Kärlekens vardagsmödor

Jag har varit gift med Tori sedan den 31/12 - 1993. Det har varit svåra lätta fantastiska hemska lyckliga år. Det som är häftigt är att kärleken växt sig starkare och starkare för varje för varje kris. Att på ett sätt vara i varandras andning. På ett sätt växa genom att leva i varandras liv och personligheter och se den andres utveckling.

Säger jag att livet har varit lätt och en dans på rosor nej absolut inte

Det är inte genom de lugna perioderna man lär sig Det är genom att finnas till för den andre när man trampar på

en taggig kaktus. Genom att känna den enes smärta lär man sig förstå sin egen smärta.

Det är också genom Toris glädje

jag allt oftare finner finner min egen.

Det är genom mitt lugn

hon hittar till sin egen lugna vrå.

Genom hennes vrede

känner jag adrenalinet forsa genom egna ådror.

Vreden kan vara

materiell

existentiell

men inte

formell

Genom

glädjen

smärtan

lusten

livet är vi

sammanväxta

till en slags kärlek

Främlingsfientligheten frodas när fattigdomen sprider sig

Jag är väldigt upprörd över hur regeringen har två tredjedelssamhället som politisk strategi. Det är inte bara en upprörande cynism utan också samhällsfarligt att lämna en tredjedel av medborgarna utanför välfärdssamhället. Det blev väldigt tydligt för mig i dag.

Fas 3 i praktiken

I det projekt jag arbetar för "Din erfarenhet - Vår politik" försöker DHR Göteborgsavdelningen att knyta i hop medlemmarnas vardagserfarenheter med att leva med rörelsenedsättmingargar med med vårt intressepolitiska arbete. Just nu arbetar vi med temat arbete och jag får då kontakt med unga vuxna med som håller på att bli eller har blivit av med sin aktivitetsersättning och kommer direkt in i fas tre. Jag hade jag tex. kontakt med en ung person som gör praktik. personen måste hela tiden finnas till hands ifall arbetsförmedlingen har någon plats. Hon har MS och det är naturligtvis svårt att inte veta var och när har ett funktionsnedsättning som MS där dagsformen kan skifta från ena dagen till den andra. Fylld av detta samtal slutade jag dagen för att ta fardtjänsten hem.

En trevlig och serviceinriktad chaufför mötte upp mig och vi kom i samspråk kring hur olika det kan se ut för människor här i värden. Jag berättade om min dag på jobbet och hur upprörd jag känner mig över att unga människor i praktiken lämnas utanför välfärdssamhället.

Rasism och fattigdom

Då svarade mig färdtjänstföraren att om de hade varit invandrare hade de fått hur mycket bidrag som helst. Han berättade om hur han körde äldre personer som var hade det väldigt dåligt ekonomiskt, och sa sig då inte förstå hur vi kunde försörja en massa invandrare som bara fick en massa bidrag.

Jag blev helt tyst. Både av förarens arroganta okunskap + att han vågade ge uttryck för sådana åsikter framför mig en kund. För det första blir i detta nu massor av unga människor av utländsk härkomst lika effektivt svikna av välfärdssamhället som unga människor med funktionsnedsättningar, man skulle kunna säga att det för många med invandrade föräldrar är ett funktionshinder att ha fel etnisk bakgrund.

För det andra kan man fundera över hur en förare som gått på en så farlig modern vandringsmyt har för attityd till människor med annan etnisk och nationell bakgrund än hans egen och som också råkar vara färdtjänstresenärer.

Om vårt projekt får fortsätt finansiering räknar vi med att kunna dra igång ett tema kring etnicitet och rörelsenedsättningar. Kan vi då lyckas spräcka en och annan myt hos t.ex. färdtjänstförare så vore mycket vunnet. Kanske borde regeringen också försöka spräcka myten om att invandrare kostar mer än andra fattiga här i Sverige.

Jag tror att det börjar bli dags att starta upp en modernare version av "rör inte min kompis" Kanske med något om att tre tredjedelar skall leva.

ICF väcker tankar

ICF är ett klassificeringsinstrument som försöker närma sig detta med en funktionsnedsättning från två håll, nämligen den fysiska nedsättningen och den sociala och psykologiska miljön vi lever i. Detta gör att man försöker kartlägga både de individuella som de miljömässiga aspekterna av att leva med en funktionsnedsättning.

Jag tycker att ni ska läsa mitt förra inlägg om ICF men framför allt Stinas kommentar. Tack Stina.

Jag förstår också att intentionerna är goda. Många av de som satt i socialstyrelsens grupp för att göra den svenska översättningen av dokumentet är välrenomerade och bra människor från professionen så tex. Professor Gunnar Grimby som jag har både klinisk patienterfarenhet av och som jag känner som en av de absolut bästa habbläkare jag haft. Jag har också samarbetat med honom på läkarutbildningen här i Göteborg.

Men faktum kvarstår att den kompetens som människor med funktionsnedsättning har, helt saknas i arbetet med den svenska översättningen och till stor del också i WHO:s utvecklingsarbete av ICF. Jag vet att DPI och antagligen RI har givit instrumentet sin välsignelse men jag tycker fortfarande att ICF är på tok för individorienterat och de delar som är miljöorienterade är för svaga. Om sammansättningen av den svenska översättningsgruppen speglar samansättningen av de som arbetade med ICF åt WHO är detta inte så underligt För av de som var inblandade fanns en sociolog Sonia Kaley von Stockom resten är ett gäng medicinare och möjligen paramedicinare med en individuell behandlingssyn. Det är denna obalans jag vänder mig mot plus att jag ingenstans har sett några som helst inblandning av våra erfarenheter.

Så Stina nog har jag förstått. Det innebär inte att jag gillar det jag förstått Även om man har bollen framför tån behöver man inte gilla bollen,

DPI Disabled people International en organisation som i första hand är av organisation med direkterfarenhet av funktionsnedsättningar

RI Rehablitation Internationel är i första hand en för organisation som kämpar för vår sak utifrån sin yrkeserfarenhet av att hjälpa och stödja oss

Vem definierar mitt liv eller funktionshinder våra dagars invalid

Jörgen Lundälv forskare från institutionen för socialt arbete i Göteborg, håller på att skriva någon form av dokument om funktionshinderörelsens inställning till ICF. Vad är då ICF? ICF är ett sätt att klassificera oss med funktionsnedsättningar, som kommer från WHO. Detta instrument klassificerar våra fysiska, psykiska, neurologiska, sexuella, sociala och ekonomiska funktioner, enligt en matris. I detta kategoriseringsarbete krävs det också att man skiljer ut oss från resten av befolkningen och detta gör man genom att slopa begreppet handikapp och ersätta det med begreppet funktionshinder. På detta sätt tydliggör man att det som händer i relation med omgivningen är speciellt för oss med funktionsnedsättningar och inte är att blanda ihop med tex. den otillgänglighet som småbarnsföräldrar med barnvagn råkar ut för när de behöver åka med en otillgänglig spårvagn. På detta sätt missar vi en viktig möjlighet identifikation och generalisering För mig får nu begreppet funktionshinder att få stora likheter med det gamla begreppet vanför eller invalid. Naturligtvis med den skillnaden att funktionshinder inte tar sikte på någon särskild typ av funktionsnedsättning. Vad man kan fundera över är att funktionshinderrörelsen har köpt detta utan någon debatt. Ur ett nordiskt perspektiv kan jag inte se detta som något annat än en som en tillbakagång till exluderande begrepp som vanför eller invalid som utmönstrades dels för att de var exluderande och för individuallisrande. Men vi från funktionshinderrörelsen har köpt medicinarnas och myndigheternas perspektiv i gammal god tysk förvaltningstradition

Snart slår nyfattigdomen till för våra unga vuxna - Tänk om Maria Larsson

Jag tror att nyfattigdomen kommer att sprida sig som en virvelvind bland de av oss som nu har aktivitetsstöd från försäkringskassan. För de flesta kommer att hamna i klorna på fas tre geschäftet. Läs Katrine Kielos utmärkta ledare här Med det nya regelverket så återstår bara socialbidrag enligt den av Maria Larsson bejublade socialtjänstlagen. Hur ska funkisrörelsen bli en relevant rörelse för de av våra medlemmar som knappast kommer att få täckning för en medlemsavgift via kommunernas socialkontor. Då kanske man kanske får spara in på kläder för att vara med i föreningen Då måste det finnas starka skäl att vara med och driva intressepolitiska frågor

Biskop Esbjörn från Värmlands stift beskriver i sin blogg hur man oftare och oftare måste gå in med kontantstöd från svenska kyrkans församlingar för att föräldrar ska ha råd att köpa julklappar till sina barn. Familjer är alltså beroende av välgörenhet för att kunna fira jul. Men hur går det med medlemskapet i olika föreningar kommer den möjligheten också att vara beroende av välgerenhet. Om Kalle ska få danslektioner, Lisa ska få kicka boll i föreningen eller Sarah ska kunna delta i Unga rörelsehindrades aktiviteter. Detta är en framtid som vi inte vill ha för våra medlemmar

Hur kommer livet att gestalta sig för de som haft aktivitetsersättning kommer de att få arbete eller kommer de att få leva ett helt liv på socialbidragsnorm. Detta måste vi förhålla oss till om vi ska vara trovärdiga och relevanta för våra unga vuxna medlemmar. Det handlar inte bara om att hitta ett sätt att kunna betala medlemsavgiften utan att behöva avstå från kläder. det handlar också om att reagera adekvat på den oro som många känner som blir av med ersättningar utan att få något likvärdigt i stället. Här måste vi tänka till inom dhr om vi menar allvar med delaktighet och handlingskraft, för har man inte råd med något då ger man nästan f-n i tillgängligheten delaktigheten sabbas ju ändå av att man inte har råd att leva.

Mona Sahlin sa i sitt sista linjetal att socialdemokraterna ändå har oss som väljare. Tänk om regeringen tänker på samma sätt, deras röster får vi ändå inte så buss på dem bort med sjukersättningarna och bort med assistansen. Då måste vi kunna säga Tänk om Maria Larsson

Att utnytja någon sexuellt är ok så länge tjejerna är på fyllan eller har en funktionsnedsättning

Det är den signal som kom från hovrätten i södra Sverige i en dom om sexuellt utnyttjande och koppleri , där en intellektuellt funktionsnedsatt kvinna uppenbarligen inte blev trodd. Det hävdar i alla fall Ida Legnmark i ett utmärkt inlägg: "Sluta ursäkta sexuella övergrepp,"som handlar om vår förmåga att under vissa förutsättningar vara mer accepterande när det gäller sexuellt våld och utnyttjande om det gäller en kvinna med funktionsnedsättningar eller en kvinna som på andra sätt befinner sig utanför ramen. Hur länge ska vi anse att kvinnor behöver ta ansvar när män inte kan se skillnad mellan våld och sex.

Det här är ingen ny fråga, så länge som jag har varit vuxen inom funktionshinderrörelsen har det varit ett känt faktum att både män och kvinnor med funktionsnedsättningar som blivit utsätta för sexuella övergrepp har svårare att få sin sak prövad i domstol. Vågar sedan en åklagare väcka åtal så är det ännu svårare att få en rimlig dom till stånd. Detta gäller framför allt för personer som har sin funktionsnedsättning knutet till problem att uttrycka sig verbalt. De blir helt enkelt inte trodda

Jag undrar när vi inom funktionshinderörelsen ska börja våga prata om det här. Det borde vara eb stor fråga. Det handlar om så många oförlösta övergrepp och ingen vågar tala om det. Polis och åklagare har ju arbetat med kompetensutveckling när det gäller barn. När kan vi förvänta oss en liknande kompetensutveckling när det gäller bemötande och metodik omkring människor som på grund av funktionsnedsättning har svårt att uttrycka sig utan stöd eller hjälpmedel.

Liten bitch i rullstol är både le och pretty in pink

Jag läste ett inlägg på från liten bitch i rulls

• Bitchen är le på snön

• Bitchen är trött på försäkringskassans sätt att bedöma personlig assistent

• Bitchen är trött på kärlekens och erotikens osäkerhet

CP - Clever and Pretty svarar:

• Jag är trött på kylan
• Jag är trött på socialminister Maria Larsson som ostraffatkan håna oss från riksdagens talarstol genom att hänvisa dem som blir utan assistans till hemtjänst
• Jag är trött på tidens spel med kärleken

• Jag undrar förvånat vart erotikens drivkraft tagit vägen