För mig, som har varit aktiv i DHR sedan tidigt 80-tal, är New Public Management (NPM) ingen abstrakt teori. Det är en omvälvande verklighet som har genomsyrat svensk välfärd och förändrat vardagen för tusentals människor med funktionsnedsättning. Jag minns tydligt hur NPM presenterades i början av 90-talet, när jag själv jobbade i hemtjänsten. På chefsutbildningar målades en förförisk bild upp: ökat inflytande för både vårdtagare och personal, valfrihet och effektivitet. Det var ett ”säljsnack” som lovade en modernisering av välfärden som skulle gynna alla. Idag ser vi att löftena var tomma.
NPM:s rötter finns i 80-talets Storbritannien och USA, där marknadens logik skulle effektivisera offentlig sektor. Konkurrens, mätbara resultat och kostnadseffektivitet blev ledord. I Sverige anammades dessa idéer, och argumenten om ”kundorientering” och ”valuta för pengarna” var svåra att motstå. Men för oss som levt i systemet har NPM inneburit en förskjutning från mänskliga behov till systemets effektivitet – ofta med katastrofala följder.
Hemtjänsten: Tiden som fiende
Hemtjänsten är ett smärtsamt tydligt exempel. Kommunen har blivit beställare, och ofta privata utförare konkurrerar om att leverera tjänster. Förr hade man en stabil personalgrupp som kände ens rutiner. Idag möter brukare en ständig ström av nya ansikten. Kontinuiteten, avgörande för trygghet, är borta. Detta är helt följdriktigt då kontinitet inte är något som prioriteras i NPM
Det mest förödande är tidsstyrningen. Varje insats tilldelas exakta minuter. Att hjälpa en person med demens att äta, eller en person med smärta att klä sig, kan inte pressas in i en fyrkantig tidsmall. Det skapar en omänsklig press på personalen att arbeta snabbt, inte omsorgsfullt. Den lilla stunden för samtal eller den extra minuten som gör skillnad, prioriteras bort. Det är en kamp mot klockan, inte ett fokus på människan. Prispressen i upphandlingarna förvärrar detta, med låga löner, dåliga arbetsvillkor och hög personalomsättning som följd.
 |
| När meedmänskligheten tidsutsatts/foto AI Google Gemany |
Personlig assistans: Från frihet till förvaltning
LSS och den personliga assistansen, som infördes 1994, var en revolution. Den byggde på självbestämmande och rätten att leva ett liv som andra. Det var en seger för handikapprörelsen. Men även här har NPM:s logik slagit rot. De senaste åren har vi sett en brutal åtstramning och ökad kontroll av assistansersättningen. Fokus har flyttats från individens behov till att ”stoppa fusk” och kontrollera kostnader.
Människor som levt med assistans i åratal får plötsligt sin rätt ifrågasatt. Strikta tolkningar av lagen, som ”fem-timmarskravet”, har lett till indragen assistans och tvingat individer in i kommunala insatser som inte ger samma frihet. Det är en tillbakagång till en tid då personer med funktionsnedsättning sågs som objekt för omsorg, inte som medborgare med rättigheter. Vi som kämpade för LSS ser med fasa hur lagens intentioner urholkas av en misstroende byråkrati. Varje timme granskas, varje insats ifrågasätts. Det handlar inte bara om pengar; det handlar om frihet, värdighet och rätten att delta i samhälle. Värdem som inte betyder särskilt mycket för en NPM byrokrat men mer för medborgarna/kunderna.
Konsekvenser och vägen framåt
NPM har urholkat tilliten mellan medborgare och det offentliga. Systemen är komplexa, fokus flyttas från mänskliga behov till administrativa krav. Den påstådda effektiviteten är en skenbar effektivitet, där kortsiktiga besparingar leder till långsiktiga kostnader i form av sämre hälsa och ökad otrygghet. Det har också bidragit till ökade klyftor, där de sköraste riskerar att hamna i kläm.
För att vända denna utveckling krävs ett paradigmskifte. Vi måste återgå till grundläggande principer om mänskliga rättigheter, självbestämmande och tillit. Det handlar om att återigen sätta människan i centrum, inte systemet.
Detta innebär att:
Återinföra tillit: Ge professionella mer utrymme och tillit att göra bedömningar utifrån individens behov.
Prioritera kvalitet: Upphandlingar måste värdera kvalitet, kontinuitet och goda arbetsvillkor högre än lägsta pris.
Stärka självbestämmandet: Rätten till personlig assistans måste värnas, och lagens intentioner om frihet återupprättas. LSS är en rättighetslag, inte en bidragslag.
Öka resurserna: En välfungerande välfärd kräver tillräckliga ekonomiska resurser. Att se välfärden som en kostnadspost är kortsiktigt och skadar samhället.
Vi som kämpat för ett mer inkluderande samhälle vet att förändring är möjlig. Men det kräver en stark politisk vilja att prioritera människors välmående och rättigheter framför systemeffektivitet. Det är dags att återigen bygga ett samhälle där alla kan leva ett fullvärdigt liv, och där tillit och mänsklighet står i centrum.
