Ikea var mindre i ropet än öl och brännvin

I tidningen Kattis & company skriver chefredaktören Kattis Ahlström att alkohol är lika accepterat som möbler från Ikea. När jag växte upp var alkohol betydligt mer accepterat än ikeamöbler. Att ha möbler från Ikea det hade man bara om man var fattig. I dag skulle jag tro att det är tvärtom i dag är ikeamöbeln kult och alkoholen är på väg ut. Fler och fler ungdomar väljer en nykter livsstil medan det är vi äldre som fortsätter att dricka. Särskilt då kvinnor. Nykterhetsrörelsen är i princip den enda idébundna organisationstyp som växer. Själv är jag inte nykterist Jag gillar både öl, brännvin, vin, konjak och whisky. Eftersom jag är uppvuxen med föräldrar som hade svårt med att begränsa sin alkohol så är jag däremot försiktig med hur jag dricker. Att skriva sådana här generaliserande artiklar är inte proffsigt för att komma från en så duktig media människa som Kattis Ahlström Bättre vore om hon vågade göra ett temanummer om ett läckert liv utan alkohol och andra droger

Kör inte framför mig och härja

Hallå hallå, jag har varit sjuk ett tag och ligger nu inne på Sahlgrenska sjukhuset. Fortfarande lite chockad över inläggningen, därför har jag inte haft tid att underhålla bloggen. Sorry för det. När jag las in så kom en äldre man fram till mig och sa "slå mig inte i magen och kör inte framför mig och härja." Någon slagskämpe är jag inte och i skick för att härja är jag inte heller men jag längtar efter mina bloggkompisar cp-mamman, kjell och gänget.

Kram på er alla!

CP- vi är inte bra på att hålla masken

I natt fick jag nästan slag på en av min frus assistenter som helt enkelt sa nej när jag bad honom att släcka ljuset- Nejet fick mig att börja koka. Trots att jag förstod att han behövde arbetsljus. Men varför behöver han mer arbetsljus än de andra assistenterna så det kändes som om han ville mästra mig. Det är kanske orättvist tänkt men min reaktion blev snabb och hård och sedan kokade jag hela natten och kunde inte sova. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat begrava känslorna inom mig för att senare i dag analysera om jag behövde göra något åt situationen När man lever med en CP-skada så har man ofta också av någon anledning nära till känslorna något åt situationen. Glädje och sorg har alltid skarpa ytor. Ja man skulle kunna säga att det är lite manodepressivt eller helt enkelt att vi har lite svårt att hålla masken.

CP:n i sig själv gör mig aldrig deprimerad. Men när jag är neråt så blir allt som har med funktionsnedsättningen mycket svårare att hantera. Jag menar livets små nödvändigheter som sjukgymnastik, hjälpmedel - för att inte tala om den personliga assistansen, när man blir irriterad så avslöjar jag mig med hela kroppen och jag får kämpa med både kropp och sinne för att inte bli inpulsstyrd Det intressanta är att jag såg precis samma beteende hos min mamma när hon nyss hade fått sin stroke.

Jag kunde nästan ta på hennes känslor och jag fick mig också ett par oförtjänta utskällningar Några veckor senare var min mamma mer lik sig själv. Medan jag fortfarande reagerar pinsamt öppet när jag är stressad nere eller för den delen när jag har flyt. Kan någon inte lära mig hur man blir bättre på att hålla masken.

Årets Folkbildare

Grattis Kjell till dig och din ensemble för vuxenskolans folkbildningspris. om jag förstod realisen rätt kommer du till Göteborg ska du och gänget biträda tiljan här i stan också.

Sorgen i arv

Bloggvärldsbloggen har som tema sorg. Jag är naturligtvis med mina snart femtio år ganska redan varit utsatt för olika slags sorg i livet.. Jag har redan från tidiga år varit med att goda vänner dött i från mig. Jag har upplevt sorgen att förlora en förälder. Jag har upplevt övergivenheten och sorgen efter mina föräldrar då jag och andra barn låg och grät oss till sömns första natten efter sommarlovet på internatskolan.

Jag är född med en funktionsnedsättning - En cp-skada, den har aldrig gett mig någon större anledning till sorg. Jag är tvärtom säker på att den har gett mig ett intressantare liv än om jag hade varit utan den. Ändå är min livssorg nära knutet till min skada. Nämligen sorgen över mina föräldrars sorg över mitt funktionshinder- Min fars besvikelse över att få en son han inte kunde idrotta med en son som varken hade motorik eller logik att bygga modellbilar. Eller min mors sorg över att aldrig bli farmor. Hos mig har den sorgen förvandlats till en känsla av ständigt dåligt samvete och otillräcklighet gentemot mina föräldrar. Så ibland känner jag att jag skulle vilja vara till stöd för dagens CP-föräldrar och deras härliga ungar. Då skulle jag kanske kunna kompensera mina föräldrar för all sorg jag givit dem mitt i föräldraglädjen.

Hela livet med Cerebral Pares

CP-mamman Towe är på konferens. "Hela livet med Cerebral Pares " Jag blev så nyfiken så jag kunde inte stilla mig utan gick in på nätet för att kolla. Det visade sig vara två kända förbund RBU och NHR som anordnade konferensen med stöd från ett av de större assistansföretagen. Vad som gjorde mig intresserad var just hela livet i konferensens namn. För i vanliga fall när man pratar om cp så talar man om en barndom med CP och behandlingsmetoder för barn med CP-skada. Urviktigt i och för sig men ändå för de flesta av oss som lever med CP både i den egna kroppen och som närstående är barndomen en kort del av livet Högt räknat ungefär 1/5 del av livslängden. Men ändå så är en klar majoritet av all forskning kring CP inriktat på det cp-skadade barnet. På något sätt känns det som om CP-skadan slutar att vara intressant den dag den är över 20 år. Denna fokusering på barnet gör på något sätt att vårt vuxenliv med skadan inte blir ligitimt. Så jag får säga att även om innehållet på konferensen fortfarande känns väldigt barnfokuserad, så uppskattar jag ansatsen att ta med hela livet.

En annan sak som jag tycker är slående är hur expertinriktad kursen är. Två personer deltar som har egen erfarenhet. En dotter till en förälder med CP-skada som gjort en film om sin uppväxt och sedan obligatorisk brukarmedverkan som sista punkt när ungefär halva gänget dragit i väg för att hinna hem i tid för fredagsmyset.

Jag hade gärna varit där och talat om att ge människor med CP-skada stöd ut i ett vuxenliv med hjälp av peer support. Man kan faktiskt vara expert och ha en CP-skada. Ibland kan till och med erfarenheten av skadan öka ens kompetens inom området.

Bra skuret Ruut

I går sändes ett fantastiskt stycke funkishistoria på SVT, Ruuts Gubbar. Genom sina trägubbar hade Rut Karis ”skurit sitt liv.” Det var ett liv med ett livslångt rörelsehinder, komplicerade föräldrarelationer. Inga hjälpmedel allt synliggjort med små trägubbar i dödhultarens stil. Jag satt som klistrad framför de små scener som stod skurna i trä. Plötsligt förstod jag att jag kände kvinnan i fråga. Hon är en gammal DHR-kämpe som jag haft många debatter med genom åren och samtidigt så förstod jag att det var en väldigt liten del av Rut som jag kände och hur jag önskade att jag fått den fördjupningen innan.

När vi möts i en sådan ram som föreningslivet utgör så lär man sig ofta att filtrera sin relation genom samma ram. För utan att gå in på detaljer är jag säker på att både Rut och jag skulle farit mer varligt fram med varandra i debatterna om vi kännt varandra lite utanför föreningsramen. Jag skulle förstå hennes vildsinta kamp för att inte låta DHR ge styrelseImakten till personer med rörelsehinder. Jag kan tänka mig att Rut upplevde det som en kränkning av hennes man Sven som var lika engagerad i funkispolitiken som hon själv var. Hon skulle kanske förstå bättre om hon varit beroende av samhällets stöd lika fysiskt som jag är.

I dag lever vi ett liv som på många sätt är avkollektiviserat och individualiserat så fungerar de gamla folkrörelserna illa. Inte för att man driver fel frågor utan för att man inte ser individerna man räknar medlemstal men man kollar inte vilka medlemmarna är. Då kan jag som gammal föreningsräv missförstå en individ som inte köpt och känner sig hemma i de kollektiva spelreglerna utan antagligen skulle vara mycket mer kreativ hemma vid Ruts köksbord dricka en kopp kaffe äta en tunnbrödsmacka och planera för nästa aktion tillsammans med kompisgänget. Hur förvandlar vi med andra ord mötesteknik till gemenskapsteknik och medlemmar till synliga individer.