Ingen smakstart för Västra Götalandsregionen

 

Västra Frölunda i april 2026

Förord

En ledare från Sensation nr, 1 1999.Första januari 1999 såg landstinget Västra Götalandsregionen dagens ljus. Regionen var en sammanslagning av Bohuslän, Dalsland,Göteborg  Skaraborg och Älvsborg. Jag skrev den här ledaren utifrån ett göteborgskt perspektiv, då Göteborg hade varit ett eget landsting. Så här i efterhand kan man se att reformen var fullständigt nödvändig men med utsikt från göteborgsk funktionsrättsrörelse innebär om organisationen att vi på det lokala planet fick längre till landstingets tjänstemän och politiker. Det är problem som vi fortfarande lever med. Regionen samverkar ogärna med den lokala funktionsrättsrörelsen, Man samverkar hellre med våra länsorganisationer Vilket ökat avståndet till invånare med funktionsnedsättning och sjukvårdsbyråkraterna. Som jag tänkte då, stämmer nog på fler, Hoppas att någon kan tycka att texten är intressant. Texten är lätt redigerad i förhållande till orginalert

💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛💛

Sedan årsskiftet är vi alla en del av en ny storhet, Västra Götalandsregionen. Vad kommer det att innebära för oss som på något sätt berörs av "funktionshindervärlden"?

Den nya regionen ansvarar bland annat för sjukvård, rehabilitering och habiliteringsinsatser, råd och stöd enligt LSS samt vissa kulturfrågor.

En dålig entré

Västra Götalandsregionen har inte gjort någon strålande debut i människors medvetande. Genom att införa ett krångligt och dyrt system för sjukresor för färdtjänstberoende i Göteborg har regionen ställt till det för många. För en person med pension är ett högkostnadsskydd 1200 kronor mycket att betala på kort tid. Dessutom är blanketter och kvitton svåra att hantera för de som har vissa typer av funktionshinder. Tillgångarna är helt är inte bara handikapptoaletter och avfasade trottoarkanter. Det är också en fråga om tillgänglighet till tjänster och information. Varför har man valt en sådan krånglig lösning? Ett enklare system kunde införts genom att låta färdtjänsten debitera Västra Götalandsregionen direkt efter insamling av beloppet från individen.

Hjälpmedel och betalningsansvar

Situationen för hjälpmedel är också problematisk. Många med funktionshinder vittnar om långa väntetider för att få nödvändiga hjälpmedel. Brukare med personlig assistans hamnar i kläm eftersom oenighet råder om vem som ska betala för hjälpmedel som till exempel liftar. Regionen anser att detta är ett arbetstekniskt hjälpmedel, vilket borde bekostas av assistansföretagen. Det strider dock mot vad både landstingsförbundet och Riksförsäkringsverket har klargjort – dessa hjälpmedel är ett ansvar enligt Hälso- och sjukvårdslagen.

Råd och stöd

Västra Götalandsregionen har även tagit över beslut om råd och stöd enligt LSS. Fyra nya handläggare har börjat sitt arbete. I skrivande stund har vi inte mer information, men räknar med att ge utrtmme för dem i kommande nummer av Sensation. Vi hälsar dessa välkomna och hoppas att de ska utföra sitt arbete med empati, respekt och förståelse för skilda behov.

En utmaning

Projektet Västra Götaland är en stor utmaning för alla inblandade – politiker, tjänstemän, handikapporganisationer och vanliga medborgare. Det är viktigt att inte se människor med funktionshinder som sjuka, utan som medborgare med särskilda behov. Dessutom bör erfarenheter och kunskaper tas tillvara för att göra Västra Götaland till något bra för alla, inte bara för de rika och starka.

Håkan Högberg 

Ansvarig utgivare

Hur mycket pengar förlorar du på ditt funktionshinder

 

Ur Sensation nr 2 2001

Västra Götalands Handikappkommitté.

I slutet på april var jag på ett bra och intressant seminarium anordnat av Västra Götalands Handikappkommitté. Seminariet handlade om oss med funktionshinder och de merkostnader vi får på grund av att vi ser ut som vi gör och är som vi är. Egentligen var det inga större nyheter, men jag blev arg på en del saker som man sa. Ilskan kom när man påstod att vi med funktionshinder inte har några merkostnader när vi arbetar. För mig var det ett helt vansinnigt påstående. Jag behöver bara titta i mitt lönekuvert och jämföra vad jag får ut i lön med vad mina kollegor får.

Kollegorna får mer i plånboken

Jag jobbar halvtid på grund av mitt funktionshinder. Den andra halvan finansierar jag via en halv förtidspension och bostadsbidrag. Om jag slår ihop lön, bostadsbidrag och pension, drar bort skatten och jämför med mina kollegor så har de mellan 4000—5000 mer i plånboken än jag. Det kallar jag en rejäl merkostnad! Om man räknar på ett år blir det 60 000 kronor efter skatt. Tänk om man betalade en kvinnlig sjuksköterska 60 000 mindre om året än hennes manliga kollega, vem skulle acceptera det? I dagens samhälle diskuteras ofta, och med all rätt, lönediskriminering på grund av kön men när ska vi höra lika upprörda toner om den diskriminering vi utsätts för på grund av våra funktionshinder?

Lönebidragsanställda diskrimineras

En annan typ av ekonomisk diskriminering mot oss med funktionshinder kom fram på seminariet; nämligen en diskriminering mot dem som har lönebidrag. Vi har ofta lägre lön än våra kollegor, trots att arbetsgivaren kompenseras för att vi till exempel kanske jobbar i långsammare takt. Detta känner man till på länsarbetsnämnden och hos facken, men ingen vågar ta fram  siffror på hur det ser ut i verkligheten- Det är helt enkelt bara något man vet men inte vill få bekräftat i raka siffror. Fick man veta det vore man kanske tvungen att göra något! Till detta kommer att vi fortfarande har en fruktansvärt stor arbetslöshet bland funktionshindrade, och det kanske är ett av skälen till att man ser mellan fingrarna när det gäller den här typen av lönediskriminering. En annan sak retade mig också: på seminariet redogjorde ett antal myndigheter för vilket slags stöd de betalar ut; i det gänget fanns naturligtvis Försäkringskassan.

Merkostnader godtyckligt bedömda

Försäkringskassan berättade om handikappersättningen. Handikappersättningen får vi för att kompensera merkostnader vi har på grund av våra funktionshinder. Frågan är: Vilka merkostnader? Problemet är att det är Försäkringskassan och inte jag, som avgör vad som år merkostnader för mig

Om man får sina merkostnader godkända eller inte, beror till allt för stor del på vilken kassa och kanske till och med vilken tjänsteman som gör utredningen. Naturligtvis kan jag överklaga, men då måste jag vara skicklig på att argumentera både skriftligt och muntligt. Detta är något som man kan ha svårt med om man till exempel har ett psykiskt eller kognitivt funktionshinder. På det sättet kan ju en advokat bli en merkostnad eftersom jag på grund av mitt funktionshinder kan behöva hjälp när jag ska överklaga.

Jag skulle vilja se den kassa som godtog advokatarvoden som merkostnad i handikappersättningen. Kan alla bevaka sina rättigheter? Det gäller som funktionshindrad att man har kunskap om sina rättigheter för att kunna påminna       myndigheterna om deras skyldigheter. Tittar man på överklagade LSS-beslut så ser man att personer med rörelsehinder överklagar betydligt oftare än personer

med psykiska eller kognitiva funktionshinder. En av de saker detta tyder på är att personer med psykiskt och kognitivt funktionshinder inte får det stöd de behöver. För att råda bot på detta och andra problem för psykiskt funktionshindrade ska man på försök ge vissa ett personligt ombud. Det är tänkt att ett personligt ombud ska ta till vara dina intressen och vara ett stöd i kontakter med myndigheter och andra. Personligt ombud skulle kanske vara en bra sak för fler än för personer med psykiska funktionshinder Det ska bli spännande att se om detta stora försök kommer att göra nytta. Både stat, landsting och kommun tjänar många sköna kronor på att vi inte har kunskapen och inte kan tillvarata våra rättigheter

Håkan Högberg

Ur Sensation nr 2/2001

Efterord

Naturligtvis har saker och ting färändrats på 24 år. Språkbruk och belopp t.ex. Men strukturen är den samma.

Jag har också en känsla av att merkostnaderna har ökat mer än kostnadsutvecklingen De merkostnader jag tänker på är Färdtjänst, sjukresor och medicin, medan avgifterna för sjukvård verkar mer kommit i kapp den vanliga kostnadsutvecklingen.

Jag trodde att det skulle vara kul att läsa texterna i Sensation, men jag blir faktiskt sorgsen

Västra Frölunda den 28 april 2025

Håkan Högberg

t

Ge oss ett redskap som kan påverka diskrimineringen ur tidskriften Sensation nr 1/2001

 

 

Den här texten skrev jag för Sensation. Sensation var en tidning som skrev om funktionshinder ur ett västsvenskt perspektiv. Den kom ut under några år kring sekelskiftet. För läsbarheten har jag lagt till den sista rubriken om Förstärkt diskrimineringslag. Idag finns diskrimineringslagstiftningen på plats. Men i övrigt kan man bli lite ledsen över hur lite som har hänt. Det här är troligen min första ledare i tidningen Sensation nr. 1/2001.

Hur dålig tillgänglighet och hur dåligt bemötande måste man tåla om man lever med funktionshinder? Vad säger lagen egentligen?

Eftersom jag är född med mitt rörelsehinder har jag alltid varit i ständig kontakt med sjukvården. En sjukvård som ofta är dålig både när det gäller tillgänglighet och bemötande.

Ytterligare ett exempel på detta upplevde min fru när hon skulle till gynekologen. Efter mycket letande hittade hon till slut en gynekolog som var villig att ta emot henne trots att hon sitter i rullstol.

Spydig läkare undersökte inte

När hon väl kom dit blev hon nekad undersökning. Läkaren ansåg inte att hustrun kunde komma upp i gynekologstolen, trots att hon hade både lift och assistent med sig. Han kunde därför inte undersöka henne, utan skrev en remiss till Sahlgrenska för att de där skulle kunna genomföra undersökningen. Till detta kom att han var spydig mot henne och hon var tvungen att gå in på detaljer i samlivet. Jag undrar i mitt stilla sinne om han hade vågat "skämta" så med en kvinna utan funktionshinder. Sedan fick hon gå hem, med remiss men utan undersökning och behandling, 200 kronor fattigare.

Fördomar och diskriminering

Den här historien visar tydligt på den dubbla vardagsdiskriminering som personer med funktionshinder utsätts för. Den dåliga tillgängligheten som gjorde att min fru inte fick någon behandling. Det dåliga bemötandet i form av spydigheter. Jag tycker det luktar kraftiga fördomar. Kan det tyda på att den manliga gynekologen inte såg hustrun som en riktig kvinna?

Se till att sjukvården blir tillgänglig

Västra Götalandsregionen har i två år prioriterat arbetet med tillgänglighet. Man har arbetat med att finna kriterier för tillgänglighet när det gäller den allmänna trafiken, och nu håller man till exempel på med tillgängligheten till Regionens hus. Vad vi med funktionshinder också behöver är en tillgänglig sjukvård, där man inte blir nekad undersökning och vård på grund av att lokaler och utrustning är undermåliga.

 Är funktionshinder-diskriminering tillåten?

Funktionshindrade kvinnor och män blir inte trodda och får ett dåligt bemötande exempelvis vid polisanmälningar om sexuellt ofredande. Läkare och andra professionella med makt beter sig ofta på ett kränkande sätt, medvetet eller omedvetet, utan att vi som behöver hjälp och stöd kan göra något åt det. Trakasserier på grund av kön har länge varit förbjudet i lagstiftningen, men trakasserier på grund av funktionshinder verkar vara fullt tillåtet.

Det behövs en skärpt lagstiftning

Den känsla av maktlöshet detta för med sig hos den enskilde individen är ett av de största hindren som finns för en full delaktighet.

Förstärkt diskrimineringslag

Vi måste därför få en skärpt lagstiftning om rätten till ett jämlikt bemötande utan fördomar. Vi måste få möjligheten att gå ett steg till när information, utbildning och fina deklarationer inte räcker. Det måste kosta, för den som är professionell och utövar makt över andras liv, att ha fördomar och ge ett dåligt bemötande. Även när den så kallade myndighetsutövningen är korrekt. Som enskild brukare måste jag ges möjlighet att påverka min situation när jag blir kränkt på grund av mitt funktionshinder.

Håkan Högberg

Detta är en lätt bearbetad text från Sensation 1/2001

 

Funktionsnedsättning är generellt en fattigdomsstämpel

 

Mycket har blivit bättre

När jag föddes 1960 hade kommunerna ingen skyldighet att ge barn med nedsattrörelseförmåga vanlig skolgång.  Jag fick från tre års ålder delvis vistas på institution. Att använda allmänna kommunikationer var inte att drömma om, ofta fick jag som ung åka i godsvagnarna för att få plats med min rullstol. När jag som 20 åring flyttade till Göteborg var jag hänvisad till ett särskilt boende både på grund av att jag behövde en lägenhet som fungerade och för att jag behövde hjälp av hemtjänsten i punktinsatser under i princip all min vakna tid. I dag har jag personlig assistans och bor med min fru i Västra Frölunda, åker 83:an till jobbet varje dag. Mycket har blivit bättre och mer jämlikt tack vara kampen från DHR, den övriga funktionsrättsrörelsen och politiker som var öppna och ville göra samhället mer jämlikt. 

Vi  utstraffas på grund av funktionsnedsättning

Ett område som däremot inte förbättrats om man jämför med befolkningen i övrigt, är den ekonomiska situationen för oss som lever med stora funktionsnedsättning. Som 63-åring med rullstol och CP-skada har jag råddat ett arbetsliv präglat av både utmaningar och framgångar. Trots att jag debuterade sent, på arbetsmarknaden har jag haft en karriär på mellanchefsnivå, stora delar av mitt yrkesliv. Men på grund av min funktionsnedsättning har jag bara kunnat jobba halvtid och har därför också haft halv förtidspension. Förtidspension och bostadsbidrag täcker ungefär hälften av inkomstbortfallet

Detta har lett till en betydligt lägre disponibel inkomst än mina icke funktionshindrade kollegor. En ojämlikhet som förstärks av högre kostnader för medicin, sjukvård och färdtjänst på grund av min funktionsnedsättning. Min situation är inte på något sätt unik och min ekonomi är bättre än för många av mina vänner som bara har förtidspension och övriga bidrag

I[1] en kortanalys från SCB 2022 räknar man med att ungefär dubbelt så många med funktionsnedsättningar lever i ekonomisk utsatthet än befolkningen i övrigt. Det finns inte heller någon politisk vilja att förändra sakernas tillstånd.

Att slå mot fattigas plånböcker är okej för politiker

Den nyligen höjda färdtjänstavgiften i Göteborg illustrerar problemet. Budgetstyrande beslut drabbar de mest utsatta. Välfärdssystemet  blir mer USA-likt: rättigheter om man har råd att ta dem till vara.

---

[1] Sämre ekonomi för personer med funktionsnedsättning (scb.se) läst 2024-05-18

 

 

Högsta förvaltningsdomstolen visar ett politikerförakt- med politikens goda minne

Igår läste jag en artikel som var cirka 25 år gammal. Det var min fru som blev intervjuad om hur det var att arbetsleda sin personliga assistans.

Jag slogs av hur den personliga assistansen har förändrats på 30 år. att det var lättare för oss med personlig assistans. Det var färre regler och restriktioner att ta hänsyn till. Men också vilken fantastisk frihetsreform den personliga assistansen varit för oss med omfattande funktionsnedsättningar

Min fru berättade för journalisten att hon rest på en tre veckors spa resa till Ungern och då bara haft med sig en assistent. Det skulle med rätta vara en omöjlighet i dag Ingen skulle nog komma på tanken att låta en assistent jobba 24/7 i tre veckor. Att införliva   den personliga assistansen i arbetstidslagen är ett exempel på bra förändringar inom assistansen

Myndigheterna ges möjlighet att förändra LSS utan att lagstiftningen ändras

Även om alla förändringar inte är av ondo, kan man inte vara annat än kritisk till hur kommuner och Försäkringskassan tolkar LSS-lagstiftningen och rätten till personlig assistans. Jag menar att dessa myndigheter är mer intresserade av att spara pengar än att ge personer med funktionsnedsättning den assistans de behöver.

Ändrat synsätt på lagtolkning, hemlig överenskommelse med politiken?

Justitsieråden i Högsta förvaltningsdomstolen

Ännu mer kritisk är jag till hur högsta förvaltningsrätten tolkar LSS. Ett exempel på underlig tolkning är hur Högsta Förvaltningsdomstolen har tolkat begreppet "goda levnadsvillkor" i LSS. I en dom har domstolen slagit fast att "goda levnadsvillkor" och "skälig levnadsnivå" i princip är samma sak. Denna tolkning är i strid med vad som står i LSS förarbeten, där det framgår att "goda levnadsvillkor" ska ses utifrån vad en medelinkomsttagare kan göra.

Allt tyder på att detta förändrade synsätt på hur vad högre rätter väger in när de tolkar en lagstiftning, är en ”under bordet” beställning, från den politiska makten. Ett resultat av att den politiska makten vill minska kostnaderna för personlig assistans utan att man behöver ta politiskt ansvar för det.

Det är viktigt att komma ihåg att personlig assistans är en grundläggande rättighet för personer med stora och varaktig funktionsnedsättningar. Assistansen är nödvändig för att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt och aktivt liv. Det är därför viktigt att LSS-lagstiftningen tolkas på ett sätt som säkerställer att personer med funktionsnedsättning får den assistans de behöver.

Några förslag på hur LSS-lagstiftningen kan förbättras:

• Högsta Förvaltningsrätten bör tolka LSS-lagstiftningen på ett sätt som är i linje med riksdagens intentioner när LSS infördes.
• Högsta Förvaltningsdomstolen bör ta hänsyn till LSS-förarbetena när den tolkar lagstiftningen.
• En parlamentarisk utredning kring samhällets stöd till invånare med funktionsnedsättning behöver genomföras där Funktionsrättskonventionen skall vara en utgångspunkt och funktionsrättsrörelsen ska ha insyn och vara sakkunniga. Där skall LSS samtliga rättigheter utvärderas och utredningen skall komma med förslag som kan tillförsäkra medborgare med funktionsnedsättning jämställda levnadsvillkor med Sveriges övriga befolkning

Håkan Högberg

Verksamhetsstöd 

LSS-Partner

Denna text är redigerad med hjälp av ett

AI instrument men är författat av skribenten

I

ATT HA PERSONLIG ASSISTANS OCH VARA SMÅBARNSFÖRÄLDER

 Den här texten har tidigare varit publicerad på LSS-Partners facebooksida 

©LSS-Partner 2022

Vi på LSS-Partner har alltid haft uppdragsgivare med barn i varierande ålder och förstår de speciella krav detta ställer på assistansen. Om du känner någon som behöver komma i kontakt med ett assistansbolag som tar ens föräldraskap på allvar. Tipsa om oss! Att vara förälder är ett av de stora livsprojekten och det är viktigt att assistansen blir ett stöd och inte ett hinder i ens föräldraskap.   För er som känner mig är det ingen nyhet att jag på min fritid sysslar mycket med funktionsrättsfrågor, Jag är framför allt engagerad i DHR. I måndags var jag med på ett spännande möte om föräldraskap med rörelsehinder. Mötet var det första av en ny satsning som DHR Göteborg drar i gång med öppna "kaféer där vi träffas var 14:de dag och snackar kring något ämne som är intressant för oss som lever med rörelsehinder. Träffarna är öppna även för dig som inte är medlem hos oss i DHR. Man kan vara med fysiskt eller via länk. Ett par av kommande teman: Att ha årsrika föräldrar, Dating med rörelsehinder

TJEJTJUSAREN CONNY HADE LEVT I DAG OM HAN HADE HAFT PERSONLIG ASSISTANS

 

Personerna på bilden är inte identiska med personerna i texten

Vi här på LSS-Partner vet att personlig assistans räddar liv. Jag tänker på tjejtjusaren Conny. Jag saknar honom fortfarande. Vi var internatskolekompisar Conny och jag. Trots att han aldrig sa ett ord och jag hade svårt att hålla tyst, från den stunden jag vaknade till den stunden jag slog igen ögonen på kvällen, trivdes vi ihop han och jag. Ett skäl till detta var att vi var värmlänningar som helt ofrivilligt hade hamnat på internatskola I Göteborg. (Bräcke Östergård) Bara för att Conny inte talade, så stod han verkligen inte utan kommunikation. Han kommunicerade med sina ögon och vi barn förstod honom bättre än vad de flesta i personalen gjorde. Han var spastisk (ofrivilliga rörelser) i hela kroppen och behövde hjälp med allt. Det vae de här barnen som hade det svårast på 60 och 70 talets institutioner för barn med nedsatt rörelseförmåga. Även om vi barn som hade det lättare med både rörlighet och kommunikation var de som förstod Conny bäst, måste livet varit ganska ensamt för honom. Stora delar av sin lektid låg han på en gymnastikmatta helt ensam och väntade på att någon av oss ungar eller att någon från personalen skulle gira förbi och prata en stund. Jag och Conny trivdes tillsammans men kom Ulrika till mattan stod jag mig slätt i konkurrensen. För Connys del så blev livet också mycket trevligare om tant Elisabeth kom förbi. Tant, kallade vi barn all personal som jobbade med att ta hand om oss praktiskt. Tant Elisabeth var nog strax över 20 och konkurrensen om hennes gunst var hård bland oss småpojkar. Det var på något sätt så att från den populära personalen ville man gärna få uppmärksamhet på ett sätt som på något sätt låg lite utanför den professionella uppmärksamheten. Jag tror att vi helt enkelt vill det bli älskade för vår egen skull. Som vuxen gläder det mig att just Elisabeth hade en extra soft point för Conny. Det var bra för honom som barn, men det var också bra för hans självförtroende. Vi började naturligtvis kalla Conny för tjejtjusaren. Ett smeknamn han behöll hela sitt liv. Men alla tanterna var inte som Elisabeth. Många blev frustrerade när de skulle hjälpa dem av oss som var mest spastiska. Man tog hårt i barnen. när man skulle klä på, klä av. Bad blev en löpande band process som inte hade så mycket med njutning och lek att göra. Jobbigast var ofta måltidssituationen, man hade som personal kanske en timme på sig.  Då skulle man hinna hjälpa alla barnen så att vi hann äta och gå på toa. Även vi som kunde äta själva behövde ju ofta hjälp att dela maten och ibland kanske också övertygas om att vi skulle äta. Till detta kom barnen som behövde ”matas”. Conny och jag tappade kontakten när jag l lämnade Bräcke som 9 åring och flyttade till en liknande internatskola I Östergötland. Efter det träffades inte vi på 7 år. När vi träffades igen var Conny sig lik, Han talade inte, men kommunicerade desto mer. Vi befann oss på ett träningsläger anordnat av RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) En dag vägrade Conny helt sonika att medverka på morgonens grupp gympa. Jag kollade in Conny och förstod genast var problemet låg. Vi skulle rulla sida till sida. En av Connys mästargrenar. men han hade 2 söta ungdomar som sina medhjälpare och de stod på huk framför honom. Så jag sa till tjejerna att flytta sig till baksidan av hans rygg. Gisses vad snabbt tjejtjusaren vänder sig om och tjejerna fattade galoppen och flyttade sig så att han behövde vända sig om för att se dem. Det lägret var den sista gången jag träffade Conny. 7 år senare var han död. Han hade lunginflammation och undernäring. Lunginflammation och undernäring är nämligen vanliga dödsorsaker för spastiker av Connys modell runt om i världen. Orsaken är att man inte har tid att assistera med mat på det sätt som man behöver. Man får alltså inte i sig tillräckligt med näring och tidspressen gör att man ofta sväljer fel. Dödstalen har sjunkit här i Sverige efter 1994 mycket tack vare den personliga assistansen.