partner älskar varandra, i den lilla gruppen som en klass inför en älskad lärare eller kollektivt som när man älskar en idol eller sitt fotbollslag.
Alla dessa kärlekar kan vara passionerade vardagliga på avsvalnande eller till och med vara förbytta i hat.
 |
| Även om jag är hett förälskad i min fru och just nu är inne i en ganska passionerad fas så har jag aldrig förstått detta med att man kan ”drabbas av kärlek”. Alltså att man inte längre kan styra sina handlingar. Detta är något som jag kommit fram till är en myt ungefär som att sättet vi beter oss på när vi dricker alkohol. Både när vi drabbas av fylla eller kärlek så är uttrycken för detta kulturellt betingat. |
Är det något jag avskyr är det otrohetshistorier där den otrogne säger att dem drabbades av kärleken, som en naturkraft som inte gick att stå emot. Rena skitsnacket enligt min mening. Är man normalt funtad så har man alltid ett val. Om man slutar att älska sitt lag för att det går dåligt då är man nog inte någon bra älskare. Samma sak tycker jag gäller den kärlek som finns mellan människor där erotiken är inblandad. Ger man sig aldrig tid att njuta av den vardagliga passionen då växer man inte som människa och ger inte heller sin partner livskraft att blomma. Det handlar inte så mycket om viljekraft som att bestämma sig vart hjärtat ligger och hålla sig till det. En annan sak är när man använder otroheten för att komma ur ett redan dåligt förhållande, men då ska man inte skylla på kärleken och passionen som någon slags naturkraft.
Jag tror inte på någon ren existentialism. Visst ser jag att livet kan bära iväg med oss människor på olika vägar och visst är kärleken magi men kärleken är ingen naturkraft som sätter viljan ur spel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar