Det är synd att vi inte får ha vår ålderdom tillsammans som vi har planerat…

I dag blev jag utskriven från hospitalet Sahlgrenska sjukhuset. Kvar där på sjukhuset ligger min älskling något förvirrad efter en galloperation och säger till mig att det är synd att vi inte får åldras tillsammans som vi planerade. Då var det något som brast inom mig och tårarna började spruta. För det är min mardröm att min älskling av någon anledning inte skall finnas kvar vid min sida. Just nu gråter jag så det sprutar och fingrarna går av sig själva. Jag har ibland tvekat över om vi egentligen är bra för varandra men i dag stod det klart för mig att det spelar ingen roll för mig utan henne skulle jag känna mig som ett spöke.

Det här med långa förhållanden är speciellt. Jag och min hustru har varit gifta i 17 år och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en dans på rosor. När hon har varit sjuk så att hon inte var kontaktbar under nästan ett år eller när jag var så förblindad av någon slags ”karriär” inom funkisrörelsen att jag blev helt döv för hennes behov så har vi nog tvekat, men med åren växer man också ihop, just nu som två ganska sköra buskar som behöver varandras stöd för att klara av stormarna i livets brittsommar för att försöka uttrycka sig lite poetiskt.

Många har frågat oss om inte detta med att vi bägge två har en CP-skada har komplicerat livet för oss och ja det är väl så, men samtidigt har vi trots våra olikheter

En annan sida av det myntet är att vi behöver personlig assistans bägge två för att klara oss. Det är ett större problem eftersom vi har olika förhållningssätt till våra assistenter. Jag är i grunden ett socialt djur som gillar människor utan att för den skull ha lätt att släppa dem nära. Min kära är mer introvert och tar hon till sig människor gör hon det verkligen. Så fungerar hon och jag gentemot våra medmänniskor så ock mot våra assistenter.

Min älskling kan tycka att jag är för social med assistenterna och jag kan tycka att hon släpper dem för nära. Ibland blommar de här olikheterna ut i gräl men oftare i ett ordlöst motstånd.

Det här är en text som flutit ganska snabbt att få ur mig men jag hoppas att den inte är för privat även om den är personlig.

så har vi en djupförståelse för varandras hjärnskador som nog har gjort oss mer uthålliga i livet än annars.